Läs mer om vilka som vann de andra priserna här.

Premiären för "...och filmen är min älskarinna". Från vänster till höger: regissören Stig Björkman, chefen för filminstitutet i Bologna samt Thierry Frémaux, konstnärlig ledare för Cannes filmfestival.

Detta blogginlägg skriver jag hemifrån mitt eget vardagsrum i Göteborg, efter att ha haft en enormt stressig gårdag med filmer från morgon till kväll och sedan kört stora packningsracet eftersom flygbussen gick från Cannes klockan 8.30 i morse.

Trevligast i går var det att vara med när Stig Björkmans film ”…och filmen är min älskarinna” hade världspremiär i sektionen Cannes Classics, presenterad av Thierry Frémaux, festivalens konstnärliga ledare. Filmen består av aldrig tidigare visat bakommaterial från Ingmar Bergmans filminspelningar, med nyinspelad voice over där några av världens främsta filmskapare pratar om varför de gillar Bergman: bland andra Martin Scorsese, Woody Allen, John Sayles och Lars von Trier.

På flygplatsen i morse köpte jag några franska dagstidningar och läste om dagens stora filmpremiär i Guldpalmstävlingen: den algeriska filmen ”Hors-la-loi” av Rachid Bouchareb. Den handlar massakern i Sétif i Algeriet i samband med slutet på andra världskriget. En parad för att fira de allierades seger över nazisterna övergick i våldsamma konfrontationer mellan de infödda, muslimska algerierna och den franska kolonialmakten, och många på båda sidor miste livet. Tiden efter händelsen slog fransmännen tillbaka och dödade många algerier – hur många är man fortfarande inte överens om. Filmen är delvis gjord för franska pengar, något som är inrikespolitiskt kontroversiellt, eftersom filmen skildrar händelsen ur tre algeriska bröders synvinkel. Det är ett extra säkerhetspådrag runt visningen ikväll och demonstrationer väntas. Men min GIFF-kollega Eva som fortfarande är kvar i Cannes rapporterade precis via sms att allt än så länge är lugnt.

Annars är jag väldigt glad över nyheten om att en av mina Cannes-favoriter, den svenska filmen Sound of Noise, vann två priser i sin sektion Kritikerveckan i går!

Bengt Nilsson spelar den tondöve polisen som utreder en serie musikaliska terroristattacker i filmen Sound of Noise.

Jag ar sa glad idag (tillbaka vid datorn i festivalpalatset, alltsa inga prickar igen..), for jag sag en jattebra film – och den ar svensk! Sound of Noise av Ola Simonsson och Johannes Stjarne Nilsson ar en helt underbar film som valdes ut till sidosektionen Kritikerveckan, som enda svenska langfilm i Cannes officiella program i ar. Alla som sett duons underbara kortfilm Music for One Apartment and Six Drummers (2001) (den finns pa Youtube) kommer att kanna igen sig, det ar bara mer av allt man gillar!

I korthet handlar filmen om en grupp musikterrorister som gor en rad tillslag i staden och om en tondov polis som ar dem pa sparen. Samtidigt ar filmen omojlig att beskriva, maste upplevas. Den ar hemskt rolig, pa den marknadsvisning jag var pa skrattade folk hogt hela tiden. Premiärdatumet på svenska biografer är satt till den 10 december i år.

Jag smet faktiskt ut fran en av tavlingsfilmerna for att hinna skriva detta. Det var den italienska La Nostra Vita av Daniele Luchetti, om en trebarnspappa som hastigt blir ankling och ger sig in i halvskumma affarer for att forsorja familjen. Min kollega Andreas sitter och ser klart den just nu, han gillade den nog mer an mig verkar det som.

Av de 19 har jag nu sett 9, och det är fortfarande Mike Leighs film Another Year som är min favorit. Somliga blev djupt tagna av Alejandro Gonzalez Iñarritus nya film Biutiful (regissören bakom Babel och 21 gram), men tyvärr missade jag den och har nog ingen chans att se ikapp den. Filmkritikernas paneler verkar också vara inne på Mike Leigh-spåret.

