När jag nu tittar ut genom fönstret möts jag av ett alldeles rent, vitt landskap. En blek vintersol i sydväst skänker oss detta milda, vackra ljus. Gamla landsvägen ringlar ogrusad mot Utterbyn och världen söder därom. Katten som heter Cicero ligger och snusar på elementet
medan mesar, titor och sparvar tillsammans med kråkor och andra flygfän surrar runt solrosfrön och talgbollar där ute i trädgården. Det är just nu långt till mellandagsrea, nyårslöften, utförsäkringar och oroligheterna i Afghanistan.

+

Eftersom det är några år sedan jag konfirmerades har jag hunnit fundera på ett och annat under tiden. Min mor skulle om hon fått leva fyllt 100 år den 24/12. När jag lade ner de fem röda rosorna i snön på Fryksände kyrkogård på självaste julafton kom jag att tänka på några diktrader som den finske poeten Pentti Saarikoski skrivit, och som nog stämde också på mor, ungefär: Hon var inte intresserad av politik, men där det fanns orättvisor stod hon alltid på den svages sida.
Medan hennes föräldrahem utgjordes av en bondgård ett par kilometer norr om Torsby samhälle, kom min far från motsatt håll, Västanvik, en bygd där i stort sett alla manspersoner arbetade på Notnäs ångsåg, vilket lade grunden för tidig politisk medvetenhet och bildandet av en arbetaridrottsförening.
Själv föddes jag efter andra världskriget, men före landsbygdens avhästning och flytten in mot städerna. Svensk levande landsbygd alltså, med grannar och lanthandel, med folkskola och utedass, med vänstertrafik, Tage Erlander men ännu ingen TV. Jag växte upp i det som nu kan betecknas som en idyll, ett folkhem fyllt av drömmar och rimlighet. Kalla kriget höll hus inne i radioapparaten på köksbänken. När det hände något stort ute i världen brukade far min vända upp vaxduken och anteckna nyhetsdramatiken där på undersidan: Ungernrevolten och Suezkrisen. En färgad kvinna, Rosa Palms, vägrar att lämna sitt bussäte för en vit man i Alabama. Vilhelm Moberg bildar republikanska klubben. Volvo och Scania Vabis säljer flest lastbilar i Sverige. Och Sigge Fürst i Frukostklubben på lördagsmorgnarna.

Efter Vasseruds folkskola följde för min del real- och studentexamen i Torsby, där jag fick erfara att det fanns de i klassen som talade svenska. Jag var den förste i min släkt som tog studentexamen, jag skulle ”få det bättre än vad vi haft…” Det blev Uppsala, Göteborg, Malmö/Lund, några akademiska betyg än här, än där. Det blev lärarvikariat i Kalix i Norrbotten, några år i Karlstad, det blev barn och familj och det hände mycket runt om i världen och här hemma i Värmland och Sverige. Gränserna suddades ut, ordet solidaritet ägde en stor lyskraft.

+

Politik är ett tveeggat ord och begrepp. ”Det är krig och politik, som har fördärvat vår jord,” sjunger Evert Taube. Men jag har svårt att föreställa det vackra ordet demokrati, om man avstår från ”politiken”. Folkets vilja skall råda, heter det, en man en röst. Att kvinnorna saknade rösträtt tolv år efter att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur är i sig en anmärkningsvärd sak.
Så politiken är ett redskap för den demokratiska utvecklingen mot ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle, där alla människor har samma värde och rätt till ett lika bra liv som alla andra medborgare.
Men politik kan som bekant praktiseras på väldigt olika sätt. Bästa tänkbara början är samtalet och tankeutbytet. Den som lärt sig lyssna har mycket att lära.

Efter några årtionden som gräsrotspolitiker i kommunalpolitiken, liksom många års erfarenheter av olika solidaritets- och ideellt föreningsarbete är jag nu beredd att ta klivet in på den stora arena som heter Sveriges Riksdag. Att få förtroendet att representera Vänsterpartiets kamp och arbete för ett rättvisare och mera solidariskt samhälle är en stor glädje – och utmaning. Jag ser det som min uppgift att lyssna till de röster som kan berätta om sina vitt skilda livsvillkor runt om i Värmland, liksom jag hoppas kunna påverka och göra det uppenbart för mina politikerkollegor i riksdagen att det finns flera verkligheter i detta land, än de fladdrande överrockarnas runt Stureplan. Sverige är ett stort, vackert och inte alltid så tätbefolkat land, men tillsammans är vi många som har byggt detta folkhem vi envisas med att kalla vårt och som vi inte vill släppa vind för våg för marknadskrafterna.

+

I mitt arbete med kultur, i mötet med människor, har jag ofta fått användning för humorn, som krydda och till glädje, men också för ett visst mått av självdistans: Ge upp idag, i morgon kan det var för sent! Jag har länge använt mig av detta anti-motto (vilket ursprungligen var en reaktion på den absurda Tänk positivt!-kampanj, som hemsökte land och rike för några år sedan).
Det finns olika sorters humor. Den som sparkar nedåt och slickar uppåt, har jag inte mycket till över för. Men ”dom där nere” har genom historien lyckats ta ner Makten och Överheten på jorden med den folkliga humorns hjälp.
Red Top, salig i åminnelse, sammanfattade läget i Sverige sålunda: Vi har så hög levnadsstandard i det här landet, att det är få som når upp till den!

