Även om man åker till Cannes varje år för att se film, ser de stargazers som parkerar sina trappstegar vid ingången till festivalpalatset betydligt mer av den berömda röda mattan än man själv gör. När film är jobb – om än världens roligaste jobb – hänvisas man ihop med jordklotets alla andra journalister, filminköpare och festivalprogrammerare till särskilda visningar som hålls under högst oglamorösa förhållanden.

Men i år – inget mer av det! Som konstnärlig ledare för Göteborg International Film Festival är jag inbjuden att vara en av fem personer i juryn för sektionen Un Certain Regard. Ett ärofullt erbjudande som kom fullständigt oväntat en dag för några veckor sedan. Vi i juryn ska se de 20 filmerna i sektionen och sedan bestämma vilken film som ska få 30 000€ och garanterad fransk biodistribution.

Med juryarbetet kommer vissa väldigt trevliga fördelar. Som en inbjudan till festivalens invigningsceremoni som ägde rum i går kväll. Sålunda har jag nu gått min jungfrugång på Cannes röda matta!

På väg in hamnade jag i mattans början bakom en jättelång, modellsnygg fransk tjej i galaklänning som alla fotografer ropade på för att hon skulle titta mot just deras kamera. Blixtarna haglade och jag stod och trampade bakom henne och visste inte riktigt vad som är comme il faut. Går man bara förbi och förstör ett antal bilder på vägen, eller står man och väntar tills hon är klar?

Till slut gick jag bara, och ansträngde mig för att inte följa den instinktiva impulsen att huka mig och hÃ¥lla nÃ¥got för ansiktet. Det var som att rÃ¥ka gÃ¥ över Dramatens stora scen inför en fullsatt publik – fast man är inte med i pjäsen.

Samtidigt smittades jag av blixtsmattret, ropen, pulsen, adrenalinet. Efter promenaden på tiotalet meter fick jag konstigt nog världens endorfinkick. Jag kan trots allt förstå de med mer extrovert läggning som njuter av att stå i rampljuset. För en stund föll även ett av världens mest exklusiva rampljus på mig.