På onsdagen var jag på årets hetaste Cannes-premiär kändismässigt: Quentin Tarantinos krigskomedi Inglorious Basterds.  Brad Pitt och Angelina Jolie var kvällens trumfkort. Jag fick sitta på balkongen den här gången, så jag såg bara Brad Pitt på långt håll  där nere på parkett. Men jag såg honom verkligen, röra sig och skratta och krama Quentin Tarantino. 

Och visst gjorde Pitt ett bra jobb som ledare för en speciell insatsstyrka av judisk-amerikanska soldater i Frankrike under andra världskriget. Men allra bäst i filmen var den tyske skådespelaren Christoph Waltz som den extremt onde nazisten Hans Landa. Oscarsnominering för bästa biroll, om jag får bestämma.

Tarantino förnekar sig inte utan drar alla skämt till sin absoluta spets och lite längre, och späckar filmen med filmreferenser. Brist på egna idéer, tycker en del. Men efter att ha sett många långsamma filmer med sparsam dialog, njöt jag för min del av varenda en av de 160  extremt underhållande minuterna.

Jag sitter i sängen på hotellrummet i Cannes, ensam eftersom rumskompisarna Ulf och Andreas åkte idag. Det känns väldigt konstigt att vara ensam efter tio dagar av att kliva över varandras resväskor.

Nyss såg jag den tjugonde och sista juryfilmen i Un Certain Regard. I morgon klockan halv nio har vi det avgörande jurymötet. Jag håller mina mentala tummar för att de andra i juryn ska tycka som jag!

Annars börjar stressen och hetsen blåsa över för i år. Många har rest hem och de dagliga branschtidningarna har slutat att komma ut. På söndag visas alla tävlingsfilmerna i repris. Det är väldigt frestande att klämma tre av dem på raken före guldpalmsutdelningen. Av de jag har missat är jag mest sugen på Jane Campions Bright Star och Jacques Audiards The Prophet, starka kandidater till guldpalmen enligt recensioner och kommentarer.

Å andra sidan är det väldigt frestande att ta en dag på stranden också. På de sex år jag varit i Cannes har jag inte badat en enda gång, trots att baddräkten varit nedpackad varenda gång. I år måste det ske!

Nästa rapport blir en sammanfattande krönika som jag knackar ner till måndagstidningen efter guldpalmsutdelningen på söndag kväll. Jag är ändå rätt nöjd över att få gå på den!

Jag måste ju säga något seriöst också om filmen alla pratar om idag: Lars von Triers Antichrist, som är med i huvudtävlingen. Tyvärr har jag ont om tid just nu att djupanalysera, men – jag tror jag gillar den. Efter att ha fokuserat på intill självutplåning goda kvinnogestalter i Breaking the Waves, Dancer in the Dark och Dogville, byter han helt spår i den här filmen (vill inte säga mer för inte avslöja för mycket av handlingen). Vad det betyder måste jag fundera på, men det känns som om det är vär den ansträngningen.

Jo, och det är en del riktig magstarka scener i filmen. När vi gick ut ur salongen stod TV-teamen uppradade för att fråga publiken vad de tyckte. Von Trier verkar ha gjort åtminstone en halvstor skandal, igen.

Så här såg jag ut när jag bloggade den förra texten i går kväll, eh… natt. Jag sitter i extrasängen i vårt hotellrum i Cannes, fotograferad av min kollega Andreas Degerhammar på filmfestivalen i Göteborg. Extrasäng har vi fått in i rummet eftersom en annan arbets- och rumskompis, Ulf Sigvardson, anlände i går. Jag tog extrasängen första natten, men Andreas har lovat att vara den som offrar ryggen i natt.

Jag ser ju ganska glad ut, men skavsåren som två helt nya och oingådda skor har gett mig är inte att leka med. Därför bunkrade jag skavsårsplåster i alla storlekar på apoteket. Dessa ska nu klistras på innan jag tar på mig de högklackade igen (aj!) och går på fin middag på Hotell Carlton för Un Certain Regard-sektionen. Finalen blir Göteborg filmfestivals stora fest på stranden. Kanske spelar jag en och annan skiva!

Efter två år i rad med filmerna Du levande av Roy Andersson respektive De ofrivilliga av Ruben Östlund i sektionen Un Certain Regard, står Sverige utan långfilm i det officiella programmet eller sidosektionerna i år.

