Här är en riktigt bra text som jag tycker alla företag som funderar över det här med sociala medier ska läsa.
Kul med relevanta texter som även smyger in lite humor.

Vi har en Ulla hos oss, inte så ofta som vi vill längre, men då och då. Och då blir det genast ännu trevligare. Man skulle kunna säga att mysfaktorn ökar radikalt när Ulla pysslar om oss.
Som när man jobbar över, och vips ligger en påse hembakta bullar på skrivbordet.
Det är god arbetsmiljö.
Tack, Ulla! Bullarna var lika goda som vanligt.

Kommer ni ihåg förra året. Klart ni gör, i alla fall delar av det. Det var året som den globala finanskrisen visade sitt fula tryne och bankerna hade det tufft. Det finns dock ett undantag. Och det är banken Edwertz. Via Kiva lånade jag ut pengar till Sarah Adjeley från Ghana vars företag säljer begagnade kläder. Hon behövde pengarna till att köpa in mer kläder för att kunna expandera sin verksamhet. Det har gått bra. Till skillnad från vissa andra banker som valt att satsa i Baltikum har jag fått tillbaka mina pengar och står nu redo att låna ut till nästa entreprenör i det vi gärna kallar för tredje världen.

Det lutar åt en Sophie Nakiyini som köper och säljer metall, typ.
Kanske någon mer som är intresserad? Surfa till Kiva och kolla lite.

Vansinnigt roligt. Eller smärtsamt roligt som Arne Hegerfors skulle ha sagt.

(Tack Lundberg)

Alltså, man försöker ju alltid göra sitt bästa, liksom. Men att man har haft sådan effekt på folk det trodde jag väl kanske inte riktigt. Det har känts bra på sistone, och visst en och annan viktig sak har man väl åstadkommit för att skapa en bättre värld, så kanske är det inte så konstigt ändå.

Yep! Så blev det. Piloterna på Finnair är inga blötskallar, har de bestämt sig så har de. Det betyder att flighten hem från New York är förbannat inställd. Pernilla kokar, Mattias surar och Malin röker.
Själv tänkte jag unna mig en Coors Light eller två och lite skön Sunday Night football, med stänk av ännu skönare Basket.

I dag är min namnsdag, något jag tycker är värt att uppmärksammas. Visa gör det också. Mamma har grattat, kusin Erik har grattat och mitt resesällskap har grattat. Nej, förlåt, varken Mattias, Malin ens min livskamrat Pernilla har nämnt min stora dag.
Det är naturligtvis avsiktligt, jag är inte dummare än att jag förstår att det är en överraskning på gång. Bord är beställt på Vento i meatpacking district och där kan allt hända. Spännande!Klockan är bara 5 på kvällen här.

Ett vanligt sätt att hälsa i USA är att säga: Hi, how are you doing?
Det är egentligen inte en fråga utan mer ett sätt att säga tja på. Det här känner de flesta till. Och de som inte gör det förstår det ganska snabbt eftersom det knappast är troligt att skön 21:åring på Nike-town är speciellt intresserad av hur man mår, utan mer vill hälsa mig välkommen till hans avdelning och att jag ska spendera pengar.

Detta har dock helt gått Pernilla förbi. Hon stannar varje gång och berättar ingående hur hon mår. ”Thank you, i¨m a bit tired after the flight but now i have eaten and feel better, thank you. How are you doing?” Varpå världens coolaste 21:åring, med de senaste Jordan-skorna, bara gapar och undrar vad den här kvinnan sysslar med egentligen. Ska han ringa security, eller vad?

Thats my Pernilla!!

Nu drar vi till Brooklyn och shoppar.

Det är exakt 6613 km till New York från Helsinki, flygtiden är beräknad till 8 h och 45 min. Hur snabbt flyger vi då?

Var väl inte riktigt vad vi hade räknat med. Det här reser några väldigt angelägna frågor:

1) Måste jag ta ut ännu mer semester som jag inte har någon att ta ut, Ekonomi-Larsa? Eller finns det någon slags Force Majeure för sånt här?
2) Pröjsar Finnair extranätter på hotell?
3) Och allra viktigast – vem berättar det här för Pernilla?? Inte jag.