Det var bättre förr
Det var bättre förr. På Tages tid. Inte bara därför att vi då hade en värmlänning som statsminister. Nej, också därför att media behandlade politiker med respekt och väljare som allt annat än idioter. Demokratin stod högt i kurs och förtroendet för de folkvalda lika så. När dessa framträdde i TV tilltalades de vördsamt med ”Herr”, ”Fru” eller ”Ni”. Det var stil på den tiden. Annat är det idag.
Sitter just nu i Maribor i Slovenien och följer den senaste dokusåpan i svenska media via Internet. Varje timme presenteras en ny kandidat till posten som partiordförande för socialdemokraterna, som förväntas tacka ”nej”. Det radas upp nya namn i en oändlig följd. Ingen vill. Eller också känner de sig tvingade att visa sig ovilliga.
Det verkar vara samma journalister som annars bevakar sådana företeelser som Big Brother och Robinson som rapporterar. Nivån på det som skrivs blir också därefter. Inte att undra på att ingen längre vill. För den som ändå lockas ställa upp måste sen vara beredd på gatlopp. Sen finns nämligen inga som helst marginaler för felsteg. En svensk partiledare ska vara heligare än påven. Gärna snustorr, otydlig och totalt profillös. Men absolut inte belastad med några som helst synder. Tänk efter; -när drog Reinfeldt en fräckis eller svor över en P-bot i TV senast? Men så är han också den som leder alla förtroendeundersökningar i media.
Till alla dem i Sverige som misströstar och tycker att politik och Big Brother är samma sak kan jag berätta att det inte är ett skvatt bättre i den här delen av Europa. Jag vet inte ett enda land där man inte betraktar de folkvalda som ett B-lag. När järnridån föll var förväntningarna skyhöga. Ett halvt sekel av ockupation och kommunistisk diktatur var över. Nu skulle man äntligen få leva fritt och med en standard som endast partibossarna var förunnade tidigare. Allt skulle bli som i väst. Dessutom skulle det gå snabbt.
Det visade sig att demokrati och marknadsekonomi inte var någon mirakelkur. Inför varje val lovade oppositionen mer än de styrande. Det blev regimbyte varje gång. Kontinuitet och långsiktighet existerade inte. Eftersom de som nyss lovat så mycket i opposition inte kunde leverera som styrande blev de burdust bortröstade nästa gång. För fem-sex år sen började missnöjespartier att uppstå. Främst i Ungern men även i Slovakien och Polen. En del vill tillbaks till den gamla kommunisttiden. Främst de som då var priviligerade naturligtvis. Andra vill bort från den europeiska gemenskapen. Dessa spinner på en gammal unken nationalism som påminner om 30-talets Europa. Bäst har det kanske gått i Tjeckien? Landet styrdes nämligen av tjänstemän under en mycket lång tid då man inte kunde bilda politisk majoritet för en regering. De gjorde det riktigt bra. -Ett bevis för demokratins oförmåga, säger vissa tjecker som jag känner.
Politiker misstros i allmänhet i Europa, tyvärr. Nästan lika mycket som på kommunisttiden och med all rätt. Allt för många politiker är mer intresserade av sin egen position än sina väljare. Pengar åker ner i egna fickor. Vänner och släktingar tillsätts på ledande positioner. Valdeltagandet blir därför lågt. Övertygelsen om demokratins förträfflighet likaså. En tragisk utveckling som kan bli ödestiger för vår kontinent.
Nej, det var bättre förr. I varje fall för oss svenskar. Vi levde i ett land som förskonats från krig, ockupation och ödeläggelse. I synnerhet var det bra för oss värmlänningar och allra bäst för oss som växte upp i Munkfors kommun på 1960-talet. För härifrån kom världens bästa stål och världens bästa statsman. När jag som 10-åring insåg att landet styrdes av en lång man med rötterna i Ransäter var det bara en bekräftelse av värmländsk storhet. Samt att Munkfors var så mycket bättre än Hagfors (vem brydde sig om jazz?). Men så slapp också Tage Erlander att löpa gatlopp i media. Han kunde till och med dra en rolig historia i Hylands hörna. Om en stöllig präst. Utan att bli stämd av någon kyrkoherde som ”kände sig kränkt”. Hur det gick till när Tage blev partiledare vet jag inte. Men som 10-åring var jag övertygad om att det var därför att han var värmlänning. Detta folk som fött uppfinnare, nobelpristagare, poeter, musiker och statsmän. Och mig. Stoltheten var enorm. Vilken tur jag hade haft.
I morgon går färden till Zagreb. I Kroatien. Där man under förra helgen röstade ja till EU. Medlemsskapet träder i kraft sommaren nästa år. Hoppas bara att förväntningarna inte är allt för höga på att snabbt få allt det man saknat! Samt att de som ska lotsa landet in i EU blir behandlade med respekt och förtroende. Så att de vågar vara mänskliga och bjuda på sig själva. Samt känna sådan stolthet över det förtroende de tilldelats att de aldrig skulle drömma om att låta sig korrumperas. -Tillhör allt sådant en svunnen tid? -Eller är det bara en illusion att det någonsin har funnits en sådan tid?
P-G Edliden
Värmlänning i exil
P-G Edliden