Fransmannen Bertrand Taverniers nya film, The Princess of Montpensier har också fått ett bra mottagande. Det är välförtjänt för detta kostymdrama från 1500-tale som imponerar genom att vara ovanligt historiskt korrekt och inte anpassa sig till våra dagars ögon på dåtidens seder och manér.

Idag fick jag tag på en biljett till den franska tävlingsfilmen Of Gods and Men av Xavier Beauvois 20 minuter innan visningen skulle börja. Men tjejen på filmbolagets kontor rekommenderade att jag klädde upp mig för visningen. Jag sprang på de trånga gatorna till vår lägenhet, som var låst, och jag hade ingen nyckel. Ny språngmarsch mot palatset för att få en nyckel av en kollega som fick lämna ett möte. Men väl där såg jag hur största delen av publiken som gick in i festivalpalatset hade exakt samma byxor-och-kavaj-klädsel som jag, så jag chansade och kom in. Utan att ha hunnit proviantera. Så det blev en två timmar lång visning med rejält kurrande mage. Men jag bestämde mig för att precis som munkarna som filmen handlade om – ta det hela som en prövning!

Ur filmen Of Gods and Men av Xavier Beauvoix.

En vanlig syn i Cannes. I detta fall handlar köandet om Takeshi Kitanos tävlingsfilm Outrage.

I går kväll tog mina kollegor från Göteborg och jag en representationsrunda på kvällen. För partyn är ju inte riktigt partyn här i Cannes, även om de ser ut som partyn. De är välorganiserade och mer eller mindre påkostade och kändisspäckade nätverksträffar.

På första anhalten, Korean Film Night, firade Sydkorea sina filmer i det officiella programmet. Landet är starkt på filmfronten och har bland annat två filmer i tävlingen: The Housemaid och Poetry.

Stopp nummer två var en ny filmfond: Doha Film Institute, som är Qatars första internationella organisation ägnad åt utbildning och utveckling av filmindustrin i Quatar. En av regissörerna som är knutna till det nya filminstitutet är Martin Scorsese, som drog många kamerablixtar till sig – bland annat min – när han höll ett engagerat tal vid den påkostade mottagningen.

Gårdagskvällens sista station var filmfestivalen i Rotterdam som ordnade stor fest på en annan strandrestaurang, med det bästa dansgolvet hittills. Äntligen blev det dans för min del!

Bild ur Mike Leighs Another Year, en av favoriterna - både min och andras - till årets Guldpalm. I mitten Lesley Manville som borde ligga bra till för priset som bästa kvinnliga skådespelare för sin gestaltning av det lyckliga paret Tom och Gerris ensamstående, neurotiska väninna Mary. Här omgiven av Tom och Gerris son Joe (Oliver Maltman) och Gerri (Ruth Sheen).

Efter utflykten i Muminland: tillbaka till det officella programmet! I uppdelningen av filmer mellan oss som jobbar för filmfestivalen i Göteborg, har jag fått privilegiet att bevaka tävlingsfilmerna. Hittills är Mike Leighs film Another Year min Guldpalmsvinnare. Skådespeleriet är otroligt bra i denna film som både inte handlar om något särskilt och samtidigt de största frågorna i livet, som hur man hanterar livets vågdalar och sitt eget åldrande.

Igår när jag kom ut från en sen visning av en annan film, råkade jag snappa upp en oerhört kul ordväxling från presskonferensen för Another Year på festival-TVn som står på på TV-skärmar runt om i festivalpalatset. En journalist undrade varför Mike Leigh alltid gör film om människor med problem. En något irriterad Leigh svarade med obetalbar brittisk torrhet:

- Om jag någonsin stöter på några människor utan problem så lovar jag dig att göra en film om den. Fram till dess fortsätter jag utgå från mitt naiva antagande att alla människor har problem.

