På onsdagen var jag på årets hetaste Cannes-premiär kändismässigt: Quentin Tarantinos krigskomedi Inglorious Basterds.  Brad Pitt och Angelina Jolie var kvällens trumfkort. Jag fick sitta på balkongen den här gången, så jag såg bara Brad Pitt på långt håll  där nere på parkett. Men jag såg honom verkligen, röra sig och skratta och krama Quentin Tarantino. 

Och visst gjorde Pitt ett bra jobb som ledare för en speciell insatsstyrka av judisk-amerikanska soldater i Frankrike under andra världskriget. Men allra bäst i filmen var den tyske skådespelaren Christoph Waltz som den extremt onde nazisten Hans Landa. Oscarsnominering för bästa biroll, om jag får bestämma.

Tarantino förnekar sig inte utan drar alla skämt till sin absoluta spets och lite längre, och späckar filmen med filmreferenser. Brist på egna idéer, tycker en del. Men efter att ha sett många långsamma filmer med sparsam dialog, njöt jag för min del av varenda en av de 160  extremt underhållande minuterna.

Jag sitter i sängen på hotellrummet i Cannes, ensam eftersom rumskompisarna Ulf och Andreas åkte idag. Det känns väldigt konstigt att vara ensam efter tio dagar av att kliva över varandras resväskor.

Nyss såg jag den tjugonde och sista juryfilmen i Un Certain Regard. I morgon klockan halv nio har vi det avgörande jurymötet. Jag håller mina mentala tummar för att de andra i juryn ska tycka som jag!

Annars börjar stressen och hetsen blåsa över för i år. Många har rest hem och de dagliga branschtidningarna har slutat att komma ut. På söndag visas alla tävlingsfilmerna i repris. Det är väldigt frestande att klämma tre av dem på raken före guldpalmsutdelningen. Av de jag har missat är jag mest sugen på Jane Campions Bright Star och Jacques Audiards The Prophet, starka kandidater till guldpalmen enligt recensioner och kommentarer.

Å andra sidan är det väldigt frestande att ta en dag på stranden också. På de sex år jag varit i Cannes har jag inte badat en enda gång, trots att baddräkten varit nedpackad varenda gång. I år måste det ske!

Nästa rapport blir en sammanfattande krönika som jag knackar ner till måndagstidningen efter guldpalmsutdelningen på söndag kväll. Jag är ändå rätt nöjd över att få gå på den!

Jag måste ju säga något seriöst också om filmen alla pratar om idag: Lars von Triers Antichrist, som är med i huvudtävlingen. Tyvärr har jag ont om tid just nu att djupanalysera, men – jag tror jag gillar den. Efter att ha fokuserat på intill självutplåning goda kvinnogestalter i Breaking the Waves, Dancer in the Dark och Dogville, byter han helt spår i den här filmen (vill inte säga mer för inte avslöja för mycket av handlingen). Vad det betyder måste jag fundera på, men det känns som om det är vär den ansträngningen.

Jo, och det är en del riktig magstarka scener i filmen. När vi gick ut ur salongen stod TV-teamen uppradade för att fråga publiken vad de tyckte. Von Trier verkar ha gjort åtminstone en halvstor skandal, igen.

Så här såg jag ut när jag bloggade den förra texten i går kväll, eh… natt. Jag sitter i extrasängen i vårt hotellrum i Cannes, fotograferad av min kollega Andreas Degerhammar på filmfestivalen i Göteborg. Extrasäng har vi fått in i rummet eftersom en annan arbets- och rumskompis, Ulf Sigvardson, anlände i går. Jag tog extrasängen första natten, men Andreas har lovat att vara den som offrar ryggen i natt.

Jag ser ju ganska glad ut, men skavsåren som två helt nya och oingådda skor har gett mig är inte att leka med. Därför bunkrade jag skavsårsplåster i alla storlekar på apoteket. Dessa ska nu klistras på innan jag tar på mig de högklackade igen (aj!) och går på fin middag på Hotell Carlton för Un Certain Regard-sektionen. Finalen blir Göteborg filmfestivals stora fest på stranden. Kanske spelar jag en och annan skiva!

Efter två år i rad med filmerna Du levande av Roy Andersson respektive De ofrivilliga av Ruben Östlund i sektionen Un Certain Regard, står Sverige utan långfilm i det officiella programmet eller sidosektionerna i år.

Men i sektionen Cannes Classic hittar man inget mindre än en ny film av Ingmar Bergman! Eller i alla fall nästan. Bland det material som Ingmar Bergman donerade till Stiftelsen Ingmar Bergman fanns mängder av filmrullar han själv tagit vid filminspelningar och andra tillfällen.

Regissören och filmkritikern Stig Björkman (på fotot) har satt ihop detta aldrig tidigare visade material till 29 minuter långa Bilder från lekstugan. Filmen presenterades på söndagen i Cannes av ingen mindre än den amerikanske regissören Martin Scorsese, ordförande i World Cinema Foundation som finansierat filmens tillkomst.

Filmen visar att Bergmans filminspelningar inte alls behövde vara de dystra tillställningar man kunde tro. Mest minnesvärd är en bild på Harriet Andersson gapskrattande i full kostym framför tapeten där hennes rollfigur i Såsom i en spegel går in i sin psykos. Skönt att se på något sätt!

