När det ofattbara händer är det orden som fattas oss, vi äger ett språk men orden gömmer sig. Orden som skall kunna uttrycka vad vi känner och samtidigt säga något mer. Vi vill så gärna att allt skall ha en mening, men ibland är det just det meningslösa som iscensätts och försätter oss i ett tillstånd av vanmakt, förtvivlan, sorg.

Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.

Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.

Det är den drömmen som vi bär på

att något vidunderligt ska ske,

att det måste ske –

att tiden skall öppna sig

att hjärtat skall öppna sig

att dörrar skall öppna sig

att berget skall öppna sig

att källor skall springa –

att drömmen skall öppna sig,

att vi en morgonstund skall glida in

i en vik som vi inte vetat om.

Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst.  Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.

Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.

Bengt Berg

Nu slår poesin ut i full blom!

17 juli – kl. 17.00

Som vanligt blir det en salig blandning med musik och poesi och lite av varje när vi bjuder in till tredje söndagens underhållning i Heidruns lummiga trädgård.

Gruppen Poeme med sångerskan EvaMarie Agnelid och pianisten Peter Schyborger med tonsatta dikter av Wislawa Szymborska, Karin Boye, Octavio Paz, Harry Martinson och Kristina Lugn.
Med sig har de några av landets främsta musiker.

Den dansksvenske poeten Bue Nordström läser ur ny samling.

… så bjuder vi också på Mohlavyr – Ulrika Mohlin med sina medmusikanter i sånger som inte kan beskrivas. De måste höras. Bandet, och inte minst Ulrika själv är lite av performancekonstnär och drar sig inte för att komplettera den traditionella orkesterklangen med ljud från såväl häcksax som motionscykel. Allt fyndigt formulerat.

Småstadshjärtan, en ungdomsprojekt från Hagfors med poeten Ismael Ataria och medmusikanter.
Programvärd: Bengt Berg

Biljettbokning: 0560 42126

Välkommen: skicka gärna vidare denna budkavle!

Andra söndagen i juli kunde vi glädjas av såväl strålande väder som ett mycket uppskattat program, när publiken samlats i Heidruns trädgård i Fensbol för att lyssna till BLUES I DET GRÖNA. Men det var inte bara Stewe Cato och hans bluesbröder som stod på scenen, så gjorde även Molkoms svar på Frank Sinatra, den stillgoingstronge Leif Hultin, liksom hans betydligt yngre kollegor i Harmony Six och den underfundige vismakaren och artisten Danny Gordon från Stockholm.

Kultur för alla barn och unga – i skolan!

När man i dessa tider diskuterar skolan är det oförsvarligt att förbigå Sven-Eric Liedmans så uppmärksammade bok Hets! som kritiskt resonerar skolans värld – kring lärande, demokrati och mänsklig mognad.

Liedman hävdar, med rätta, att gymnasium och universitet obönhörligt fogas in enligt arbetsmarknadens behov, medan de estetiska ämnena reduceras till ett minimum.

Plugg- och betygsskolan har den ekonomiska konkurrenskraften som morot och pekpinnen som piska. Allt ska mätas och kontrolleras.

Och Liedman frågar: Vad blir kvar av kunskapens glädje?

Vad blir kvar av lärandets frihet?

- Å ena sidan eleven som ska stöpas i en och samma form, styrd av konkurrens och bestämd av marknadens behov.

- Å den andra, elevens egen växande kraft, där individens kunskap ingår i ett samspel med andra.

VÄNSTERPARTIET   menar att skolan, redan från förskolan och upp till gymnasium och vuxenutbildning, har ett stort ansvar för små och större levers tillgång till kultur, såväl egna uttryck som möten med professionella kulturarbetare inom skolans ram.

 Kulturskolan fyller som frivillig skolform en viktig funktion, förutsatt att avgifterna inte utgör något hinder för deltagande.

De estetiska ämnena är livsviktiga för alla elever, inte bara för dem som i framtiden kommer att ägna sig åt konstnärlig verksamhet.