Teamet bakom Mumintrollet och kometjakten 3D. Regissören Maria Lindberg i röd blus och producenten Tom Carpelan till höger om henne. De tre längst till höger: Helena Mattsson, Mads Mikkelsen och Stellan Skarsgård, vid visningen i Cannes.

Det blev en väldigt trevlig afton i Mumintrollets sällskap i går. Jag fick tag på en biljett till visningen av filmen Mumintrollet och kometjakten 3D. Filmen är en kombination av äldre muminfilmer och TV-serier från 70- och 80-talet som förvandlats till 3D och fått nya röster. Alexander Skarsgård gör Mumintrollet, Peter Stormare Snusmumriken, Stellan Skarsgård Muminpappan, Mads Mikkelsen Sniff och nya svenskstjärnan i USA, Helena Mattsson som bland annat synts i Desperate Housewives, Snorkfröken. De tre sistnämnda var på plats vid visningen, liksom en hel del barn i publiken.

Det känns att filmen är lite från en annan tid, när klippen inte behövde vara så illa snabba, vilket jag personligen tycker är underbart. Det lugna tempot låter hela själen i Tove Janssons berättelse framträda, med alla sina lakoniska, underfundiga livsvisdomar. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken ger sig ut för att ta reda på om världen verkligen kommer att gå under nar den annalkande kometen slar ner. Alla som varit på gruppresa kommer garanterat att känna igen sig. Min kollega Cia och jag hittade en hel del paralleller med filmfestivalens pågående gruppresa här i Cannes just nu.

Muminaffischen - felvand, ska forsoka ratta till den snart!

Ikvall visas den forsta nordiska, animerade 3D-filmen i Cannes, for kopare fran hela varlden. Mumintrollen och kometjakten heter den (tror i alla fall det ar den korrekta svenska titeln, har glomt de ratta papperen i lagenheten). Ska bli intressant att hora reaktionerna efterat.

Just nar jag sitter har i pressrummet ar massor av vackert kladda manniskor pa vag in i galabiografen for att se Oliver Stones uppdatering av sin egen Wall Street: Wall Street – Money Never Sleeps. Det ar en av de mest stjarnspackade premiarerna denna festival och det ar stort stahej, trafikstockning, mangder av fotografer, fina bilar, storbildskarm och rockmusik pa den roda mattan utanfor biografen. Nar man ar i Cannes for att jobba forsoker man undvika roda mattan-stahejet for att komma fram fortare dit man ska, sa an har jag sjalv inte sett en enda kandis i levande livet, bara pa TV-skarmar och i tidningarna. Men en massa film, och det ar val egentligen darfor jag ar har!

Efter lite tekniska problem kommer här första blogginlägget, äntligen! Min arbetsplats Göteborg International Film Festival har hyrt en ny lägenhet, där internet inte alls funkade som det var tänkt. Så kan det gå!
Stränderna i Cannes blev sönderslagna av stormvågor bara någon vecka innan festivalstarten, och det syns att folk har jobbat febrilt för att reparera strandrestaurangerna så att alla cocktailmottagningar och partyn ska kunna äga rum som planerat. Fortfarande blåser det ratt friskt och vågorna ar ganska höga.
Mest stormigt på idéplanet var det igår runt pressvisningen av Sabina Guzzantis dokumentär Draquila. Filmen handlar om hur Italiens premiärminister Silvio Berlusconi utnyttjade jordbävningskatastrofen i staden L’Aquila för egen vinnings skull. På grund av att Cannesfestivalen visar denna film, har Italiens kulturminister Sandro Bondi bestämt sig för att inte åka hit, vilket har rört upp diplomatiska vågor mellan Italien och Frankrike.
Filmen har en del gemensamt med Erik Gandinis film Videocracy, fast man får se ännu grövre grodor av Berlusconi här. Som svensk tappar man faktiskt hakan när man hör vad Berlusconi kläcker ur sig i alla möjliga sammanhang. Det hade varit omöjligt att sitta kvar som svensk politiker efter att bland annat ha lärt en samling dagisbarn skandera att Berlusconi är bäst, och att de ska hälsa sina föräldrar från premiärministern. Hoppas jag! Bortsett från underhållningen är filmen ett deprimerande porträtt av ett samhälle som för länge sedan slutat sätta medborgarna främst, om det någonsin gjort det.