+

Skidpremiär: ovallat, ospårat, otränat – ett oskrivet ark att lägga sina stav- och andetag i, intill älgtramp och rådjursspår. Sol över det bländande vita…
Jag vill att vi skall sända EN VÅG AV VÄRME, IN I DET KYLIGA BLÅ, en värme som skall sprida sig mellan människorna.
Med tanke på det läge som nu råder, ber jag härmed att få kungöra mitt eget, nya motto inför det nya året: Det är för sent att ge upp!

Bengt Berg

Det snöar på snön som föll igår. Snösvängen var ett begrepp i Stockholm och andra storstäder. Nu är var och en sin egen röjare. Det gäller att se upp: rätt som det är faller en bortrationaliserad istapp…

Annandagsreflektion av B.

som det heter, när dammsugarna ylar som oskjutna vargar och varuhusträngseln uppnår högsta möjliga friktion, när stjärnan lyser över det där lilla stallet borta i Judéen och pöjkongen sprattlar på halmbädden till tonerna av Bing Crosby…

Ja, julen kan vara en hård nöt att knäcka, men här finns också värmen, glädjen och några dagars gemenskap – för dem som är så lyckligt lottade att kunna dela den med nära och kära. Låt oss sända en tanke, kanske till och med en hand, till dem som inte självklart delar julens värme och glädje.

Själv gjorde jag danföredan en exklusiv resa: Klev på den gula skogsbrynsbussen i gryningen och for norröver i ett rimfrostpatinerat landskap. Genom Klarälvsdalen där vattenspeglarna direktsänder en helt verklig vinterhimmel. Det ryker från skorstenarna, i Likenäs lastas brödbackarna av, en flicka står vid vägkanten i Dalby med tre stora blomsteruppsättningar som ska norröver, i Ransby väntar tre förståndiga gubbar som också de vill ta sig en tur norrut. Vi glider genom Höljes gamla bygata och fram till den myrstack som Petter i Boa upprätthåller. Så över Kalrälven än en gång. Det storslagna landskapet breder ut sig – vilket vackert sceneri som redan de fordomväga pilgrimerna måste ha mött här, på sin vandring mot Nidaros!

I Långflon råder den där kosmopolitiska stämning som råder vid gränsstationer, även om denna gränslinje är lika fridfull som själva julevangeliet. Inne i serveringen får vi härlig lunch innan vi framför Gunnar Ehnes version av Lukasevangeliet: ”Julnatta”

De feck gå milvis på kejsorns order

Igenom ökner fra sta å gårder

Å väl i Betlehem fanns inget rum

Så står dä skrev i vanjelium

Men i ett stall kunn de få e vrå

Ilag mä åsna på halm å strå

Å Josef knyter fôll grimskaftslänken

Men längter hem å te hövelbänken

Sen sker fôll detta, all vala vet

Sôm ä å blir uttå evihet

Å hôlls en tänker, å hôlls en grunner

Ett nyfött barn ä fôll än ett unner

Å vettskrämd herder frå jal kom kutnes

Å vismän stog över pôjken lutnes

Å natta bleknen i stjärnas ljus

– en kong va född utti Davids hus

…

EN RIKTIGT GOD JULGRÖT TILL ER ALLA!

Drygt 50% till den rödgröna sidan, låter (alltför) betryggande. Men glädjande förstås, som enegergiskapande injektion i en gryende valrörelse. Saknar den ideologiska dimensionen, som har med människosyn och humanitet att göra och som måste in i debatten. Den har nu blivit konkret när de sjuka och döende jagas in i ”jobbsektorn” med hjälp av arbetslinjerade pilar. Hur skall de som är sjuka få sin plats på arbetsmarknaden (ännu en knepigt ord om man tänker till!), när så många unga går arbetslösa och alla de andra. Varför diskuteras inte nedkortad arbetstid och ett annat samhälle där alla känner sig både välkomna och behövda? Du behövs… och du, du, du! Vi äger det här samhället tillsammans, även om ägodelarna är orättvist fördelade. Vi hör ihop. Vi behöver varandra. Tillsammans är ett vackrare ord än konkurrens!

Dagen ser ut att bli vacker, den liksom nuddar vid vintern.

”Solen lyste inte heller i Karlstad när jag klev av tåget där på tisdagseftermiddagen. Sola i Karlstad står ju annars staty någonstans i staden vid Vänerns strand. Hon var en servitris på sjuttonhundratalet, känd för sitt glada humör. Men hon var inte där.

Det första jag fick höra i Karlstad var att en ny sol stigit upp i politiken: Poeten och hedersmannen Bengt Berg har hamnat överst på Vänsterpartiets riksdagslista och lär komma in i riksdagen! Bra! Sådana politiker behöver vi.”

Skriver Göran Greider i Dala-Demokraten, 3/12 2009 Det tackar vi för. Många, väldigt många glada tillrop har jag fått inhösta från både kända och okända människor. Det känns spännande detta att ägna sig åt politik på en mera koncentrerat sätt än vad jag gjort tidigare.

Eftersom själva tankenoch den språkliga uttrycksförmågan är ett verktyg för oss som menar att demokratin kan utvecklas genom samtal, diskussioner, folkbildning och mycket annat, blir man något förvånad över torftigheten i både tänkande och inte minst den språkliga stumheten när denna går hand i hand med den självgoda dumheten.

Som idag, när en högergosse på sin VF- blogg tuggar gammal skåpmat och oroar sig för opposionens samarbete efter valsegern. Språket tunt, innehållet torftigt. Väldigt torftigt.

Istället borde nog Holm ägna sin tankeverksamhet åt hur hans egen minister jagar sjuka och döende människor med blåslampa och samtidigt har fräckheten att lämpa över ansvaret på Försäkringskassan.