Skolbiblioteken ska vara välutrustade, levande, tillgängliga för alla – även på friskolorna där de alltför ofta saknas.

 Vi vill att kommunerna tar sitt ansvar med stöd av en nationell kulturlag, som garanterar en rik kulturell mylla för alla att växa från, som människor och världsmedborgare. Skolan skall ge kraft och inspiration, inte tvärtom.

Eller som den franske poeten Jacques Prevert sa: ”Barn äger allt – utom det man tar ifrån dem.

behövs verkligen i dessa tider av domedagsstämning med både sunamivåg och jordbävning och kärnkraftsdramatik i Japan, inbördeskrig i Libyen och allt som inte rapporteras! Men det verkar som om människorna går samman i nödens stund och svåra tider, som de nog alltid gjort.

Takdroppet på dagen blir istappar tills morgonen, denna årstidsbrytning som man bär med sig minnen ur barndomen från. Om man kunde veva tillbaka livsfilmen några decennier så skulle det snart vara dags att leta fram kulpåsen för ”pottinga” i gruvägen mellan ännu kvardröjande iskanter.

Den gångna veckan har varit intensiv med två möten i kulturutskottet, besök hos KLYS, en interpellation i kammaren med kulturministern (om barnfattigdom och kultur) och så förstås ännu en tågresa tvärs över fosterlandet. I fredags direkt hem till en Bahia-kväll på Heidruns, då vi berättade om resan till Brasilien vid nyår och mötet med de människor som tillhör MST – de jordlösas rörelse. Och på lördag, årskonferens med Vänsterpartiet i Värmland, förlagt till Sahlströmsgården i Utterbyn.

Men dessa dagar i nordvärmländsk tystnad och natur njuter jag verkligen av, de känns som energipåfyllning inför ännu en stockholmsvecka. Det har blivit ett par tidiga skidturer innan kvicksilvret masar sig över nollstrecket.

Jag önskar er alla fortsatt vacker vinter och bortom den en efterlängtad vår!

Torsdagkvällens mörker skingrades av skenet från facklor och hurrarop för bok och bildning när Sveriges Författarförbund samlades på Romanstorget (var annars?) vid Forum Nacka. Detta för att uttrycka sitt starka stöd för de de kommunala biblioteken i kommunen som den moderatledda trojkan vill avhända sig. Slagorden rullade muntert ut i februarikvällen: Nacka inte biblioteken! Och: Ingen blir glad av entreprenad!

4000 namnunderskrifter, hänvisningen till UNESCO-folkbiblioteksmanifest och allmänt humanistiska argument väger tyvärr lätt när ekonomismens beslutfattare håller i klubban inför upphandlingsbeslut, men ändå! Är det inte dags för också de borgerliga – och kulturvärnande – medborgarna att sätta ner foten?

Biblioteken, liksom public service, skall ju vara till för oss alla, självständiga och fria från såväl politiska kontrollmekanismer som vinsttänkande styrgrupper. Folkbiblioteken i Sverige är av hävd ett av de offentliga åtaganden som utgör grunden för en praktiskt fungerande demokrati. De skall värna yttrandefriheten, den fria kunskapsförmedlingen och åsiktsbildningen. Detta är något annat än vad kommersiella styrmedel strävar mot.

Så därför: Upphäv beslutet att upphandla driften av Nacka kommuns folkbibliotek! Löd slutklämmen på författarförbundets ordförande Mats Söderlunds apell, denna kallvarma februarikväll 2011.

Det är hög tid att larma! Låt Nacka bli ett exempel på motstånd mot kommersialiseringen av bildning och kultur. Lyckas man där med att sätta vinst och påståddvalfrihet i system, följer/faller bibblorna runt om i landet.

