Så här kan det också se ut i Cannes. Det var paraply upp när jag gick mot palatset för att försöka komma in på Michel Gondrys nya film, dokumentären Thorn in the Heart. Den visades i den allra pytteminsta salongen högst upp, och följaktligen korkades trappan igen fullständigt av ungefär fyra gånger så många personer som fick plats i salongen. Det var bara att vända och gå till hotellet och vänta på nästa juryvisning: Precious klockan 22.30. Tråkigt på ett sätt, skönt på ett sätt. En oplanerad timme med de dagliga filmtidningarna satt ganska bra.

Under torsdagen träffade jag de andra fyra i juryn, vi åt lunch, såg en film, gick röda mattan tillsammans och blev fotograferade big time (lika omskakande som i går!) samt såg en film till. Jag hann också bli intervjuad av Lisa Bergström från Sveriges Radios filmmagasin Kino om juryarbete, tillsammans med Emma Gray Munthe som sitter i de internationella filmkritikernas jury: FIPRESCI-juryn.

Vi satt på självaste croisetten och på fotografiet är det Lisa till vänster och Emma till höger.

Som Emma uttryckte det: att sitta i en filmfestivalsjury är en crash course i argumentationsteknik. Man känner intuitivt vilka filmer man gillar bäst, och sen gäller det att övertyga de andra! Det kommer säkert att bli stenhårt när beslutet väl ska fattas och alla vill ha sitt ord med i laget. Men det är när man konfronteras med andras starka åsikter och välformulerade argument som man verkligen lär sig hur man kan se på film på olika sätt. Den verkliga lyxen för mig det här året är egentligen just det: att få se ett antal högkvalitativa filmer och sedan diskutera dem ingående med kompetenta och sympatiska människor.

Även om man åker till Cannes varje år för att se film, ser de stargazers som parkerar sina trappstegar vid ingången till festivalpalatset betydligt mer av den berömda röda mattan än man själv gör. När film är jobb – om än världens roligaste jobb – hänvisas man ihop med jordklotets alla andra journalister, filminköpare och festivalprogrammerare till särskilda visningar som hålls under högst oglamorösa förhållanden.

Men i år – inget mer av det! Som konstnärlig ledare för Göteborg International Film Festival är jag inbjuden att vara en av fem personer i juryn för sektionen Un Certain Regard. Ett ärofullt erbjudande som kom fullständigt oväntat en dag för några veckor sedan. Vi i juryn ska se de 20 filmerna i sektionen och sedan bestämma vilken film som ska få 30 000€ och garanterad fransk biodistribution.

Med juryarbetet kommer vissa väldigt trevliga fördelar. Som en inbjudan till festivalens invigningsceremoni som ägde rum i går kväll. Sålunda har jag nu gått min jungfrugång på Cannes röda matta!

På väg in hamnade jag i mattans början bakom en jättelång, modellsnygg fransk tjej i galaklänning som alla fotografer ropade på för att hon skulle titta mot just deras kamera. Blixtarna haglade och jag stod och trampade bakom henne och visste inte riktigt vad som är comme il faut. Går man bara förbi och förstör ett antal bilder på vägen, eller står man och väntar tills hon är klar?

Till slut gick jag bara, och ansträngde mig för att inte följa den instinktiva impulsen att huka mig och hålla något för ansiktet. Det var som att råka gå över Dramatens stora scen inför en fullsatt publik – fast man är inte med i pjäsen.

Samtidigt smittades jag av blixtsmattret, ropen, pulsen, adrenalinet. Efter promenaden på tiotalet meter fick jag konstigt nog världens endorfinkick. Jag kan trots allt förstå de med mer extrovert läggning som njuter av att stå i rampljuset. För en stund föll även ett av världens mest exklusiva rampljus på mig.

Den världsberömda röda mattan in till salong Lumière i festivalpalatset, festivalens första dag inför öppningsfilmen Blindness.