Men i sektionen Cannes Classic hittar man inget mindre än en ny film av Ingmar Bergman! Eller i alla fall nästan. Bland det material som Ingmar Bergman donerade till Stiftelsen Ingmar Bergman fanns mängder av filmrullar han själv tagit vid filminspelningar och andra tillfällen.

Regissören och filmkritikern Stig Björkman (på fotot) har satt ihop detta aldrig tidigare visade material till 29 minuter långa Bilder från lekstugan. Filmen presenterades på söndagen i Cannes av ingen mindre än den amerikanske regissören Martin Scorsese, ordförande i World Cinema Foundation som finansierat filmens tillkomst.

Filmen visar att Bergmans filminspelningar inte alls behövde vara de dystra tillställningar man kunde tro. Mest minnesvärd är en bild på Harriet Andersson gapskrattande i full kostym framför tapeten där hennes rollfigur i Såsom i en spegel går in i sin psykos. Skönt att se på något sätt!

Bilder från lekstugan kommer att visas i sommar både på Dramatens Bergmanfestival i Stockholm och vid Bergmanveckan på Fårö.

Förutom de två juryfilmerna per dag hann jag med två extrafilmer under lördagen. En av dem var Ang Lees nya film, Taking Woodstock, som har planerad svensk premiär den 4 september – min födelsedag för övrigt. ”It’s a sign!”, som den flummige konsertarrangören Michael Lang säger hela tiden i filmen.

Filmen handlar om Elliot Tiber, killen som sommaren 1969 hade fixat tillstånd för en utomhuskonsert i staden White Lake på landsbygden utanför New York. Plötsligt kördes arrangörerna av den första Woodstockfestivalen ut ur den stad de hade tänkt hålla arrangemanget i. Elliot såg chansen att skaffa kunder till sina föräldrars nedgångna motell, ringde upp Michael Lang och plötsligt var 1,5 miljoner hippies på väg till White Lake.

Detta är Ang Lees första komedi på länge, efter fantastiska dramer som Brokeback Mountain och Lust, Caution. Jag skrattade så tårarna rann, mest åt Imelda Staunton som gör en fantastisk biroll som huvudpersonens mamma. Om det finns någon rättvisa i världen, har hon en bra chans på oscarsnominering när året går mot sitt slut.

Så här kan det också se ut i Cannes. Det var paraply upp när jag gick mot palatset för att försöka komma in på Michel Gondrys nya film, dokumentären Thorn in the Heart. Den visades i den allra pytteminsta salongen högst upp, och följaktligen korkades trappan igen fullständigt av ungefär fyra gånger så många personer som fick plats i salongen. Det var bara att vända och gå till hotellet och vänta på nästa juryvisning: Precious klockan 22.30. Tråkigt på ett sätt, skönt på ett sätt. En oplanerad timme med de dagliga filmtidningarna satt ganska bra.

Under torsdagen träffade jag de andra fyra i juryn, vi åt lunch, såg en film, gick röda mattan tillsammans och blev fotograferade big time (lika omskakande som i går!) samt såg en film till. Jag hann också bli intervjuad av Lisa Bergström från Sveriges Radios filmmagasin Kino om juryarbete, tillsammans med Emma Gray Munthe som sitter i de internationella filmkritikernas jury: FIPRESCI-juryn.

Vi satt på självaste croisetten och på fotografiet är det Lisa till vänster och Emma till höger.

Som Emma uttryckte det: att sitta i en filmfestivalsjury är en crash course i argumentationsteknik. Man känner intuitivt vilka filmer man gillar bäst, och sen gäller det att övertyga de andra! Det kommer säkert att bli stenhårt när beslutet väl ska fattas och alla vill ha sitt ord med i laget. Men det är när man konfronteras med andras starka åsikter och välformulerade argument som man verkligen lär sig hur man kan se på film på olika sätt. Den verkliga lyxen för mig det här året är egentligen just det: att få se ett antal högkvalitativa filmer och sedan diskutera dem ingående med kompetenta och sympatiska människor.

Även om man åker till Cannes varje år för att se film, ser de stargazers som parkerar sina trappstegar vid ingången till festivalpalatset betydligt mer av den berömda röda mattan än man själv gör. När film är jobb – om än världens roligaste jobb – hänvisas man ihop med jordklotets alla andra journalister, filminköpare och festivalprogrammerare till särskilda visningar som hålls under högst oglamorösa förhållanden.