Bilder från lekstugan kommer att visas i sommar både på Dramatens Bergmanfestival i Stockholm och vid Bergmanveckan på Fårö.

Förutom de två juryfilmerna per dag hann jag med två extrafilmer under lördagen. En av dem var Ang Lees nya film, Taking Woodstock, som har planerad svensk premiär den 4 september – min födelsedag för övrigt. ”It’s a sign!”, som den flummige konsertarrangören Michael Lang säger hela tiden i filmen.

Filmen handlar om Elliot Tiber, killen som sommaren 1969 hade fixat tillstånd för en utomhuskonsert i staden White Lake på landsbygden utanför New York. Plötsligt kördes arrangörerna av den första Woodstockfestivalen ut ur den stad de hade tänkt hålla arrangemanget i. Elliot såg chansen att skaffa kunder till sina föräldrars nedgångna motell, ringde upp Michael Lang och plötsligt var 1,5 miljoner hippies på väg till White Lake.

Detta är Ang Lees första komedi på länge, efter fantastiska dramer som Brokeback Mountain och Lust, Caution. Jag skrattade så tårarna rann, mest åt Imelda Staunton som gör en fantastisk biroll som huvudpersonens mamma. Om det finns någon rättvisa i världen, har hon en bra chans på oscarsnominering när året går mot sitt slut.

Så här kan det också se ut i Cannes. Det var paraply upp när jag gick mot palatset för att försöka komma in på Michel Gondrys nya film, dokumentären Thorn in the Heart. Den visades i den allra pytteminsta salongen högst upp, och följaktligen korkades trappan igen fullständigt av ungefär fyra gånger så många personer som fick plats i salongen. Det var bara att vända och gå till hotellet och vänta på nästa juryvisning: Precious klockan 22.30. Tråkigt på ett sätt, skönt på ett sätt. En oplanerad timme med de dagliga filmtidningarna satt ganska bra.

Under torsdagen träffade jag de andra fyra i juryn, vi åt lunch, såg en film, gick röda mattan tillsammans och blev fotograferade big time (lika omskakande som i går!) samt såg en film till. Jag hann också bli intervjuad av Lisa Bergström från Sveriges Radios filmmagasin Kino om juryarbete, tillsammans med Emma Gray Munthe som sitter i de internationella filmkritikernas jury: FIPRESCI-juryn.

Vi satt på självaste croisetten och på fotografiet är det Lisa till vänster och Emma till höger.

Som Emma uttryckte det: att sitta i en filmfestivalsjury är en crash course i argumentationsteknik. Man känner intuitivt vilka filmer man gillar bäst, och sen gäller det att övertyga de andra! Det kommer säkert att bli stenhårt när beslutet väl ska fattas och alla vill ha sitt ord med i laget. Men det är när man konfronteras med andras starka åsikter och välformulerade argument som man verkligen lär sig hur man kan se på film på olika sätt. Den verkliga lyxen för mig det här året är egentligen just det: att få se ett antal högkvalitativa filmer och sedan diskutera dem ingående med kompetenta och sympatiska människor.

Även om man åker till Cannes varje år för att se film, ser de stargazers som parkerar sina trappstegar vid ingången till festivalpalatset betydligt mer av den berömda röda mattan än man själv gör. När film är jobb – om än världens roligaste jobb – hänvisas man ihop med jordklotets alla andra journalister, filminköpare och festivalprogrammerare till särskilda visningar som hålls under högst oglamorösa förhållanden.

Men i år – inget mer av det! Som konstnärlig ledare för Göteborg International Film Festival är jag inbjuden att vara en av fem personer i juryn för sektionen Un Certain Regard. Ett ärofullt erbjudande som kom fullständigt oväntat en dag för några veckor sedan. Vi i juryn ska se de 20 filmerna i sektionen och sedan bestämma vilken film som ska få 30 000€ och garanterad fransk biodistribution.

Med juryarbetet kommer vissa väldigt trevliga fördelar. Som en inbjudan till festivalens invigningsceremoni som ägde rum i går kväll. Sålunda har jag nu gått min jungfrugång på Cannes röda matta!

På väg in hamnade jag i mattans början bakom en jättelång, modellsnygg fransk tjej i galaklänning som alla fotografer ropade på för att hon skulle titta mot just deras kamera. Blixtarna haglade och jag stod och trampade bakom henne och visste inte riktigt vad som är comme il faut. Går man bara förbi och förstör ett antal bilder på vägen, eller står man och väntar tills hon är klar?

Till slut gick jag bara, och ansträngde mig för att inte följa den instinktiva impulsen att huka mig och hålla något för ansiktet. Det var som att råka gå över Dramatens stora scen inför en fullsatt publik – fast man är inte med i pjäsen.

Samtidigt smittades jag av blixtsmattret, ropen, pulsen, adrenalinet. Efter promenaden på tiotalet meter fick jag konstigt nog världens endorfinkick. Jag kan trots allt förstå de med mer extrovert läggning som njuter av att stå i rampljuset. För en stund föll även ett av världens mest exklusiva rampljus på mig.