Skådespelare från Ruben Östlunds film De ofrivilliga: fr v Pia Edlund, Leif Johansson Edlund, Johan Bylund och Olle Liljas samt Johannes Nyholm, regissör till Sagan om den lille dockpojken och Pia Aleborg, scenograf och kostymör för De ofrivilliga.

Premiären för De ofrivilliga. Vid mikrofonen, regissören Ruben Östlund som berättar att han en timme före visningen satt fast i en hiss.

Linnea Cart-Lamy och Sara Eriksson som är skådespelare i De ofrivilliga, här på Göteborg filmfestivals fest.

Dockpojken på samma fest. Bakom honom syns fr v Stéphane Delorme och Frédéric Boyer som valt ut filmen till sektionen Directors’ Fortnight.

Premiären för den fransk-svenska filmen Les Grandes Personnes (”De vuxna”, i direkt översättning), där Lia Boysen och Björn Gustafsson är några av skådespelarna. Vid mikrofonen: den franske skådespelaren Jean-Pierre Darroussin.

 En viktig del av filmfestivalen i Cannes är festerna. I Cannes betyder att gå på en fest inte automatiskt att man ska roa sig. Syftet med alla luncher, middagar, cocktailmottagningar och garden parties är att filmbranschens alla individer ska nätverka till max. Det funkar verkligen så också. En lång festkväll kan vara viktigare än hur många bokade och sansade affärsmöten som helst.

Som representanter för filmfestivalen i Göteborg blir mina kollegor och jag varje år inbjudna till diverse olika tillställningar. Inför gårdagskvällen, min sista i Cannes för det här året, hade jag fyra inbjudningar i min väska: mottagning för en filmfestival i Montréal, mottagning för filminstituten i Finland och de baltiska länderna, firandet av den mexikanska tävlingsfilmen Los Bastardos samt firandet av den ungerska tävlingsfilmen Delta.

Logistik och mänskliga behov såsom att sitta ner på rumpan och äta sin middag i stället för att bygga hela sin utekväll på några snittar gjorde att jag inte hann Montréal och Finland. Men efter att ha sett Lucretia Martels film The Headless Woman gick jag på den mexikanska festen, ensam eftersom vi bara fått en inbjudan. Jag träffade programchefen för Mexiko Citys internationella filmfestival som också var gäst på festivalen i Göteborg i vintras, och en programmerare för filmfestivalen i Sundance, USA, som var en av personerna i DJ-marathonet på Göteborg filmfestivals fest i Cannes i måndags.

Slutligen sammanstrålade jag med mina kollegor på den ungerska festen i en villaträdgård uppe i bergen. Där pratade jag med chefen för Titanic filmfestival i Budapest, Ungern samt handhälsade på den franske samproducenten för Ruben Östlunds film De ofrivilliga, Philippe Bober.

Kvällen slutade med ganska mycket flams och trams på en kebabbar inne i stan.

Man ska ju gå från festen när det är som roligast, och just nu känner jag att det är precis rätt dag att åka tillbaka hem till Göteborg igen!

Summering dag 8

Hotellfrukost: 1

Antal kilo trycksaker jag kommer att lämna på hotellrummet: 20

Antal oanvända blusar/T-shirts i packningen: 5

 Alldeles nyss såg jag en pressvisning av The Headless Woman, regisserad av argentinska Lucrecia Martel. Av de 22 filmerna i Guldpalmstävlingen är det bara den som är regisserad av en kvinna – den andra är Linha de Passe som Daniela Thomas har gjort tillsammans med Walter Salles.

Det finns en myt om att publiken i Cannes är extremt kritisk, och på sätt och vis är den myten självuppfyllande nuförtiden. Många sätter en ära i att uttrycka sina känslor för filmen direkt när visningen slut. När eftertexterna började rulla i The Headless Woman hördes burop på flera håll i salongen och nästan inga applåder. Själv höll jag faktiskt med buroparna mer än de som applåderade – historien om en krisande kvinna som har råkat köra över en hund och kanske en människa också, var ett intellektuellt pussel som var lite för svårt för min vid det här laget ganska trötta hjärna.

