anländer tidningsbilen till brevlådorna där ute i mörkret. Jag tänker på en innehållsrik gårdag med bilfärd genom ett snömoddigt Fryksdalen och ett möte med människor i Närhetens kyrka i Kil: dikter, erinringar, ömsom svenska, ömsom värmländska och efteråt en härligt doftrik soppa.

På eftermiddagen är det Lars Ohlys tur att gästa Orrholmsgaraget som blivit Värmlands svar på Almedalen under mörkertiden (under lugnare och beskedligare former). Denna nya kulturoas, som hela tiden växer och utvecklas, är ett ypperligt exempel på hur spännande en ”offentlig och allmännyttig” miljö kan bli. Torbjörn Eriksson och hans medarbetare har stor anledning att känna sig stolta över detta vid det här laget riksbekanta initiativ. För en ansenlig skara intresserade hade Ohly i uppdrag att skissa en verklighet 200 år framåt i tiden, då den tidskapsel som murades in skall öppnas, närmare bestämt år 2208. Två hundra år är en lång tid, det har i alla fall hänt mycket under de två sekel som nu ligger bakom oss, och utvecklingen accelererar så det är inte alldeles enkelt att läsa i kristallkulan vartåt det bär eller barkar… Mera demokrati, det vill säga att gemene kvinna/man kan göra sina röster hörda och styra utvecklingen, att fredliga resonemang förmår lösa konflikter och att jämställdheten mellan könen förverkligas var några punkter i Vänsterledarens framtidsvision.

Dagen avslutades i Kil, där det återuppståndna Vänsterpartiet hade både bullat upp fikabord men framför allt ställt fram stolar för ett nytt Ohly-möte. Att det finns goda förutsättningar för ett fruktbart röd-grönt valsamarbete framgick, men också att Vänstern kan på ett fruktbart sätt bidra till att göra politiken för Rättvisa och Solidaritet mera konturskarp. Mycket folk, nya vindar, stor glöd och glädje – det bådar gott för vårens ankomst och ljusets…

Januari… är en lång månad. I ena änden hänger julen kvar, inte till påska men tills granen har släppt sitt sista barr. Så det där lite högtidliga runt nyåret, innan vardagen och almanackan hinner ikapp.

I detta tysta vita landskap lever vi en tid. Lådbilsrallyt weekendringlar mot norr och söder, ett tusental jägare drar ut i skogen för att jaga gråben, en kråka kavar iväg med skymningen i släptåg. Så plötsligt brister jordskorpan, inte här men där, långt borta i karibiska vatten: Haiti. Förödelsen är total, fattigdomen redan förut katastrofal och nu – vad skall man kalla detta?
Allt fortsätter och ingenting blir som förut. Vintern, snön, spåren i snön, djuren som gjorde spåren. Tystnaden, gryningens gråa kornighet, nya väderleksrapporter. Kaffebryggaren, tidningen och katten som vill ut. Ur TV:n väller bilderna från katastrofen, bilderna är verkliga men vi befinner oss i en overklig vit tystnad: vad kan vi göra?

Det händer åter och återigen, det obegripliga. Krig och katastrofer. För ett år sedan handlade det om Gaza. Nu Haiti. Men det är inga svarta hål i världsrymden det handlar om. Det är visserligen svarta hål som uppstår, men de är fyllda av människor. En del är redan döda, andra skadade och många trots allt vid liv.
Vi kan stödja Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser och andra organisationer som samlar in pengar till de nödlidande. Hjälpen kommer att behövas också när TV-kamerorna har lämnat Haiti för andra katastrofer.
Det är möjligt också för oss att göra något, i stort och i smått. Allt, kan vi göra, men inte blunda!