Och visst gjorde Pitt ett bra jobb som ledare för en speciell insatsstyrka av judisk-amerikanska soldater i Frankrike under andra världskriget. Men allra bäst i filmen var den tyske skådespelaren Christoph Waltz som den extremt onde nazisten Hans Landa. Oscarsnominering för bästa biroll, om jag får bestämma.

Tarantino förnekar sig inte utan drar alla skämt till sin absoluta spets och lite längre, och späckar filmen med filmreferenser. Brist på egna idéer, tycker en del. Men efter att ha sett många långsamma filmer med sparsam dialog, njöt jag för min del av varenda en av de 160  extremt underhållande minuterna.

Jag sitter i sängen på hotellrummet i Cannes, ensam eftersom rumskompisarna Ulf och Andreas åkte idag. Det känns väldigt konstigt att vara ensam efter tio dagar av att kliva över varandras resväskor.

Nyss såg jag den tjugonde och sista juryfilmen i Un Certain Regard. I morgon klockan halv nio har vi det avgörande jurymötet. Jag håller mina mentala tummar för att de andra i juryn ska tycka som jag!

Annars börjar stressen och hetsen blåsa över för i år. Många har rest hem och de dagliga branschtidningarna har slutat att komma ut. På söndag visas alla tävlingsfilmerna i repris. Det är väldigt frestande att klämma tre av dem på raken före guldpalmsutdelningen. Av de jag har missat är jag mest sugen på Jane Campions Bright Star och Jacques Audiards The Prophet, starka kandidater till guldpalmen enligt recensioner och kommentarer.

Å andra sidan är det väldigt frestande att ta en dag på stranden också. På de sex år jag varit i Cannes har jag inte badat en enda gång, trots att baddräkten varit nedpackad varenda gång. I år måste det ske!

Nästa rapport blir en sammanfattande krönika som jag knackar ner till måndagstidningen efter guldpalmsutdelningen på söndag kväll. Jag är ändå rätt nöjd över att få gå på den!

Jo, och det är en del riktig magstarka scener i filmen. När vi gick ut ur salongen stod TV-teamen uppradade för att fråga publiken vad de tyckte. Von Trier verkar ha gjort åtminstone en halvstor skandal, igen.

Jag ser ju ganska glad ut, men skavsåren som två helt nya och oingådda skor har gett mig är inte att leka med. Därför bunkrade jag skavsårsplåster i alla storlekar på apoteket. Dessa ska nu klistras på innan jag tar på mig de högklackade igen (aj!) och går på fin middag på Hotell Carlton för Un Certain Regard-sektionen. Finalen blir Göteborg filmfestivals stora fest på stranden. Kanske spelar jag en och annan skiva!

Efter två år i rad med filmerna Du levande av Roy Andersson respektive De ofrivilliga av Ruben Östlund i sektionen Un Certain Regard, står Sverige utan långfilm i det officiella programmet eller sidosektionerna i år.

Men i sektionen Cannes Classic hittar man inget mindre än en ny film av Ingmar Bergman! Eller i alla fall nästan. Bland det material som Ingmar Bergman donerade till Stiftelsen Ingmar Bergman fanns mängder av filmrullar han själv tagit vid filminspelningar och andra tillfällen.

Regissören och filmkritikern Stig Björkman (på fotot) har satt ihop detta aldrig tidigare visade material till 29 minuter långa Bilder från lekstugan. Filmen presenterades på söndagen i Cannes av ingen mindre än den amerikanske regissören Martin Scorsese, ordförande i World Cinema Foundation som finansierat filmens tillkomst.