Applåder och jubel blev det däremot igår när den svenska regissören Ruben Östlund hade premiär för sin andra långfilm, De ofrivilliga. En mycket välgjord och intressant, och oväntat vacker och rolig, studie i mänskligt gruppbeteende. Den borde ligga bra till för ett pris i sektionen Un Certain Regard, även om jag sett flera andra bra filmer där, exempelvis Los Bastardos av Amat Escalante och Cloud 9 av Andreas Dresen.

Just nu gör jag ett snabbt stopp på hotellrummet för att skriva och skicka den här bloggtexten. Sedan väntar bland annat en fest för Los Bastardos och sedan en fest för den ungerska tävlingsfilmen Delta som min festivalkollega Freddy Olsson tycker är bästa tävlingsfilmen så här långt. Om ni undrar vart de utlovade fotografierna har tagit vägen, så har jag gett upp och kommer att lägga in dem när jag är hemma igen på torsdag. Det var bara synd att mitt ointresse för att lära mig hur tekniska saker fungerar skulle offentliggöras på det här sättet!

Summering dag 7

Försovning till festivalens morgonmöte 1

Crèpes med spenat, ägg och fläsk 1

Besök på bok/DVD/CD-affären Fnac 1 

Det finaste priset i filmvärlden förutom en Oscar, är som sagt Guldpalmen i Cannes. Allt eftersom festivalen har framskridit, har tävlingstitlarna visats undan för undan i den 2300 platser stora salong Lumière i festivalpalatset.

Hittills har jag bara sett 3 av de 9 som har visats, men mina kollegor från Göteborgs filmfestival har täckt upp resten.

Själv gillar jag fortfarande Waltz with Bashir bäst, efter att även ha sett brasilianaren Walter Salles (Central do Brasil, Motorcycle Diaries) Linha de Passe och filippinaren Brillante Mendozas Service.

Service utspelar sig under en dag hos en familj som driver – och bor på – en porrbiograf i en storstad. Den är väldigt driven stilmässigt och man känner verkligen att man är närvarande på det ganska sjaskiga etablissemanget där familjemedlemmarna skickar iväg barn till skolan, hänger tvätt, flörtar, grälar, säljer coca-cola etc.

Även Linha de Passe handlar om en familj som försöker få livet att gå ihop, i det här fallet i Sao Paolo. De fyra sönerna har alla sina egna problem och mer eller mindre goda lösningar på dem. Deras mamma, gravid med ett femte barn, sliter som ett djur för att tråckla sina barn mot vuxenlivet utan att det går snett någonstans på vägen.

Service är sympatisk men lite enahanda och Linha de Passe är riktigt bra men ingen av dem når upp till Waltz with Bashirs genialitet. Den animerade filmen om kriget mellan Israel och Libanon på 80-talet, och mer specifikt om massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Chatila, skildrar kriget extremt trovärdigt – paradoxalt nog genom att dels vara animerad, dels till stor del visa sekvenser som bygger på enskilda soldaters minnen, drömmar och hallucinationer.

Men branschtidningen Screens kritikeruppställning rankar den turkiska Three Monkeys av Nuri Bilge Ceyland högst just nu. Och om hela Göteborg filmfestivals crew skulle utgöra Guldpalmsjuryn ligger den italienska Gomorra av Matteo Garrone bäst till. Den höll tydligen allt vad den lovade, och sägs i recensionerna vara en maffiaskildring som i sin realism slår både Tarantino och Scorsese.

Trots att filmen redan är sedd och att det betyder att jag egentligen borde se en osedd film för att vara så rationell som möjligt inför den kommande festivalen, tror jag att jag ska kosta på mig att se Gomorra på onsdag morgon innan flygbussen till Nice går.

Summering dag 6

Riktig hotellfrukost 1

Filmer sedda så här långt 17

Leopardmönstrat paraply inhandlat mot regnet 1

 Melodifestival-Björn på Croisetten

Cannes är filmens världsmästerskap och således är de svenska filmerna som är utvalda i det officiella programmet motsvarigheten till vårt nationella lag. Det är dem man skryter om och hejar på i alla lägen. Även om nationalism inte är något jag i vanliga fall förespråkar är det svårt att inte ryckas med i såna här sammanhang.