är något att slå vakt om, alltså en oberoende, fristående radio/TV, som står för både kvalité och tillgänglighet för alla, var i landet man än bor. I de debatter och informationsträffar som jag på senare tid bevistat, inbjuden av t.ex. TV4 eller i Riksdagens kulturutskott där kulturministern då och då gästspelar, får man alltför lätt intrycket att Public Service står för ett statligt särintresse, medan de kommersiella kanalerna bjuder på mångfald i alla möjliga sammanhang. Men det stämmer ju inte med verkligheten. Men om allianshögern upprepar det nog ofta luras man att tro att det är så. Att det råder en demokratisk ordning med insyn, inflytande och kontroll (om t.ex. opartiskhet) struntar de borgerliga härförarna helt enkelt i när de basunerar ut ”valfrihetaens lov”, eller skvalfrihetens lovsång…

Avreglering, privatisering leder sällan till för allmänheten gynnsam konkurrens med t.ex. lägre avgifter, tvärtom! Se på el-priserna, katastrofalt drabbar dessa enskilda hushåll. Se på uppsplittringen av järnvägstrafiken, där vintern plötsligt blir utnämnd till orsak till ständiga tågföreseningar och allmänt kaos. Se på privatiseringen av apoteken, hur receptutskrivna mediciner måste jagas med ljus och lykta för att uppbringas.

Nu börjar det knorras också om presstödet och vi vet vilken dominans som råder i tidningsvärlden, var pengarna finns och till vilken sida de strömmar via annonser och andra intäkter. Nej, mångfalden upphör och den lönsamma enfalden tar över. Det är inte så illa säger kanske någon, nej inte så illa – men mycket värre. säger jag.

För att samla tankar, andas frisk vinterluft och få distans till storstadens myller känns det skönt att spänna på sig ett par skidor, qwicksteppa över E45:an och fara iväg mot skogsbrynet och spåren på andra sidan älven.

Varma vinterhälsningar och imorgon serveras nävgröt med fläsk som söndagsdelikatess i Fensbols Folkets Hus, kanske vi träffas där – efter skidturen?

innehåller en pinsam passage med minister Billström som ska svara på frågan om hans och Bildts klavertramp i Irak, sådant som sipprat ut ur Wickiläckan, förnedrande utlåtanden om irakiska flyktingar och märkliga villkor för en eventuell svensk ambassad i Bagdad, men Billström vägrar svara på befogade frågor vilket bara får honom (och Bildt som sprungit och gömt sig i nån garderob?) att framstå som veritabla ynkryggar och bara bekräftar vad som sipprat ut. Bildt kan stå ena stunden och tala vitt och brett om demokrati och folkrätt samtidigt som han själv har svarta (olje)händer efter turerna med Lundin Oil i Sudan.

En annan moderat minister, Lena Adelsohn Liljeroth, lyckas också klavertrampa titt som tätt, senast mästrar hon landets kultursidor för att skrämma bort folk från kulturens arenor. Men det är hon själv genom den borgerliga strypsnaran som kväver det friska och fria kulturlivet på olika arenor. Nu senast är det en operakampanj som drivs i Stockholm med hjälp av Dagens Nyheter, monument över sig själva är vad som hägrar.

Återigen erinrar jag mig Arvid Torgeir Lies dikt:
Beethoven

kuvad av scen och salong

– han, som skulle spelas för smeder.

och janssonsfrestelseformerna gått i skyffeltrafik in och ut ur ugnen, när allt julklappspapper är hopknycklat och pulkorna invigda i knarrande snö, fortsätter vintern att visa sin vitaste tass.

Dessa mellandagar som i år faller arbetsgivarna i smaken genom att infalla som pliktskyldigast torde ytterligare bidra till Ankeborgs belåtenhet med rejält plus i statskassan. Den djupa ekonomiska krisen som skulle framtvinga ett riktigt ”skitår” enligt finansministervokabulären blev ändå relativt kortvarig. Och för Sveriges del inte särskilt drabbande. Kommer nån ihåg hur det lät inför EMU-omröstningen? Hur Sverige skulle hamna på utanförkälken med vår gamla kronvaluta…

Hur många är det idag som sörjer Euro-utanförskapet? Borde man inte rentav kunna kosta på sig ett litet ”vad var det vi sa?” nu när vi står med facit i hand.

