Nej, det blev inte Mike Leigh som reste hem från rivieran med en guldpalm under armen. Hans film Another Year som många tyckte var bäst i tävlingen, vann ingenting alls vid prisutdelningen på söndagskvällen. I stället fick regissören Apichatpong Weerasethakul guldpalmen för sin Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives (Lung Boonmee raluek chat).

Läs mer om vilka som vann de andra priserna här.

Premiären för "...och filmen är min älskarinna". Från vänster till höger: regissören Stig Björkman, chefen för filminstitutet i Bologna samt Thierry Frémaux, konstnärlig ledare för Cannes filmfestival.

Detta blogginlägg skriver jag hemifrån mitt eget vardagsrum i Göteborg, efter att ha haft en enormt stressig gårdag med filmer från morgon till kväll och sedan kört stora packningsracet eftersom flygbussen gick från Cannes klockan 8.30 i morse.

Trevligast i går var det att vara med när Stig Björkmans film ”…och filmen är min älskarinna” hade världspremiär i sektionen Cannes Classics, presenterad av Thierry Frémaux, festivalens konstnärliga ledare. Filmen består av aldrig tidigare visat bakommaterial från Ingmar Bergmans filminspelningar, med nyinspelad voice over där några av världens främsta filmskapare pratar om varför de gillar Bergman: bland andra Martin Scorsese, Woody Allen, John Sayles och Lars von Trier.

På flygplatsen i morse köpte jag några franska dagstidningar och läste om dagens stora filmpremiär i Guldpalmstävlingen: den algeriska filmen ”Hors-la-loi” av Rachid Bouchareb. Den handlar massakern i Sétif i Algeriet i samband med slutet på andra världskriget. En parad för att fira de allierades seger över nazisterna övergick i våldsamma konfrontationer mellan de infödda, muslimska algerierna och den franska kolonialmakten, och många på båda sidor miste livet. Tiden efter händelsen slog fransmännen tillbaka och dödade många algerier – hur många är man fortfarande inte överens om. Filmen är delvis gjord för franska pengar, något som är inrikespolitiskt kontroversiellt, eftersom filmen skildrar händelsen ur tre algeriska bröders synvinkel. Det är ett extra säkerhetspådrag runt visningen ikväll och demonstrationer väntas. Men min GIFF-kollega Eva som fortfarande är kvar i Cannes rapporterade precis via sms att allt än så länge är lugnt.

Annars är jag väldigt glad över nyheten om att en av mina Cannes-favoriter, den svenska filmen Sound of Noise, vann två priser i sin sektion Kritikerveckan i går!

Bengt Nilsson spelar den tondöve polisen som utreder en serie musikaliska terroristattacker i filmen Sound of Noise.

Jag ar sa glad idag (tillbaka vid datorn i festivalpalatset, alltsa inga prickar igen..), for jag sag en jattebra film – och den ar svensk! Sound of Noise av Ola Simonsson och Johannes Stjarne Nilsson ar en helt underbar film som valdes ut till sidosektionen Kritikerveckan, som enda svenska langfilm i Cannes officiella program i ar. Alla som sett duons underbara kortfilm Music for One Apartment and Six Drummers (2001) (den finns pa Youtube) kommer att kanna igen sig, det ar bara mer av allt man gillar!

I korthet handlar filmen om en grupp musikterrorister som gor en rad tillslag i staden och om en tondov polis som ar dem pa sparen. Samtidigt ar filmen omojlig att beskriva, maste upplevas. Den ar hemskt rolig, pa den marknadsvisning jag var pa skrattade folk hogt hela tiden. Premiärdatumet på svenska biografer är satt till den 10 december i år.

Jag smet faktiskt ut fran en av tavlingsfilmerna for att hinna skriva detta. Det var den italienska La Nostra Vita av Daniele Luchetti, om en trebarnspappa som hastigt blir ankling och ger sig in i halvskumma affarer for att forsorja familjen. Min kollega Andreas sitter och ser klart den just nu, han gillade den nog mer an mig verkar det som.

I år tävlar 19 filmer om filmvärldens finaste pris (okej, axel mot axel med Oscarstatyetten). Mest omtalat på förhand var kanske det faktum att alla de 19 nominerade regissörerna är män. Självklart skulle det gå att hitta filmer regisserade av kvinnor som vore värda att nominera. Tyvärr verkar ledningen i Cannes mer intresserad av att se tillbaka och manifestera historiskt stora namn än att inse sin makt att påverka framtiden.

