När jag började jobba för filmfestivalen i Göteborg 2005, märkte jag att folk brukade gå från biosalongerna innan filmerna var färdiga. Jag bestämde mig för att inte göra det själv, eftersom jag tyckte det var för svårt att avgöra vart filmen var på väg. En seg inledning kan ju ibland vända till en fantastisk film.

Nu, tre år senare, är jag fortfarande väldigt restriktiv med att gå från filmer. Men ibland händer det. Som alldeles nyss. Jag gick på en indisk film på marknaden – den är alltså inte utvald i det officiella programmet, utan visas i Cannes för att säljas till distributörer i andra länder. Den handlade om ett indiskt par som bodde i London.

Jag märkte med en gång att det inte verkade lovande. Varningssignalerna den här gången var: stelt och konstlat skådespeleri, för långa scener, massor av mobiltelefonsamtal i realtid inklusive uppringningen, scener där huvudpersonen berättade sitt livs historia för en arbetskamrat, övertydliga illustreringar av huvudpersonernas känslor med hjälp av musik. Min regel är numera att jag alltid måste se 30 minuter av filmen ändå. Så när de 30 minuterna hade gått och mannen i förhållandet började deklamera Romeo och Julia för sin fru i en park för att man skulle förstå hur kära de var, då gick jag slutligen.

Grundregel nummer ett när vi väljer film till festivalen är att man måste vilja rekommendera filmen till andra, av en eller annan anledning. Jag kände att det var helt omöjligt den här gången. Alltså fick jag lite ledig tid att blogga på. Sen går jakten vidare!

Summering dag 2

Croissanter: 1

Grön crème brûlée: 1

Kindpussar: 11