på Bokmässan i Helsingfors förlöpte utan större dramatik, allt är mindre och lugnare än i Göteborg, fast det finska språket dominerar, vilket ju är helt på sin plats. Själv deltog jag i en poesikarusell på Tottiscenen, vars namn är lånat från en av Edtih Södergrans katter. Träffar också förlagskollegor från den finländska provinsen, som det österbottniska förlaget Scriptum och PQR från Åland. Vi kommer att satsa på en del samarbete framöver. Agneta Pleijel berättar om sina romaner och PO Enquist och Märta Tikkanen språkar på samma scen. Kvällen samlar två hundra personer på Svenska Ambassaden på Norra Esplanaden nere vid Salutorget, med utsikt mot Sveaborg.

Så den tredje dagen, lördag och nu börjar folket flöda till. Intresset är verkligen stort, men jag förundras över de höga (finska) bokpriserna.

En lustig programövergång blev det i svenska montern när jag berättade om Österboms öden och äventyr utmed slingrande utterbyvägara och följdes av Ingmar Simonsson som skrivit en bok om Fenrik Stål sägner – Österbom och Fänrik Stål, det är sådant man kallar ett möte! Senare på dagen kör Krister Gidlund en liten poesishow och läser ur spridda delar av Heidruns utgivning.

Det som slår en är att det är de mindre förlagen som livliggör Sverige-montern med sin personliga närvaro. Bonniers hyllam är obemannad, böckerna ligger tysta och övergivna på hyllorna. Denna monter Märkesåret 2009 skall manifestera mångfalden och brokigheten i den svenska samtidslitteraturen. Vilket skulle bevisas.

och bokmässan ute i Böle, ett konferenscentrum dit man lämpligen kommer med gröngul spårvagn n:o 7, åtminstone om man bor på det 50-talsaktiga oensionatet på Snellmansgatan, alldeles nära domkyrkan, Senatstorget och Alexander II:s staty, där självmordkandidaterna i Paasilinnas Kollektiv självmord samlas för vidare färd norröver… Jo, så är det.

Vi, Heidruns och andra förlag – från Bonniers till de något mindre förlagen – finns samlade i ett ljusupplyst torg döpt till SVERIGE/RUOTSI, i anledning av märkesåret. Lyssnade på roliga och inspirerande författare för mindre och större människor: Gunna Grähs, som skrivit ett slags kollektivroman för små barn och miljön är för ovanlighetens skull förorten. Och Ulf Stark, den fine berättaren, som undrade vart kulturministern höll hus (hon svepte snabbt genom montern utan att notera vare sig eller), men Stark menar att inte minst politiker har mycket att lära av barnen, deras fantasi och glädje till exempel: kanske skulle politiken kunna bli lite roligare med denna inspiration?

Heidruns bidrag till scenprogrammet denna första dag var att berätta om Åsa och Håkan Wettres bok Det Blå, och jag läste ur min nya diktsamling De gröna skuggornas sjö.

Kul att träffa gamla bekanta som den gode Anders Eriksson, kulturens ansvarsman i Helsingfors – och Fagerås, sommartid. Liksom många andra finska och finlandssvenska vänner och kollegor.

Hyvää päivää!

hur fint Sverigedemokraterna passerar revy i våra media i dessa dagar. För något år sedan var det annat ljud i den demokratiska skällan: att hålla rågången öppen. Nu är det mindre än ett år kvar till riksdagsvalet och alliansen äger ingen egen majoritet. Vad som behövs är inte svårt att gissa… Men var finns de kritiska frågorna till Åkesson & Co, som plockar russinen ur, nej stoppar in dem i den jäsande deg som är till för ”vanligt folk”, d v s för alla utom utlänningarna. Med sänkta skatter ska de öka välfärden, starkare försvar och blågul fernissa över det gamla bruna brädgolvet… Pengarna skall tas från den dyra invandringen, förstås.

Undrar vilket förhållande SD har till de svenskar som en gång lämnade den svenska fattigdomen för det stora landet i väster? Det måste vara ett tungt ok att bära för ättlingarna till Oskar och Kristina där borta i Minnesota: att både ha svikit fosterlandet och blivit en tärande del av det amerikanska samhället…

Men, än en gång, var finns de kritiskt granskande frågorna? Det liknar nu mest en lansering av ett parti som bytt till slips och blazer. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, skäll inte på dem som röstade fel (alltså SD), rikta istället blicken mot den skendemokratiska hyllningskören som höll i kameror och ”det fria ordet”.

jvgskntpnkt, höstligt ödsligt men runtom vacker höst. Och resan hit från Sundsvall var näst-nästan lika vacker som utsikten utmed Fryksdalsbanan. Ljungan som rinner genom olika sjösystem på väg mot Bottenviken. Har gjort två lovar i samhället inför kvällens poesiprogram, som även är öppet för lokala diktare. Plus Cletus Nelson Nwadike och jag. Ingår alltså i Härnösands poesifestival i dagarna fyra. Imorgon Kramfors i röda Ådalen. Och imorgon kungörs Nobelpriset i litteratur, vår kandidat (Heidruns) heter som vanligt Ko Un, Koreas store författare.

Nu drar jag norröver. Poesifestivalen i Härnösand med utlokaliserade uppläsningar (för min del) i Ånge, Kramfors, Örnsköldsvik och finalen: Härnösand. Skall åka tillsammans med den gode vännen och poeten Cletus Nelson Nwadike. Minns med glädje poesiveckorna på Hallstabwerget i Sollefteå som ABF arrangerade i många år med Bertil Törnqvist – salig i åminnelse – som primus motor.

och kvällen är vackert kall. Har åkt från Ramshyttan ikväll, efter en hel dags inspirerande samtal med entusiaster i Nordic Delight/RURAL ACADEMY, med Lena Hellström som prima motora. Lars Andersson talade inspirerat om ”Platser som erhöll en sång” och Lars Eriksson berättade om dukandets finesser i olika sammanhang. Tycker om de där undangömda bergslagsmiljöerna, som rymmer så mycken historia och så många berättelser.

Så kunde jag glädja mig åt ett nytt nr av den finlandssvenska veckotidningen Ny Tid som alltid bjuder på egna läsvärdheter, har plats för längre artiklar och befinner sig på befriande långt avstånd (redaktionen alltså) från den rikssvenska positioneringen och klätterstegarna.

Ikväll, i Go´kväll, glimtade den vackra VILDHJÄRTA-boken till. Tror att Maria Westerbergs skogsvandringar och fantasifulla arbeten kommer att väcka allt större uppmärksamhet. Läste hennes skogsbön idag, Almen…