Men i år – inget mer av det! Som konstnärlig ledare för Göteborg International Film Festival är jag inbjuden att vara en av fem personer i juryn för sektionen Un Certain Regard. Ett ärofullt erbjudande som kom fullständigt oväntat en dag för några veckor sedan. Vi i juryn ska se de 20 filmerna i sektionen och sedan bestämma vilken film som ska få 30 000€ och garanterad fransk biodistribution.

Med juryarbetet kommer vissa väldigt trevliga fördelar. Som en inbjudan till festivalens invigningsceremoni som ägde rum i går kväll. Sålunda har jag nu gått min jungfrugång på Cannes röda matta!

På väg in hamnade jag i mattans början bakom en jättelång, modellsnygg fransk tjej i galaklänning som alla fotografer ropade på för att hon skulle titta mot just deras kamera. Blixtarna haglade och jag stod och trampade bakom henne och visste inte riktigt vad som är comme il faut. Går man bara förbi och förstör ett antal bilder på vägen, eller står man och väntar tills hon är klar?

Till slut gick jag bara, och ansträngde mig för att inte följa den instinktiva impulsen att huka mig och hålla något för ansiktet. Det var som att råka gå över Dramatens stora scen inför en fullsatt publik – fast man är inte med i pjäsen.

Samtidigt smittades jag av blixtsmattret, ropen, pulsen, adrenalinet. Efter promenaden på tiotalet meter fick jag konstigt nog världens endorfinkick. Jag kan trots allt förstå de med mer extrovert läggning som njuter av att stå i rampljuset. För en stund föll även ett av världens mest exklusiva rampljus på mig.

Den världsberömda röda mattan in till salong Lumière i festivalpalatset, festivalens första dag inför öppningsfilmen Blindness.

Skådespelare från Ruben Östlunds film De ofrivilliga: fr v Pia Edlund, Leif Johansson Edlund, Johan Bylund och Olle Liljas samt Johannes Nyholm, regissör till Sagan om den lille dockpojken och Pia Aleborg, scenograf och kostymör för De ofrivilliga.

Premiären för De ofrivilliga. Vid mikrofonen, regissören Ruben Östlund som berättar att han en timme före visningen satt fast i en hiss.

Linnea Cart-Lamy och Sara Eriksson som är skådespelare i De ofrivilliga, här på Göteborg filmfestivals fest.

Dockpojken på samma fest. Bakom honom syns fr v Stéphane Delorme och Frédéric Boyer som valt ut filmen till sektionen Directors’ Fortnight.

Premiären för den fransk-svenska filmen Les Grandes Personnes (”De vuxna”, i direkt översättning), där Lia Boysen och Björn Gustafsson är några av skådespelarna. Vid mikrofonen: den franske skådespelaren Jean-Pierre Darroussin.

 En viktig del av filmfestivalen i Cannes är festerna. I Cannes betyder att gå på en fest inte automatiskt att man ska roa sig. Syftet med alla luncher, middagar, cocktailmottagningar och garden parties är att filmbranschens alla individer ska nätverka till max. Det funkar verkligen så också. En lång festkväll kan vara viktigare än hur många bokade och sansade affärsmöten som helst.

Som representanter för filmfestivalen i Göteborg blir mina kollegor och jag varje år inbjudna till diverse olika tillställningar. Inför gårdagskvällen, min sista i Cannes för det här året, hade jag fyra inbjudningar i min väska: mottagning för en filmfestival i Montréal, mottagning för filminstituten i Finland och de baltiska länderna, firandet av den mexikanska tävlingsfilmen Los Bastardos samt firandet av den ungerska tävlingsfilmen Delta.

Logistik och mänskliga behov såsom att sitta ner på rumpan och äta sin middag i stället för att bygga hela sin utekväll på några snittar gjorde att jag inte hann Montréal och Finland. Men efter att ha sett Lucretia Martels film The Headless Woman gick jag på den mexikanska festen, ensam eftersom vi bara fått en inbjudan. Jag träffade programchefen för Mexiko Citys internationella filmfestival som också var gäst på festivalen i Göteborg i vintras, och en programmerare för filmfestivalen i Sundance, USA, som var en av personerna i DJ-marathonet på Göteborg filmfestivals fest i Cannes i måndags.

Slutligen sammanstrålade jag med mina kollegor på den ungerska festen i en villaträdgård uppe i bergen. Där pratade jag med chefen för Titanic filmfestival i Budapest, Ungern samt handhälsade på den franske samproducenten för Ruben Östlunds film De ofrivilliga, Philippe Bober.

