När jag nu tittar ut genom fönstret möts jag av ett alldeles rent, vitt landskap. En blek vintersol i sydväst skänker oss detta milda, vackra ljus. Gamla landsvägen ringlar ogrusad mot Utterbyn och världen söder därom. Katten som heter Cicero ligger och snusar på elementet
medan mesar, titor och sparvar tillsammans med kråkor och andra flygfän surrar runt solrosfrön och talgbollar där ute i trädgården. Det är just nu långt till mellandagsrea, nyårslöften, utförsäkringar och oroligheterna i Afghanistan.

+

Eftersom det är några år sedan jag konfirmerades har jag hunnit fundera på ett och annat under tiden. Min mor skulle om hon fått leva fyllt 100 år den 24/12. När jag lade ner de fem röda rosorna i snön på Fryksände kyrkogård på självaste julafton kom jag att tänka på några diktrader som den finske poeten Pentti Saarikoski skrivit, och som nog stämde också på mor, ungefär: Hon var inte intresserad av politik, men där det fanns orättvisor stod hon alltid på den svages sida.
Medan hennes föräldrahem utgjordes av en bondgård ett par kilometer norr om Torsby samhälle, kom min far från motsatt håll, Västanvik, en bygd där i stort sett alla manspersoner arbetade på Notnäs ångsåg, vilket lade grunden för tidig politisk medvetenhet och bildandet av en arbetaridrottsförening.
Själv föddes jag efter andra världskriget, men före landsbygdens avhästning och flytten in mot städerna. Svensk levande landsbygd alltså, med grannar och lanthandel, med folkskola och utedass, med vänstertrafik, Tage Erlander men ännu ingen TV. Jag växte upp i det som nu kan betecknas som en idyll, ett folkhem fyllt av drömmar och rimlighet. Kalla kriget höll hus inne i radioapparaten på köksbänken. När det hände något stort ute i världen brukade far min vända upp vaxduken och anteckna nyhetsdramatiken där på undersidan: Ungernrevolten och Suezkrisen. En färgad kvinna, Rosa Palms, vägrar att lämna sitt bussäte för en vit man i Alabama. Vilhelm Moberg bildar republikanska klubben. Volvo och Scania Vabis säljer flest lastbilar i Sverige. Och Sigge Fürst i Frukostklubben på lördagsmorgnarna.

Efter Vasseruds folkskola följde för min del real- och studentexamen i Torsby, där jag fick erfara att det fanns de i klassen som talade svenska. Jag var den förste i min släkt som tog studentexamen, jag skulle ”få det bättre än vad vi haft…” Det blev Uppsala, Göteborg, Malmö/Lund, några akademiska betyg än här, än där. Det blev lärarvikariat i Kalix i Norrbotten, några år i Karlstad, det blev barn och familj och det hände mycket runt om i världen och här hemma i Värmland och Sverige. Gränserna suddades ut, ordet solidaritet ägde en stor lyskraft.

+

Politik är ett tveeggat ord och begrepp. ”Det är krig och politik, som har fördärvat vår jord,” sjunger Evert Taube. Men jag har svårt att föreställa det vackra ordet demokrati, om man avstår från ”politiken”. Folkets vilja skall råda, heter det, en man en röst. Att kvinnorna saknade rösträtt tolv år efter att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur är i sig en anmärkningsvärd sak.
Så politiken är ett redskap för den demokratiska utvecklingen mot ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle, där alla människor har samma värde och rätt till ett lika bra liv som alla andra medborgare.
Men politik kan som bekant praktiseras på väldigt olika sätt. Bästa tänkbara början är samtalet och tankeutbytet. Den som lärt sig lyssna har mycket att lära.

Efter några årtionden som gräsrotspolitiker i kommunalpolitiken, liksom många års erfarenheter av olika solidaritets- och ideellt föreningsarbete är jag nu beredd att ta klivet in på den stora arena som heter Sveriges Riksdag. Att få förtroendet att representera Vänsterpartiets kamp och arbete för ett rättvisare och mera solidariskt samhälle är en stor glädje – och utmaning. Jag ser det som min uppgift att lyssna till de röster som kan berätta om sina vitt skilda livsvillkor runt om i Värmland, liksom jag hoppas kunna påverka och göra det uppenbart för mina politikerkollegor i riksdagen att det finns flera verkligheter i detta land, än de fladdrande överrockarnas runt Stureplan. Sverige är ett stort, vackert och inte alltid så tätbefolkat land, men tillsammans är vi många som har byggt detta folkhem vi envisas med att kalla vårt och som vi inte vill släppa vind för våg för marknadskrafterna.

+

I mitt arbete med kultur, i mötet med människor, har jag ofta fått användning för humorn, som krydda och till glädje, men också för ett visst mått av självdistans: Ge upp idag, i morgon kan det var för sent! Jag har länge använt mig av detta anti-motto (vilket ursprungligen var en reaktion på den absurda Tänk positivt!-kampanj, som hemsökte land och rike för några år sedan).
Det finns olika sorters humor. Den som sparkar nedåt och slickar uppåt, har jag inte mycket till över för. Men ”dom där nere” har genom historien lyckats ta ner Makten och Överheten på jorden med den folkliga humorns hjälp.
Red Top, salig i åminnelse, sammanfattade läget i Sverige sålunda: Vi har så hög levnadsstandard i det här landet, att det är få som når upp till den!

+

Skidpremiär: ovallat, ospårat, otränat – ett oskrivet ark att lägga sina stav- och andetag i, intill älgtramp och rådjursspår. Sol över det bländande vita…
Jag vill att vi skall sända EN VÅG AV VÄRME, IN I DET KYLIGA BLÅ, en värme som skall sprida sig mellan människorna.
Med tanke på det läge som nu råder, ber jag härmed att få kungöra mitt eget, nya motto inför det nya året: Det är för sent att ge upp!

Bengt Berg