När det ofattbara händer är det orden som fattas oss, vi äger ett språk men orden gömmer sig. Orden som skall kunna uttrycka vad vi känner och samtidigt säga något mer. Vi vill så gärna att allt skall ha en mening, men ibland är det just det meningslösa som iscensätts och försätter oss i ett tillstånd av vanmakt, förtvivlan, sorg.
Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.
Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.
Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.
Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst. Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.
Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.
Bengt Berg