Kvällen slutade med ganska mycket flams och trams på en kebabbar inne i stan.

Man ska ju gå från festen när det är som roligast, och just nu känner jag att det är precis rätt dag att åka tillbaka hem till Göteborg igen!

Summering dag 8

Hotellfrukost: 1

Antal kilo trycksaker jag kommer att lämna på hotellrummet: 20

Antal oanvända blusar/T-shirts i packningen: 5

 Alldeles nyss såg jag en pressvisning av The Headless Woman, regisserad av argentinska Lucrecia Martel. Av de 22 filmerna i Guldpalmstävlingen är det bara den som är regisserad av en kvinna – den andra är Linha de Passe som Daniela Thomas har gjort tillsammans med Walter Salles.

Det finns en myt om att publiken i Cannes är extremt kritisk, och på sätt och vis är den myten självuppfyllande nuförtiden. Många sätter en ära i att uttrycka sina känslor för filmen direkt när visningen slut. När eftertexterna började rulla i The Headless Woman hördes burop på flera håll i salongen och nästan inga applåder. Själv höll jag faktiskt med buroparna mer än de som applåderade – historien om en krisande kvinna som har råkat köra över en hund och kanske en människa också, var ett intellektuellt pussel som var lite för svårt för min vid det här laget ganska trötta hjärna.

Applåder och jubel blev det däremot igår när den svenska regissören Ruben Östlund hade premiär för sin andra långfilm, De ofrivilliga. En mycket välgjord och intressant, och oväntat vacker och rolig, studie i mänskligt gruppbeteende. Den borde ligga bra till för ett pris i sektionen Un Certain Regard, även om jag sett flera andra bra filmer där, exempelvis Los Bastardos av Amat Escalante och Cloud 9 av Andreas Dresen.

Just nu gör jag ett snabbt stopp på hotellrummet för att skriva och skicka den här bloggtexten. Sedan väntar bland annat en fest för Los Bastardos och sedan en fest för den ungerska tävlingsfilmen Delta som min festivalkollega Freddy Olsson tycker är bästa tävlingsfilmen så här långt. Om ni undrar vart de utlovade fotografierna har tagit vägen, så har jag gett upp och kommer att lägga in dem när jag är hemma igen på torsdag. Det var bara synd att mitt ointresse för att lära mig hur tekniska saker fungerar skulle offentliggöras på det här sättet!

Summering dag 7

Försovning till festivalens morgonmöte 1

Crèpes med spenat, ägg och fläsk 1

Besök på bok/DVD/CD-affären Fnac 1 

Det finaste priset i filmvärlden förutom en Oscar, är som sagt Guldpalmen i Cannes. Allt eftersom festivalen har framskridit, har tävlingstitlarna visats undan för undan i den 2300 platser stora salong Lumière i festivalpalatset.

Hittills har jag bara sett 3 av de 9 som har visats, men mina kollegor från Göteborgs filmfestival har täckt upp resten.

Själv gillar jag fortfarande Waltz with Bashir bäst, efter att även ha sett brasilianaren Walter Salles (Central do Brasil, Motorcycle Diaries) Linha de Passe och filippinaren Brillante Mendozas Service.

Service utspelar sig under en dag hos en familj som driver – och bor på – en porrbiograf i en storstad. Den är väldigt driven stilmässigt och man känner verkligen att man är närvarande på det ganska sjaskiga etablissemanget där familjemedlemmarna skickar iväg barn till skolan, hänger tvätt, flörtar, grälar, säljer coca-cola etc.

Även Linha de Passe handlar om en familj som försöker få livet att gå ihop, i det här fallet i Sao Paolo. De fyra sönerna har alla sina egna problem och mer eller mindre goda lösningar på dem. Deras mamma, gravid med ett femte barn, sliter som ett djur för att tråckla sina barn mot vuxenlivet utan att det går snett någonstans på vägen.

Service är sympatisk men lite enahanda och Linha de Passe är riktigt bra men ingen av dem når upp till Waltz with Bashirs genialitet. Den animerade filmen om kriget mellan Israel och Libanon på 80-talet, och mer specifikt om massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Chatila, skildrar kriget extremt trovärdigt – paradoxalt nog genom att dels vara animerad, dels till stor del visa sekvenser som bygger på enskilda soldaters minnen, drömmar och hallucinationer.