Av de 19 har jag nu sett 9, och det är fortfarande Mike Leighs film Another Year som är min favorit. Somliga blev djupt tagna av Alejandro Gonzalez Iñarritus nya film Biutiful (regissören bakom Babel och 21 gram), men tyvärr missade jag den och har nog ingen chans att se ikapp den. Filmkritikernas paneler verkar också vara inne på Mike Leigh-spåret.

Fransmannen Bertrand Taverniers nya film, The Princess of Montpensier har också fått ett bra mottagande. Det är välförtjänt för detta kostymdrama från 1500-tale som imponerar genom att vara ovanligt historiskt korrekt och inte anpassa sig till våra dagars ögon på dåtidens seder och manér.

Idag fick jag tag på en biljett till den franska tävlingsfilmen Of Gods and Men av Xavier Beauvois 20 minuter innan visningen skulle börja. Men tjejen på filmbolagets kontor rekommenderade att jag klädde upp mig för visningen. Jag sprang på de trånga gatorna till vår lägenhet, som var låst, och jag hade ingen nyckel. Ny språngmarsch mot palatset för att få en nyckel av en kollega som fick lämna ett möte. Men väl där såg jag hur största delen av publiken som gick in i festivalpalatset hade exakt samma byxor-och-kavaj-klädsel som jag, så jag chansade och kom in. Utan att ha hunnit proviantera. Så det blev en två timmar lång visning med rejält kurrande mage. Men jag bestämde mig för att precis som munkarna som filmen handlade om – ta det hela som en prövning!

Ur filmen Of Gods and Men av Xavier Beauvoix.

En vanlig syn i Cannes. I detta fall handlar köandet om Takeshi Kitanos tävlingsfilm Outrage.

I går kväll tog mina kollegor från Göteborg och jag en representationsrunda på kvällen. För partyn är ju inte riktigt partyn här i Cannes, även om de ser ut som partyn. De är välorganiserade och mer eller mindre påkostade och kändisspäckade nätverksträffar.

På första anhalten, Korean Film Night, firade Sydkorea sina filmer i det officiella programmet. Landet är starkt på filmfronten och har bland annat två filmer i tävlingen: The Housemaid och Poetry.

Stopp nummer två var en ny filmfond: Doha Film Institute, som är Qatars första internationella organisation ägnad åt utbildning och utveckling av filmindustrin i Quatar. En av regissörerna som är knutna till det nya filminstitutet är Martin Scorsese, som drog många kamerablixtar till sig – bland annat min – när han höll ett engagerat tal vid den påkostade mottagningen.

Gårdagskvällens sista station var filmfestivalen i Rotterdam som ordnade stor fest på en annan strandrestaurang, med det bästa dansgolvet hittills. Äntligen blev det dans för min del!

Bild ur Mike Leighs Another Year, en av favoriterna - både min och andras - till årets Guldpalm. I mitten Lesley Manville som borde ligga bra till för priset som bästa kvinnliga skådespelare för sin gestaltning av det lyckliga paret Tom och Gerris ensamstående, neurotiska väninna Mary. Här omgiven av Tom och Gerris son Joe (Oliver Maltman) och Gerri (Ruth Sheen).

Efter utflykten i Muminland: tillbaka till det officella programmet! I uppdelningen av filmer mellan oss som jobbar för filmfestivalen i Göteborg, har jag fått privilegiet att bevaka tävlingsfilmerna. Hittills är Mike Leighs film Another Year min Guldpalmsvinnare. Skådespeleriet är otroligt bra i denna film som både inte handlar om något särskilt och samtidigt de största frågorna i livet, som hur man hanterar livets vågdalar och sitt eget åldrande.

Igår när jag kom ut från en sen visning av en annan film, råkade jag snappa upp en oerhört kul ordväxling från presskonferensen för Another Year på festival-TVn som står på på TV-skärmar runt om i festivalpalatset. En journalist undrade varför Mike Leigh alltid gör film om människor med problem. En något irriterad Leigh svarade med obetalbar brittisk torrhet:

- Om jag någonsin stöter på några människor utan problem så lovar jag dig att göra en film om den. Fram till dess fortsätter jag utgå från mitt naiva antagande att alla människor har problem.

Teamet bakom Mumintrollet och kometjakten 3D. Regissören Maria Lindberg i röd blus och producenten Tom Carpelan till höger om henne. De tre längst till höger: Helena Mattsson, Mads Mikkelsen och Stellan Skarsgård, vid visningen i Cannes.