Bokslut och årsskifte. Dags för 2011, nya dagar och prövningar, men också möjligheter och insikter. Ett är säkert: Vi kommer att behöva varandra, vi som behöver det! Dom som inte behöver oss klarar sig själva, tror dom.

Men också älgarna går samman när kylan blir för hård, den som ger värme får värme tillbaka…

Gott Nytt 2011!

De sista dagarna före hemresan till Värmland har även i huvudstaden bjudit på en nästan överdriven julstämning. Genom Gamla Stans präng och gränder kommer människor kanande genom snögloppet fullastade med paket och annat bärbart. Eftersom snöröjningen är insparad så gäller det verlkligen att se både upp och ned…

Mariatorget liknar mest en granplantering och för julgransförsäljarna är det bråda dagar. Liksom balanskonstnärerna där uppe på taken som skyfflar snö för glatta livet. Tunnelbanetågen kommer kanske inte i tid helelr de, men går gör det med vissa improvisationer och inne i vagnarna immar glasögon och glöder kinder.

Någonstans inne på postkontoret sitter säkert Karl Bertil Jonsson och sorterar paketen. Han behövs verkligen i våra dagar. På ingågnen till T-banan i Gamla Stan sitter folk på kartoner och försöker fånga vår uppmärksamhet och någon förlupen krona i lådan. Från dragpselet strömmar glad julmusik och kanske skänker också den lite tröst.

Just när detta skrivs pratar bostadsminister Attefall. Han representerar ju KD, som inte minst i signad juletid borde ha lite värme att erbjuda också dem som hamnat utanför gemenskapen och tak över huvudet. Hemlösheten botas sannerligen inte med att hyresrätter förvandlas till bostadsrätter och att det också är möjligt att göra en bostadskarriär, det vill säga tjäna pengar på att någon som har pengar vill köpa sig den lägenhet som förr kunde hyras.

Ännu återstår ett antal voteringar i riksdagens plenisal. Sedan släcks demokratins pepparkakshus ner för helgledigheter. Men verkligheten där utanför fortsätter att vara overkligt verklig får somliga och sagolikt vacker för en del.

Till er alla: En riktigt god jul & Ett mera rättvist och mänskligt 2011!

ska tändas för att lite få vintermörkret mera leende. Det känns förvisso som en omöjlig uppgift, men…

Kallt och mörkt är det och sorgen har kommit efter en nära väns bortgång: Krister Gidlunds som växte upp på Norrstrand i Karlstad, där pappa Alfons arbetade på Värmlands Folkblad. Om denna sin barndom har Krister skrivit i romanen Burfågeln. Och nu känns det så overkligt att han är borta den gode vännen, kollegan och författaren som jag hade lyckan att lära känna för ett antal år sedan. Till förläggargärningen hör bland annat Tage Erlanders dagböcker, CJL Almqvist, Bang och andra omistliga författare. Så har vi Kristers egna böcker, för både barn och vuxna, poesi och prosa, praktiska handböcker i skrivandets och bokutgivningens konst, rubbet.

För Krister tänder jag ett ljus, tack och hej!

har gått och livet som riksdagsman börjar så sakteliga ta form även om det nu är mer än mycket som skall tas in och helst förstås. Men det är både inspirerande och spännande med alla nya arbetskamrater och arbetet i kulturutskottet under Berit Högmans ledning är en finfin utmaning. Nu när den s.k. allmänna motionstiden är över kanske arbetet kommer in i någotsånär normala banor… Miljöbytet från melankolisk glesbygdstillvaro till detta intensiva kontorsarbete kräver onekligen en viss anpassning. Promenaderna försiggår ine på mjuka barrstigar men på stenlagd mark och bjuder knappast på några meditativa vyer. Dock, Stockholm är en väldigt vacker stad, tack vare vattnet och den historia som byggnader och stadssiluett förmedlar.