Filmen visar att Bergmans filminspelningar inte alls behövde vara de dystra tillställningar man kunde tro. Mest minnesvärd är en bild på Harriet Andersson gapskrattande i full kostym framför tapeten där hennes rollfigur i Såsom i en spegel går in i sin psykos. Skönt att se på något sätt!

Bilder från lekstugan kommer att visas i sommar både på Dramatens Bergmanfestival i Stockholm och vid Bergmanveckan på Fårö.

Förutom de två juryfilmerna per dag hann jag med två extrafilmer under lördagen. En av dem var Ang Lees nya film, Taking Woodstock, som har planerad svensk premiär den 4 september – min födelsedag för övrigt. ”It’s a sign!”, som den flummige konsertarrangören Michael Lang säger hela tiden i filmen.

Filmen handlar om Elliot Tiber, killen som sommaren 1969 hade fixat tillstånd för en utomhuskonsert i staden White Lake på landsbygden utanför New York. Plötsligt kördes arrangörerna av den första Woodstockfestivalen ut ur den stad de hade tänkt hålla arrangemanget i. Elliot såg chansen att skaffa kunder till sina föräldrars nedgångna motell, ringde upp Michael Lang och plötsligt var 1,5 miljoner hippies på väg till White Lake.

Detta är Ang Lees första komedi på länge, efter fantastiska dramer som Brokeback Mountain och Lust, Caution. Jag skrattade så tårarna rann, mest åt Imelda Staunton som gör en fantastisk biroll som huvudpersonens mamma. Om det finns någon rättvisa i världen, har hon en bra chans på oscarsnominering när året går mot sitt slut.

Under torsdagen träffade jag de andra fyra i juryn, vi åt lunch, såg en film, gick röda mattan tillsammans och blev fotograferade big time (lika omskakande som i går!) samt såg en film till. Jag hann också bli intervjuad av Lisa Bergström från Sveriges Radios filmmagasin Kino om juryarbete, tillsammans med Emma Gray Munthe som sitter i de internationella filmkritikernas jury: FIPRESCI-juryn.

Vi satt på självaste croisetten och på fotografiet är det Lisa till vänster och Emma till höger.

Som Emma uttryckte det: att sitta i en filmfestivalsjury är en crash course i argumentationsteknik. Man känner intuitivt vilka filmer man gillar bäst, och sen gäller det att övertyga de andra! Det kommer säkert att bli stenhårt när beslutet väl ska fattas och alla vill ha sitt ord med i laget. Men det är när man konfronteras med andras starka åsikter och välformulerade argument som man verkligen lär sig hur man kan se på film på olika sätt. Den verkliga lyxen för mig det här året är egentligen just det: att få se ett antal högkvalitativa filmer och sedan diskutera dem ingående med kompetenta och sympatiska människor.

Även om man åker till Cannes varje år för att se film, ser de stargazers som parkerar sina trappstegar vid ingången till festivalpalatset betydligt mer av den berömda röda mattan än man själv gör. När film är jobb – om än världens roligaste jobb – hänvisas man ihop med jordklotets alla andra journalister, filminköpare och festivalprogrammerare till särskilda visningar som hålls under högst oglamorösa förhållanden.

Men i år – inget mer av det! Som konstnärlig ledare för Göteborg International Film Festival är jag inbjuden att vara en av fem personer i juryn för sektionen Un Certain Regard. Ett ärofullt erbjudande som kom fullständigt oväntat en dag för några veckor sedan. Vi i juryn ska se de 20 filmerna i sektionen och sedan bestämma vilken film som ska få 30 000€ och garanterad fransk biodistribution.

Med juryarbetet kommer vissa väldigt trevliga fördelar. Som en inbjudan till festivalens invigningsceremoni som ägde rum i går kväll. Sålunda har jag nu gått min jungfrugång på Cannes röda matta!