Det blev en väldigt trevlig afton i Mumintrollets sällskap i går. Jag fick tag på en biljett till visningen av filmen Mumintrollet och kometjakten 3D. Filmen är en kombination av äldre muminfilmer och TV-serier från 70- och 80-talet som förvandlats till 3D och fått nya röster. Alexander Skarsgård gör Mumintrollet, Peter Stormare Snusmumriken, Stellan Skarsgård Muminpappan, Mads Mikkelsen Sniff och nya svenskstjärnan i USA, Helena Mattsson som bland annat synts i Desperate Housewives, Snorkfröken. De tre sistnämnda var på plats vid visningen, liksom en hel del barn i publiken.

Det känns att filmen är lite från en annan tid, när klippen inte behövde vara så illa snabba, vilket jag personligen tycker är underbart. Det lugna tempot låter hela själen i Tove Janssons berättelse framträda, med alla sina lakoniska, underfundiga livsvisdomar. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken ger sig ut för att ta reda på om världen verkligen kommer att gå under nar den annalkande kometen slar ner. Alla som varit på gruppresa kommer garanterat att känna igen sig. Min kollega Cia och jag hittade en hel del paralleller med filmfestivalens pågående gruppresa här i Cannes just nu.

Muminaffischen - felvand, ska forsoka ratta till den snart!

Jag skriver just nu fran en dator i pressrummet i festivalpalatset. Eftersom fransmannen inte upptackt vilka grymma bokstaver a, a och o ar, sa saknas det en del prickar i denna text, och kanske kommer det att gora det i en del av de andra inlaggen den kommande veckan. Hoppas ni star ut med det och anda forstar vad det star!

Ikvall visas den forsta nordiska, animerade 3D-filmen i Cannes, for kopare fran hela varlden. Mumintrollen och kometjakten heter den (tror i alla fall det ar den korrekta svenska titeln, har glomt de ratta papperen i lagenheten). Ska bli intressant att hora reaktionerna efterat.

Just nar jag sitter har i pressrummet ar massor av vackert kladda manniskor pa vag in i galabiografen for att se Oliver Stones uppdatering av sin egen Wall Street: Wall Street – Money Never Sleeps. Det ar en av de mest stjarnspackade premiarerna denna festival och det ar stort stahej, trafikstockning, mangder av fotografer, fina bilar, storbildskarm och rockmusik pa den roda mattan utanfor biografen. Nar man ar i Cannes for att jobba forsoker man undvika roda mattan-stahejet for att komma fram fortare dit man ska, sa an har jag sjalv inte sett en enda kandis i levande livet, bara pa TV-skarmar och i tidningarna. Men en massa film, och det ar val egentligen darfor jag ar har!

Efter lite tekniska problem kommer här första blogginlägget, äntligen! Min arbetsplats Göteborg International Film Festival har hyrt en ny lägenhet, där internet inte alls funkade som det var tänkt. Så kan det gå!
Stränderna i Cannes blev sönderslagna av stormvågor bara någon vecka innan festivalstarten, och det syns att folk har jobbat febrilt för att reparera strandrestaurangerna så att alla cocktailmottagningar och partyn ska kunna äga rum som planerat. Fortfarande blåser det ratt friskt och vågorna ar ganska höga.
Mest stormigt på idéplanet var det igår runt pressvisningen av Sabina Guzzantis dokumentär Draquila. Filmen handlar om hur Italiens premiärminister Silvio Berlusconi utnyttjade jordbävningskatastrofen i staden L’Aquila för egen vinnings skull. På grund av att Cannesfestivalen visar denna film, har Italiens kulturminister Sandro Bondi bestämt sig för att inte åka hit, vilket har rört upp diplomatiska vågor mellan Italien och Frankrike.
Filmen har en del gemensamt med Erik Gandinis film Videocracy, fast man får se ännu grövre grodor av Berlusconi här. Som svensk tappar man faktiskt hakan när man hör vad Berlusconi kläcker ur sig i alla möjliga sammanhang. Det hade varit omöjligt att sitta kvar som svensk politiker efter att bland annat ha lärt en samling dagisbarn skandera att Berlusconi är bäst, och att de ska hälsa sina föräldrar från premiärministern. Hoppas jag! Bortsett från underhållningen är filmen ett deprimerande porträtt av ett samhälle som för länge sedan slutat sätta medborgarna främst, om det någonsin gjort det.