Alldeles nyss såg jag en pressvisning av The Headless Woman, regisserad av argentinska Lucrecia Martel. Av de 22 filmerna i Guldpalmstävlingen är det bara den som är regisserad av en kvinna – den andra är Linha de Passe som Daniela Thomas har gjort tillsammans med Walter Salles.

Det finns en myt om att publiken i Cannes är extremt kritisk, och på sätt och vis är den myten självuppfyllande nuförtiden. Många sätter en ära i att uttrycka sina känslor för filmen direkt när visningen slut. När eftertexterna började rulla i The Headless Woman hördes burop på flera håll i salongen och nästan inga applåder. Själv höll jag faktiskt med buroparna mer än de som applåderade – historien om en krisande kvinna som har råkat köra över en hund och kanske en människa också, var ett intellektuellt pussel som var lite för svårt för min vid det här laget ganska trötta hjärna.

Applåder och jubel blev det däremot igår när den svenska regissören Ruben Östlund hade premiär för sin andra långfilm, De ofrivilliga. En mycket välgjord och intressant, och oväntat vacker och rolig, studie i mänskligt gruppbeteende. Den borde ligga bra till för ett pris i sektionen Un Certain Regard, även om jag sett flera andra bra filmer där, exempelvis Los Bastardos av Amat Escalante och Cloud 9 av Andreas Dresen.

Just nu gör jag ett snabbt stopp på hotellrummet för att skriva och skicka den här bloggtexten. Sedan väntar bland annat en fest för Los Bastardos och sedan en fest för den ungerska tävlingsfilmen Delta som min festivalkollega Freddy Olsson tycker är bästa tävlingsfilmen så här långt. Om ni undrar vart de utlovade fotografierna har tagit vägen, så har jag gett upp och kommer att lägga in dem när jag är hemma igen på torsdag. Det var bara synd att mitt ointresse för att lära mig hur tekniska saker fungerar skulle offentliggöras på det här sättet!

Summering dag 7

Försovning till festivalens morgonmöte 1

Crèpes med spenat, ägg och fläsk 1

Besök på bok/DVD/CD-affären Fnac 1