Men branschtidningen Screens kritikeruppställning rankar den turkiska Three Monkeys av Nuri Bilge Ceyland högst just nu. Och om hela Göteborg filmfestivals crew skulle utgöra Guldpalmsjuryn ligger den italienska Gomorra av Matteo Garrone bäst till. Den höll tydligen allt vad den lovade, och sägs i recensionerna vara en maffiaskildring som i sin realism slår både Tarantino och Scorsese.

Trots att filmen redan är sedd och att det betyder att jag egentligen borde se en osedd film för att vara så rationell som möjligt inför den kommande festivalen, tror jag att jag ska kosta på mig att se Gomorra på onsdag morgon innan flygbussen till Nice går.

Summering dag 6

Riktig hotellfrukost 1

Filmer sedda så här långt 17

Leopardmönstrat paraply inhandlat mot regnet 1

 Melodifestival-Björn på Croisetten

Cannes är filmens världsmästerskap och således är de svenska filmerna som är utvalda i det officiella programmet motsvarigheten till vårt nationella lag. Det är dem man skryter om och hejar på i alla lägen. Även om nationalism inte är något jag i vanliga fall förespråkar är det svårt att inte ryckas med i såna här sammanhang.

I år är det ovanligt många svenska filmer i Cannes – fyra stycken:

Långfilmen De ofrivilliga av Ruben Östlund

Långfilmen Les grandes personnes av Anna Novion

Den animerade kortfilmen Sagan om den lille dockpojken av Johannes Nyholm

Kortfilmen Lily av Marianne Griolet.

Det var alltså riktigt festligt och muntert på Svenska Filminstitutets årliga presskonferens i dag.

Lia Boysen som spelar en huvudroll i den fransk-svenska samproduktionen Les grandes personnes, inspelad på Orust, berättade om hur hon lärde sig franska på bara sex veckor inför inspelningen.

- Min man berättade att jag till och med pratade franska i sömnen!

I filmen har den svenske komikern Björn Gustafsson en liten roll som en svensk kille som en ung fransk tjej blir kär i. Han visade sanna stå-upp-komiker-takter när han skulle berätta om sin rollfigur efter Lia Boysen.

- Jag pratar svenska i filmen. Jag till och med pratade svenska i sömnen, konstaterade han.

Det känns stort att Björn ska vara gäst-DJ när Göteborg filmfestivals Nordic Film Market har sin årliga fest på stranden på måndag!

Summering dag 4

Filmer totalt: 3

Filmer om fattiga storstadsfamiljer med trasiga avlopp: 2

Croissanter: 1

Brioche med russin: 1

PS Snart blir det bilder till bloggandet också! Det uppstod lite problem med kortläsare och annat som är jobbigt att fixa när man är långt hemifrån. Men i morgon!

När jag började jobba för filmfestivalen i Göteborg 2005, märkte jag att folk brukade gå från biosalongerna innan filmerna var färdiga. Jag bestämde mig för att inte göra det själv, eftersom jag tyckte det var för svårt att avgöra vart filmen var på väg. En seg inledning kan ju ibland vända till en fantastisk film.

Nu, tre år senare, är jag fortfarande väldigt restriktiv med att gå från filmer. Men ibland händer det. Som alldeles nyss. Jag gick på en indisk film på marknaden – den är alltså inte utvald i det officiella programmet, utan visas i Cannes för att säljas till distributörer i andra länder. Den handlade om ett indiskt par som bodde i London.

Jag märkte med en gång att det inte verkade lovande. Varningssignalerna den här gången var: stelt och konstlat skådespeleri, för långa scener, massor av mobiltelefonsamtal i realtid inklusive uppringningen, scener där huvudpersonen berättade sitt livs historia för en arbetskamrat, övertydliga illustreringar av huvudpersonernas känslor med hjälp av musik. Min regel är numera att jag alltid måste se 30 minuter av filmen ändå. Så när de 30 minuterna hade gått och mannen i förhållandet började deklamera Romeo och Julia för sin fru i en park för att man skulle förstå hur kära de var, då gick jag slutligen.

Grundregel nummer ett när vi väljer film till festivalen är att man måste vilja rekommendera filmen till andra, av en eller annan anledning. Jag kände att det var helt omöjligt den här gången. Alltså fick jag lite ledig tid att blogga på. Sen går jakten vidare!

Summering dag 2

Croissanter: 1

Grön crème brûlée: 1

Kindpussar: 11