Nu har jag kommit hem från en otroligt lärorik resa i fyra Afrikanska länder. Rwanda, Uganda, Tanzania och Kenya. Vi har i samarbete med Kooperation utan gränser och VI skogen studerat hur man i dessa länder arbetar för att stötta småbönderna i deras arbete för att skapa ett hållbart jord- och skogsbruk. Här är klimatomställningen oerhört påtaglig. Bönderna kan inte längre använda sin nedärvda kunskap eftersom regnet inte längre kommer såsom det alltid har gjort. Det krävs nya kunskaper om diversifiering av odlingarna, kunskpa om hur man gödslag naturligt föratt få ut mer. Fefolkningen växer med 2-3% per år och alltfler skall dela på den jord man av hävd odlat på. I Rwanda är exemepelvis 60% av befolkningen under 16 år. Många av de besök vi gjorde tror jag aldrig jag glömmer. Besöket på Memorail musum of genoside är ett av dem. Här på detta museum finns en massgrav för 275 000 personer av de kanske 800 000 som fick sätta livet till under 90talets stora folkmord. Detta skedde samtidigt som kriget i forna Jugoslavien. Det är kanske därför vi inte reagerade så starkt då. Jag minns iall fall inte att vi gjorde det. Rwandas regering har en mycket tydlig plan framåt för att bygga upp landet. Vi träffade några kollegor från parlamenetet och samtalade. I vårt perspektiv är det ”oförlåtligt” att inte ha full yttrandefrihet. I deras perspektiv är det omtanke om landet. Att en gång för alla stoppa motsättningarna. Det är ett otroligt vackert land. Jag har aldrig sett så mycket vandrande männsikor i hela mitt liv. Barn, kanske 3-4 år bar vatten och ved. Vi träffade en 38 årig kvinna som deltog i de program som vi är med och finasierar. Hon hade verkligen tagit till sig all kunskap och skpat en egen biobränsleanläggning så hon slapp elda för att laga mat. Hon hade ordnat det med en tank för att spara regnvatten så hon klarade regnperioderna och hon hade diversifierat sin odling för att alltid ha något att sälja. I all de fyra länderna är det uppenbart att det är kvinnorna som bär utvecklingen framåt. Detta blev en kort inblick i min studieresa till Afrika men ensak ska ni ha klart för er alla. Om ni trycker på rätt knapp när ni pantar flaskor på konsum och skickar pengarna till detta arbete så vet ni att det ger reultat!

Jag befinner mig nu på en fantastisk resa i Afrika.
Jag ska försöka lägga in några bilder så ni får se!

Your browser does not support the video tag

De senaste dagarnas debatt om förtroendet för vår partiledare har fått mig att verkligen försöka tänka ut en hållbar strategi och inte bara tycka i största allmänhet men se det är inte lätt…..Jag är ju en del av problemet eftersom jag är medansvarig för partiets urusla opinionssiffror. Jag tycker Mona Sahlin har rätt när hon menar att partiets kris är djupare än vad media lyckas beskriva idag. Jag tror exmepelvis att ett månårigt eftersatt arbete med medlemsvård och ledarutveckling har lett till att många stjärnor vi har och haft väljer andra banor i livet. För mig är Luciano Astudillo ett exempel på detta.  Jag tycker också att Mats Johansson har rätt. Jag känner honom sen 35 år och jag känner att vad Mats menar är att vi som har förmånen att vara med och leda partiet har så många arenor internt att föra debatten på, så att vi inte behöver springa till tidningarna för att göra det. Peter Franke har också rätt när han idagens ledare i VF skriver:  Varje vecka längtar Socialdemokrater i Riksdagen och runt om i landet efter att få diskutera politiska sakfrågor…. och varje vecka slutar i besvikelse över att debattten uteblivit eller inte uppmärksammats. (ledaren ännu ej ute på nätet). Vidare skriver Franke om partiledarval: ” Till nästa gång, när det kan tänkas bli måste det vara en mer öppen process. Kan de andra partierna så måste också vi klara av det”   Sammanfattningsvis: Jag tycker det ligger mycket i det  partikamrater i hela landet tycker och tänker. Frågan är bara hur ska det gå till.  Hur sker en öppen debatt på medlemmarnas villkor och inte på medias? Ingen kan väl mena att medlemskapet i partiet inte skall vara värt något när vi bestämmer politiken eller utser våra ledare?  Kommer det att gå att förena en kraftfull satsning på våra politiska begåvningar  med ökat inslag av personval som kommer i nästa val. Ska vi acceptera att vi går mot ett politiskt klimat som mer liknar USA där kampanjandet är enormt inför valen men den demokratiska grunden nästan obefintlig? Ska starka röster med egen blogg och bra kontakt med media vara det som är ”partiets röst” eller vad värre är: ska proffstyckare  i TV soffor och redaktioner bestämma vad Socialdemokratiska partiet skall ta sig för med? Jag känner inte särskilt många av dem som ”de kärleksfulla kritikerna”, som Anna Lind  talade om. Nej då ser jag en sådan i Kicki Liljeblad som skriver i sin blogg idag om sina förväntaningar på vår partiledare.  För mig är det självklart att vi skall ha en öppen debatt om både politikens innehåll och förväntningarna på våra ledare men för mig är inte en öppen debatt det som drivs och leds av nyhetsredaktioner på kvällstidningar. För mig är det möten, samtal, gärna chatforum på nätet, rådslag och annat som involverar alla som vill mer med Socialdemokratin än att ha klatschiga rubriker eller knäcka en person för en tid. Jag uppfattar att det finns mycket energi hos många i vårt parti men det sakans kanalar att tillvarata den. Av egen erfarenhet känner jag också starkt att varje röst, varje medlems åsikt måste respekteras och tas till vara på ett eller annat sätt. Just nu finns inte särskilt många självklara rätt eller fel i . Ödmjukhet är ingen dålig egenskap och det finns ingen motsättning mellan ödmjukhet och målmedvetenhet. Särskilt inte om man är i kraftigt underläge.  Socialdemokratin måste återfinna sin själ utan nostalgiska tillbakablickar.  Att finna den är viktigare än att kortsiktigt blicka på opinionsmätningar. Låt oss sluta med navelskåderiet, blicka utåt, framåt, uppåt. Sverige kan bättre och det kan vi också!