Infrastrukturministern snabbspolar den svenska verkligheten

I Vasseruds folkskola fick vi lära oss ett och annat. Att spola fotbollsplanen på hösten för att det skulle bli is. Att skilja gran från tall. Att inte börja en mening med och, i uppsatserna. Men det var då, det.
När jag läser infrastrukturminister Torstenssons debattartikel i måndagens VF är det inte enbart detta grammatiska dilemma som slår mig (även om fru ministern börjar nästan alla sina meningar med jag: Jag, jag, jag – vart tog det vackra ordet vi vägen?) Utan lika mycket det ogenerade skryt som dagens politiker i allmänhet, alliansregeringen i synnerhet, ägnar sig åt. Av din artikel att döma, Åsa Torstensson, får man bilden av att du, den trippelarbetande infrastrukturministern, extraknäckar också som rallare, asfaltläggare, stins, datakonsult och gudvetvad! Allt för att vi, som tillhör ”verklighetens folk”, skall kunna ta oss inte bara snabbt och säkert fram på våra allt bredare vägar, utan även kunna köra lika grönt som säkert till våra arbetsplatser och andra destinationer.

Osökt infinner sig några frågor, föranledda av en tilltagande overklighetskänsla, som säger: lever vi i samma land?

För det första: Vilken glädje har vi av alla dessa breda och snabba vägar som löper mellan storstäderna, när vi på den svenska landsbygden snart inte har någon bensinpump kvar?
För det andra: Varför skall olika kommunikationssystem konkurrera med varandra? Tanken på snabblinjetåg mellan Stockholm > Göteborg > Malmö… när det dessutom finns flyg som också det jagar tid. Är inte den ekonomiska läxan i samband med järnvägsbygget genom Hallandsåsen nog lärorik? Vad händer med det svenska folkets järnväg när också den marknaden släpps fri för t.ex. tyska tågbolag?
För det tredje: Är ordet landsbygd bortcentraliserat i Centerns nutidsordlista?

Det är onekligen långt mellan den nordvärmländska vägsamfällighets årsmöte och utsikten från Åsa Torstenssons panoramafönster i Rosenbad!

Bengt Berg