I år är det ovanligt många svenska filmer i Cannes – fyra stycken:

Långfilmen De ofrivilliga av Ruben Östlund

Långfilmen Les grandes personnes av Anna Novion

Den animerade kortfilmen Sagan om den lille dockpojken av Johannes Nyholm

Kortfilmen Lily av Marianne Griolet.

Det var alltså riktigt festligt och muntert på Svenska Filminstitutets årliga presskonferens i dag.

Lia Boysen som spelar en huvudroll i den fransk-svenska samproduktionen Les grandes personnes, inspelad på Orust, berättade om hur hon lärde sig franska på bara sex veckor inför inspelningen.

- Min man berättade att jag till och med pratade franska i sömnen!

I filmen har den svenske komikern Björn Gustafsson en liten roll som en svensk kille som en ung fransk tjej blir kär i. Han visade sanna stå-upp-komiker-takter när han skulle berätta om sin rollfigur efter Lia Boysen.

- Jag pratar svenska i filmen. Jag till och med pratade svenska i sömnen, konstaterade han.

Det känns stort att Björn ska vara gäst-DJ när Göteborg filmfestivals Nordic Film Market har sin årliga fest på stranden på måndag!

Summering dag 4

Filmer totalt: 3

Filmer om fattiga storstadsfamiljer med trasiga avlopp: 2

Croissanter: 1

Brioche med russin: 1

PS Snart blir det bilder till bloggandet också! Det uppstod lite problem med kortläsare och annat som är jobbigt att fixa när man är långt hemifrån. Men i morgon!

När jag började jobba för filmfestivalen i Göteborg 2005, märkte jag att folk brukade gå från biosalongerna innan filmerna var färdiga. Jag bestämde mig för att inte göra det själv, eftersom jag tyckte det var för svårt att avgöra vart filmen var på väg. En seg inledning kan ju ibland vända till en fantastisk film.

Nu, tre år senare, är jag fortfarande väldigt restriktiv med att gå från filmer. Men ibland händer det. Som alldeles nyss. Jag gick på en indisk film på marknaden – den är alltså inte utvald i det officiella programmet, utan visas i Cannes för att säljas till distributörer i andra länder. Den handlade om ett indiskt par som bodde i London.

Jag märkte med en gång att det inte verkade lovande. Varningssignalerna den här gången var: stelt och konstlat skådespeleri, för långa scener, massor av mobiltelefonsamtal i realtid inklusive uppringningen, scener där huvudpersonen berättade sitt livs historia för en arbetskamrat, övertydliga illustreringar av huvudpersonernas känslor med hjälp av musik. Min regel är numera att jag alltid måste se 30 minuter av filmen ändå. Så när de 30 minuterna hade gått och mannen i förhållandet började deklamera Romeo och Julia för sin fru i en park för att man skulle förstå hur kära de var, då gick jag slutligen.

Grundregel nummer ett när vi väljer film till festivalen är att man måste vilja rekommendera filmen till andra, av en eller annan anledning. Jag kände att det var helt omöjligt den här gången. Alltså fick jag lite ledig tid att blogga på. Sen går jakten vidare!

Summering dag 2

Croissanter: 1

Grön crème brûlée: 1

Kindpussar: 11

Det är lite skumt att vara på plats i Cannes den allra första dagen. Man är laddad till tänderna, men det är fortfarande ganska lugnt.

Dagen började med att jag och mina kollegor Jannike och Andreas, som också väljer film till filmfestivalen i Göteborg, försökte leta upp ett frukostkafé med frallor, helst grova. Lönlöst förstås. Det blev en croissant till slut. Lika bra att ge upp och börja dagen med smör och vetemjöl som fransmännen trots allt tycks kunna göra utan uppenbara matsmältningsproblem.