Infrastrukturministern snabbspolar den svenska verkligheten

I Vasseruds folkskola fick vi lära oss ett och annat. Att spola fotbollsplanen på hösten för att det skulle bli is. Att skilja gran från tall. Att inte börja en mening med och, i uppsatserna. Men det var då, det.
När jag läser infrastrukturminister Torstenssons debattartikel i måndagens VF är det inte enbart detta grammatiska dilemma som slår mig (även om fru ministern börjar nästan alla sina meningar med jag: Jag, jag, jag – vart tog det vackra ordet vi vägen?) Utan lika mycket det ogenerade skryt som dagens politiker i allmänhet, alliansregeringen i synnerhet, ägnar sig åt. Av din artikel att döma, Åsa Torstensson, får man bilden av att du, den trippelarbetande infrastrukturministern, extraknäckar också som rallare, asfaltläggare, stins, datakonsult och gudvetvad! Allt för att vi, som tillhör ”verklighetens folk”, skall kunna ta oss inte bara snabbt och säkert fram på våra allt bredare vägar, utan även kunna köra lika grönt som säkert till våra arbetsplatser och andra destinationer.

Osökt infinner sig några frågor, föranledda av en tilltagande overklighetskänsla, som säger: lever vi i samma land?

För det första: Vilken glädje har vi av alla dessa breda och snabba vägar som löper mellan storstäderna, när vi på den svenska landsbygden snart inte har någon bensinpump kvar?
För det andra: Varför skall olika kommunikationssystem konkurrera med varandra? Tanken på snabblinjetåg mellan Stockholm > Göteborg > Malmö… när det dessutom finns flyg som också det jagar tid. Är inte den ekonomiska läxan i samband med järnvägsbygget genom Hallandsåsen nog lärorik? Vad händer med det svenska folkets järnväg när också den marknaden släpps fri för t.ex. tyska tågbolag?
För det tredje: Är ordet landsbygd bortcentraliserat i Centerns nutidsordlista?

Det är onekligen långt mellan den nordvärmländska vägsamfällighets årsmöte och utsikten från Åsa Torstenssons panoramafönster i Rosenbad!

Bengt Berg

… fortsätter även om vargjakten är över.

Läste i Aftonbladet där Åsa Linderborg skriver tänkvärt om public service, objektivitet och uppdraget: Fredrik Reinfeldt – vår käre ledare:

”Det är nåt sovjetiskt över medias förhållande till Fredrik Reinfeldt. Plötsligt har alla bestämt sig för att han är en ”riktig statsman”. ”Modern”, ”lyssnande”, ”ärlig”, ”handlingskraftig”.

Reinfeldt kommer hem från klimathaveriet i Köpenhamn och säger, att han varit så duktig. Det var de andra det var fel på, för de gick inte att samarbeta med. Det där kverulanta självberömmet går medierna på. Reinfeldt har aldrig varit så hyllad nu.

/—/

Den här veckan satte Mats Knutson, inrikeskommentator på Aktuellt, betyg på regeringen. Reinfeldt får toppsiffror, eftersom han åtnjuter ”stor personlig popularitet”. Han överträffas bara av Anders Borg, som får betyget 5. Även Jan Björklund prisas, eftersom förändringarna i skolan går med en rasande fart. Det måste strida mot all opartiskhet att public service betygsätter de makthavare man objektivt ska granska – men det förvånar inte att just Mats Knutson faller i korinter över den här regeringen.

Knutson tillhör inte den halvan som förlorat på den ekonomiska krisen. Han har inte drabbats av arbetslöshet och sänkta socialförsäkringar (som Knutson på högerspråk kallar ”bidrag”). Med en månadslön på 61 600 kronor kan han köpa sig egna försäkringar i händelse av sjukdom. I dagarna trädde det fjärde jobbskatteavdraget i kraft som gav honom – och mig – ytterligare skattesänkningar. I det genomprivatiserade Nacka åtnjuter hans barn friskolans privilegier.

Klassintresset ljuger aldrig. Inte ens när det förkläs till allmänintresse i SVT.”

Ja, det tål att tänka på.

TV:s roll i valtider är ju alltmer påfallande, men

en sak som är oerhört irriterande är när man direkt efter en debatt mellan olika partier skall ha en direkt kommentar direkt efteråt av oftast Mats Knutsson som ska tala om för svenska folket vad det var vi/de nyss tog del av och ”vem som vann”.