Det är lite skumt att vara på plats i Cannes den allra första dagen. Man är laddad till tänderna, men det är fortfarande ganska lugnt.

Dagen började med att jag och mina kollegor Jannike och Andreas, som också väljer film till filmfestivalen i Göteborg, försökte leta upp ett frukostkafé med frallor, helst grova. Lönlöst förstås. Det blev en croissant till slut. Lika bra att ge upp och börja dagen med smör och vetemjöl som fransmännen trots allt tycks kunna göra utan uppenbara matsmältningsproblem.

Vi var – på min kontrollbehovsaktiga inrådan – ute i extremt god tid och behövde aldrig ens vara oroliga för att inte komma in på pressvisningen av invigningsfilmen Blindness. Den bygger på en roman av nobelpristagaren José Saramago och är regisserad av brasilianaren Fernando Meirelles som tidigare regisserat Guds stad och The Constant Gardener. En dystopi baserad på den eleganta idén att mänskligheten börjar se på riktigt först när alla blir blinda.

Filmen var den första att visas av de 22 filmer som tävlar om Guldpalmen. Guldpalmstävlingen är filmvärldens största sportmoment efter Oscarsgalan. Franska och internationella tidningar är fulla av spekulationer om vilken film som ska vinna. Alla försöker gissa hur juryordföranden, den amerikanske skådespelaren och regissören Sean Penn, ska tänka, vad han ska gilla och inte gilla.

Man kan ju inte tävla i konst, som deltagarna i schlagerfestivalen brukar påpeka, men det går inte att komma ifrån att det är ganska underhållande att betrakta film ur det perspektivet. Kritikerna sätter betyg på tävlingsfilmerna i de dagliga branschtidningarna. Högsta medelbetyg innebär att man leder filmvärldens hästlopp. Skillnaden att bara att juryn kan slå till med en helt annan vinnare än den kritikerna utsett till lågoddsare.

Idag visades i tävlingen förutom Blindness även den animerade israeliska Waltz With Bashir av Ari Folman. Män som var med i den israeliska armén berättar om sina upplevelser i kriget mot Libanon på 80-talet. Greppet att iscensätta deras väldigt specifika minnen i animerad form fungerar strålande.

Summering dag 1:

Filmer 4

Croissanter 1

Kindpussar 0

Guldpalmsfavorit enligt MK: Waltz With Bashir

Ikväll släcker jag sänglampan, inte i Majorna, Göteborg utan på Hotel Atlas, mittemot järnvägsstationen i Cannes. Jag pluggar i de gula öronpropparna för att slippa höra vesporna knattra förbi. Förmodligen sover jag ändå oroligt och kliver lättad upp när mobiltelefonens alarm piper. Dags att ta itu med den första dagen på filmfestivalen i Cannes!
Samtidigt, i hotellrum och lägenheter runtom i den lilla franska kuststaden, kliver hela världens filmbransch upp ur sängen. Alla är här. Alla har samma stenhårda jobbfokus. För journalisterna väntar köer för tvåminutersintervjuer med regissörer och filmstjärnor. Filmsäljarna på marknaden står snart öga mot öga med en massiv anstormning av potentiella köpare.
Själv åker jag till Cannes som konstnärlig ledare för filmfestivalen i Göteborg. Mitt uppdrag är att se så många filmer jag någonsin kan för att kunna bjuda in de bästa till Göteborg. Det är mitt femte år i Cannes och jag vet att jag har en del besvikelser framför mig men nästan garanterat också några riktiga guldkorn.
Dagarna innan festivalen börjar läser jag namnen och titlarna i årets officiella program som omfattar 57 långfilmer. Jag återkallar känslan av att inse att man är en av de första i världen som sitter och tittar på just den här makalöst bra filmen – så som det kändes när jag såg guldpalmsvinnaren ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” i fjol – och undrar vem som ska stå för den upplevelsen i år.
Woody Allen kanske, som har spelat in ”Vicky Cristina Barcelona” i Spanien. Eller Charlie Kaufman, den egensinnige manusförfattaren bakom ”Being John Malkovich” som nu regidebuterar med ”Synecdoche, New York”. Eller göteborgaren Ruben Östlund som undersöker gruppdynamikens lagar i ”De ofrivilliga”. Eller kinesiske Jia Zhangke som berättar om det nya Kina i ”24 City”.
Den 21 maj när jag sitter på flygplanet hem kommer jag att veta. Fram till dess kommer jag att köa till biosalonger, äta salade Nicoise, kindpussas så gott jag kan, sova tyngre och tyngre på nätterna och emellanåt rapportera om livet och kivet i Cannes på VF-bloggen.

Krönika publicerad i VF 13 maj.