I onsdags såg programmet ut så här: Uppstigning, dusch, filmjölk & kaffe, iväg till Stora Nygatan och en träff hos Civil Right Watchers där Maria Leissner informerade om romernas förfärliga situation utifrån en nyligen släppt rapport. En sväng på kontoret innan jag knallar iväg till ABF på Sveavägen för en manifestation för Davitt Issak, som fyllde år denna dag och där jag sade några ord. Det är för övrigt en annan värmlänning, Göran Eriksson, som håller i rodret på denna ytterst verksamma folkbildningsskuta. Så följde en snabbitervju med SVT/Kulturnyheterna angående dragkampen stad (Dramaten denna dag) – land om kulturpengarna. En konstlad motsättning, vill jag påstå. Därefter diskussion med en partikamrat om friluftspolitik och ja, en intensiv dag var till ända.

Nu har jag varit hemma över helgen i höstligt grådis och suttit med mitt jungfrutal som ska hållas i mitten av instundande vecka. Det ska bli spännande…

ligger bakom. Den har varit intensiv och minnesvärd  när jag vid 64 års ålder debuterar som riksdagsman. Det har varit en så intensiv period md valrörelse och allt runt den att man inte riktigt fattat att nu är det dags. Mötet med de olika miljöerna i Stockholm har varit väldigt positiva. Alla som arbetar i och runt riksdagshuset är så mänskligt vänliga och hjälpsamma, när man kommer med sina frågor om var den lokalen ligger eller hur man får tag i en skarvsladd till övernattningsrummet. Vänsterns riksdagsgrupp flyttar också in i nya lokaler och även där råder en härlig stämning, om än lätt förvirrat när alla ska inreda sina kontor och få ordning på de papper och handlingar som droppar in redan första dagen. Så följer diverse introduktioner och informationer och nya koder serveras på löpande band.

Uppropet i måndags blev enutdragen tillställning med köerna direktsända i TV, med slutna omröstningar och gammaldags rösträkning. På kvällen hann jag uppleva ett härligt möte på Sergels torg – mot främlingsfientlighet och för solidaritet. Uppemot tio tusen var vi, de flesta unga, många från andra länder och världsdelar. Vi tågade genom ett höstligt stockholm, förbi slottet och fram till Mynttorget där en folkfest tog vid.

Öppnandet av Riksmötet med sedvanlig pompa & står, vacker musik och en regeringsförklaring som nog tänjde på gäspmusklerna hos mången både rödgrön och blågrålila delegat. Sverigedemokraternas närvaro har väckt stor uppmärksamhet, inte minst deras uttåg ur helgedomen när biskop Runne pratade om medmänsklighet och främlingsrädsla.

När jag en förmiddag var på väg mot mitt rum stötte jag ihop med Torgny Lindgren, vars Minnen nyligen kommit ut. ”Och här skall du offra fyra år av ditt liv!” säger han. Jo, det hade jag tänkt, om än inte som offer utan av en sorts drivkraft som säger: Gör så gott du kan och glöm inte björken under vilken du en gång satt i din farfars knä när du nyss lärt dig gå!

och jordbruksministern står där och trampar jord och tuggar ord att om det är så så får vi se till att; allt bara fortsätter, en veterinär säger att så här får det inte se ut och ändå bara fortsätter djurplågeriet.

Erlandsson, berättar elaka tungor, hans enda merit med jordbruket var när han körde morsans traktor tom på olja. Nej, någon väloljad blixt är han sannerligen inte, men för den sakens skull får inte djuren lida. Han har högsta ansvaret och borde avgå om han nu inte genom väljarförnuftet hamnar i spiltan.

Det har pågått ett sifferkrig de senaste veckorna ifrån de politiska skyttegravarna inför valet den 19 september. Inte minst Alliansen tycks vara helt införstådd med att ersätta hjärnan med en miniräknare och hjärtat med en plånbok. Plötsligt har undersköterskorna stått som spön i moderatbacken, när det gäller att locka röster med skattesänkningar. Att inte borgarfronten tidigare stött undersköterskorna och andra som utför ett hederligt arbete inför nya löneavtal är märkligt. Att man heller inte vill se fler anställda i vården, i den offentliga sektorn, är också konstigt. I stället för skattesänkningar för alla både välbärgade och höginkomsttagare borde man rimligen stödja fler händer och mindre utbrändhet i just vården, omsorgen och skolan!

