Igår var det omöjligt att hålla tårarna borta när vi besökte byar iuppe i bergen som tack vare kooperation utan gränser har kunnat odla ekologiskt och börja kommersialisera sina produkter. Det mottagande vi fick saknar inga gränser. Vi blev hedersmedborgare i kommunen Teraque och bönderna som här räknar sig till folket och har fackföreningar som kan liknas mer vid våra byalag var mycket stolta över besöket. Vi besökte en familj. De liksom andra levde i sm`hus av lera som saknade skorsten trots att de eldade i köket. Köket var förresten bara ett litet rum utan möbler med några kärl på golvet. På några trasor på golvet lågg en liten bebis och sov. Dennes unga mamma tvättade kläder i en bäck stax intill.

Jag inser att det är stor skillnad på bistånd och bistånd. Kooperation utan gränser hjälper långsiktigt till att bygga ett samhälle som grundar sig på demokrtiska värderingar och på att folk lär sig ta eget ansvar för sin framtid. Det är inte välgörenhet utan ett hårt och långsiktigt arbete. På eftermiddagen fick vi smaka p`produkterna, allt från jättegoda poatisar till homung och snacks gjorda på majs. Dagen avslutades med en hejdundrande långdans på torget med oss, kommunstyrelsen och bönderna. Helt klart ett minne för livet. 

Jag läser i VF att man hittat knark hos en 14-åring. Här i Bolivia lever många av att odla koka som sen blir knark. Läs gärna boken El Chocko som handlar om en svenk kille som hamnade i fängelse i La Paz för knarksmuggling.  Vi har träffat ungdomar som säger att bara vi får studera och ha en inkomst kommer vi att undvika droger.   Att se till att det finns vettiga skaer attgöra i Bolivia kan också bidra till att det finns mindre knark i Sverige. Allt hänger ihop även om det är svårt att se det ibland.