På väg in hamnade jag i mattans början bakom en jättelång, modellsnygg fransk tjej i galaklänning som alla fotografer ropade på för att hon skulle titta mot just deras kamera. Blixtarna haglade och jag stod och trampade bakom henne och visste inte riktigt vad som är comme il faut. Går man bara förbi och förstör ett antal bilder på vägen, eller står man och väntar tills hon är klar?

Till slut gick jag bara, och ansträngde mig för att inte följa den instinktiva impulsen att huka mig och hålla något för ansiktet. Det var som att råka gå över Dramatens stora scen inför en fullsatt publik – fast man är inte med i pjäsen.

Samtidigt smittades jag av blixtsmattret, ropen, pulsen, adrenalinet. Efter promenaden på tiotalet meter fick jag konstigt nog världens endorfinkick. Jag kan trots allt förstå de med mer extrovert läggning som njuter av att stå i rampljuset. För en stund föll även ett av världens mest exklusiva rampljus på mig.

Skådespelare från Ruben Östlunds film De ofrivilliga: fr v Pia Edlund, Leif Johansson Edlund, Johan Bylund och Olle Liljas samt Johannes Nyholm, regissör till Sagan om den lille dockpojken och Pia Aleborg, scenograf och kostymör för De ofrivilliga.

Premiären för De ofrivilliga. Vid mikrofonen, regissören Ruben Östlund som berättar att han en timme före visningen satt fast i en hiss.

Linnea Cart-Lamy och Sara Eriksson som är skådespelare i De ofrivilliga, här på Göteborg filmfestivals fest.

Dockpojken på samma fest. Bakom honom syns fr v Stéphane Delorme och Frédéric Boyer som valt ut filmen till sektionen Directors’ Fortnight.

Premiären för den fransk-svenska filmen Les Grandes Personnes (”De vuxna”, i direkt översättning), där Lia Boysen och Björn Gustafsson är några av skådespelarna. Vid mikrofonen: den franske skådespelaren Jean-Pierre Darroussin.

Som representanter för filmfestivalen i Göteborg blir mina kollegor och jag varje år inbjudna till diverse olika tillställningar. Inför gårdagskvällen, min sista i Cannes för det här året, hade jag fyra inbjudningar i min väska: mottagning för en filmfestival i Montréal, mottagning för filminstituten i Finland och de baltiska länderna, firandet av den mexikanska tävlingsfilmen Los Bastardos samt firandet av den ungerska tävlingsfilmen Delta.

Logistik och mänskliga behov såsom att sitta ner på rumpan och äta sin middag i stället för att bygga hela sin utekväll på några snittar gjorde att jag inte hann Montréal och Finland. Men efter att ha sett Lucretia Martels film The Headless Woman gick jag på den mexikanska festen, ensam eftersom vi bara fått en inbjudan. Jag träffade programchefen för Mexiko Citys internationella filmfestival som också var gäst på festivalen i Göteborg i vintras, och en programmerare för filmfestivalen i Sundance, USA, som var en av personerna i DJ-marathonet på Göteborg filmfestivals fest i Cannes i måndags.

Slutligen sammanstrålade jag med mina kollegor på den ungerska festen i en villaträdgård uppe i bergen. Där pratade jag med chefen för Titanic filmfestival i Budapest, Ungern samt handhälsade på den franske samproducenten för Ruben Östlunds film De ofrivilliga, Philippe Bober.

Kvällen slutade med ganska mycket flams och trams på en kebabbar inne i stan.

Man ska ju gå från festen när det är som roligast, och just nu känner jag att det är precis rätt dag att åka tillbaka hem till Göteborg igen!

Summering dag 8

Hotellfrukost: 1

Antal kilo trycksaker jag kommer att lämna på hotellrummet: 20

Antal oanvända blusar/T-shirts i packningen: 5