Jag har på outgrundliga vägar kommit över några  hemligstämplade dokument, som pekar mot nya besparingar inom den privatiserade hälsosektorn:

– SJUKDOM ÄR INGEN FRÅNVAROORSAK! Läkarintyg accepteras inte längre. Kan du ta dig till doktorn så kan du också ta dig till arbetet.

– TJÄNSTLEDIGHET PGA. OPERATION. Beviljas ej. Anställd äger ej rätt att avlägsna någon del av sin kropp. Den utrustning som fanns vid anställningens början ska vara kvar och hållas i användbart skick. Om något avlägsnas sänks också den anställdes värde och lönen ska reduceras i motsvarande omfattning. Kvinnliga skönhetsoperationer som sker på semestern är däremot att betrakta som kontinuerligt underhåll.

Och så vidare. Besparingarna kommer att medföra ytterligare skattesänkningar…

+

Det pågår ett systemskifte i vårt samhälle, steg för steg och nog är det hög tid att säga STOPP! Det räcker, hit men inte längre. Privatiseringarna av vården, skolan, omsorgen genomförs av koncerner vars vinster betalas av ”det allmänna” via våra skattsedlar, men tas om hand av ansiktslösa riskkapitalister med bankfack inne i dimhöljda brittiska skatteparadis. Det som byggts upp i den en gång så beundrade ”Svenska modellen” rivs nu undan för undan ner och ersätts med mantrat ”valfrihet”. Men när de vinstsugna får härja fritt, påhejade av den borgerliga Alliansen; så slutar det snart med frihet från att välja, för sådan är Kapitalismen: mycket vill ha mer. Det offentligt ägda är en nagel i ögat och måste sprängas i bitar. Apoteket, Systembolaget, Bilprovningen… för att inte tala om Domänverket, järnvägen, posten, allt det som borde vara en statlig angelägenhet i folkflertalets intresse.  Men när det krisar och bankerna säckar ihop, då ropar man på inte pappa men mamma Staten. Och så vidare. Lönsamma företag säljs ut, krisindustrierna behöver stöd från ”det allmänna”.

Det är inte bara i maktens och storfinansens korridorer som det händer saker, utan också i själva språket. Orden stjäls hejvilt och laddas med nya innebörder. Valaffischer plankas. Men makten lyser i ljusblått…

Den som vill åka buss i norra Värmland kan tvingas kliva ner i Jan-Evert Rådhströms mage eftersom hela bussen är nerkladdad med Moderatreklam och Rådhströms nylle: FRAMÅT TILLSAMMANS står det diagonalt över bussens sidor. Det handlar om makt, att visa sina ekonomiska muskler, samtidigt som man talar om att vara ”det enda arbetarpartiet”. Är det bara jag som tycker att det luktar illa? Det påminner om någonting annat…

+

Valet den 19 september står mellan de mångas behov av det nödvändiga för medborgarna: arbete, bostad, trygghet, vård, skola omsorg – och de fåtaligas omättliga hunger på vinst, ägande och makt.

Min farmor visste kanske inte så mycket om politik, men där det fanns orättvisor stod hon alltid på de fattigas sida. Jag vet en hel del om politik, jag har varit med under några decennier och upplevt både vänstervind och stiltje, men aldrig en sådan massiv högervåg som nu. STOPP, NU RÄCKER DET. Det krävs en ny våg av folkbildning för att mota folkinbillningen i grind! Låt oss tillsammans dra igång, några dagar kvar till valet, många nya dagar efter den 19 september. Tillsammans har vi makt att upphäva makten. En röd-grön valseger innebär andrum och möjlighet till att rädda det som räddas kan!

Bengt Berg, 1:a namn på Vänsterpartiets riksdagslista.