Vi var – på min kontrollbehovsaktiga inrådan – ute i extremt god tid och behövde aldrig ens vara oroliga för att inte komma in på pressvisningen av invigningsfilmen Blindness. Den bygger på en roman av nobelpristagaren José Saramago och är regisserad av brasilianaren Fernando Meirelles som tidigare regisserat Guds stad och The Constant Gardener. En dystopi baserad på den eleganta idén att mänskligheten börjar se på riktigt först när alla blir blinda.

Filmen var den första att visas av de 22 filmer som tävlar om Guldpalmen. Guldpalmstävlingen är filmvärldens största sportmoment efter Oscarsgalan. Franska och internationella tidningar är fulla av spekulationer om vilken film som ska vinna. Alla försöker gissa hur juryordföranden, den amerikanske skådespelaren och regissören Sean Penn, ska tänka, vad han ska gilla och inte gilla.

Man kan ju inte tävla i konst, som deltagarna i schlagerfestivalen brukar påpeka, men det går inte att komma ifrån att det är ganska underhållande att betrakta film ur det perspektivet. Kritikerna sätter betyg på tävlingsfilmerna i de dagliga branschtidningarna. Högsta medelbetyg innebär att man leder filmvärldens hästlopp. Skillnaden att bara att juryn kan slå till med en helt annan vinnare än den kritikerna utsett till lågoddsare.

Idag visades i tävlingen förutom Blindness även den animerade israeliska Waltz With Bashir av Ari Folman. Män som var med i den israeliska armén berättar om sina upplevelser i kriget mot Libanon på 80-talet. Greppet att iscensätta deras väldigt specifika minnen i animerad form fungerar strålande.

Summering dag 1:

Filmer 4

Croissanter 1

Kindpussar 0

Guldpalmsfavorit enligt MK: Waltz With Bashir

Ikväll släcker jag sänglampan, inte i Majorna, Göteborg utan på Hotel Atlas, mittemot järnvägsstationen i Cannes. Jag pluggar i de gula öronpropparna för att slippa höra vesporna knattra förbi. Förmodligen sover jag ändå oroligt och kliver lättad upp när mobiltelefonens alarm piper. Dags att ta itu med den första dagen på filmfestivalen i Cannes!
Samtidigt, i hotellrum och lägenheter runtom i den lilla franska kuststaden, kliver hela världens filmbransch upp ur sängen. Alla är här. Alla har samma stenhårda jobbfokus. För journalisterna väntar köer för tvåminutersintervjuer med regissörer och filmstjärnor. Filmsäljarna på marknaden står snart öga mot öga med en massiv anstormning av potentiella köpare.
Själv åker jag till Cannes som konstnärlig ledare för filmfestivalen i Göteborg. Mitt uppdrag är att se så många filmer jag någonsin kan för att kunna bjuda in de bästa till Göteborg. Det är mitt femte år i Cannes och jag vet att jag har en del besvikelser framför mig men nästan garanterat också några riktiga guldkorn.
Dagarna innan festivalen börjar läser jag namnen och titlarna i årets officiella program som omfattar 57 långfilmer. Jag återkallar känslan av att inse att man är en av de första i världen som sitter och tittar på just den här makalöst bra filmen – så som det kändes när jag såg guldpalmsvinnaren ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” i fjol – och undrar vem som ska stå för den upplevelsen i år.
Woody Allen kanske, som har spelat in ”Vicky Cristina Barcelona” i Spanien. Eller Charlie Kaufman, den egensinnige manusförfattaren bakom ”Being John Malkovich” som nu regidebuterar med ”Synecdoche, New York”. Eller göteborgaren Ruben Östlund som undersöker gruppdynamikens lagar i ”De ofrivilliga”. Eller kinesiske Jia Zhangke som berättar om det nya Kina i ”24 City”.
Den 21 maj när jag sitter på flygplanet hem kommer jag att veta. Fram till dess kommer jag att köa till biosalonger, äta salade Nicoise, kindpussas så gott jag kan, sova tyngre och tyngre på nätterna och emellanåt rapportera om livet och kivet i Cannes på VF-bloggen.

Krönika publicerad i VF 13 maj.