Först vill jag säga att jag inte tillhör de som säger att nyårslöften är till för att brytas, så säger endast svaga människor som inte kunnat gå i mål med sina förutsatta målsättningar.
Mina nyårslöften för nästa år ser ut som följande:

- Bli bättre på att lämna tillbaka saker jag lånat
- Hämnas
- Träna minst tre gånger i veckan (blir det endast två måste detta kompletteras nästkommande vecka, och sju veckors semester får åberopas)
- Ställa frågor när jag inte fattar
- Slå ned på dumhet
- Slutföra saker jag startat
- Lita till min intuition
- Hylla folk som bör hyllas
- Svara mer sällan i telefon
- Inte börja röka (i år heller)
- Sköta min intimhygien på ett för mig och mina närmsta tillfredsställande sätt (även i år)
- Vara världens bästa far för Lia
- Bli bättre på att dela med mig
- Sluta lägga tid på korkade människor och företeelser
- Göra något storslaget

Många nyårslöften blev det (kan komma att kompletteras), vissa självklara andra mer krävande. Ni får gärna påminna mig under året om jag börjar glida ur kurs.
Dela gärna med er av era nyårslöften, blir lättare att hålla dem om man uttalar dem för andra.

Läs gärna del 1, 2, 3, 4 ,5 och 6 först.

Åren förflöt och Christians nästintill perversa sportintresse gav till sist utdelning och som 16-åring debuterade han i elitserien i innebandy efter att lagt såväl fotbollsskor som hockeyklubba på hyllan. Blev totalt 12 säsonger i elitserien och två landslagsläger.

Sommaren -97 gick flyttlasset till Karlstad. Ett, max två, år blir det i den här staden förklarade Christian och bäste vännen Morales vid inflyttningen. Tolv år senare kan vi konstatera att det inte stämde.

Våren -05, precis när Christian höll på att packa inför en resa till sin absoluta favoritstad, New York, ringde telefonen. Morales blängde surt (han skulle inte med på resan då han istället valt att satsa pengarna på ett gigantiskt grisöra).
”Ja, svarade Christian lakoniskt?”
”Hej, det är Ulla S****, hur är läget med dig?”
”Eh, jo, tack bra. Hur är det med dig?”
”Bara bra, bor nere i Malmö nu.”
”Okej, själv har jag flyttat hemifrån sedan länge så om du söker Lisbeth får du pröva…”
”Nej, nej, jag har redan talat med både Lisbeth och Erik. Det är dig jag vill tala med serru.”
”Jaha?”
”Jo, det är så här att din etiopiska familj har sökt upp mig och vill väldigt gärna komma i kontakt med dig, men jag sa att jag inte ville lämna ut vare sig mejladress eller telefonnummer utan din tillåtelse.”
”Jaha, eh, alltså vem är det som kontaktat dig och vad vill de och hur…”
”Stopp! Jag förstår att det känns väldigt märkligt för dig just nu och att du har tusen frågor men ta det lugnt så kan du och jag diskutera igenom det här över en längre tid och sedan bestämma vad som är bäst för dig.”
”Va, nej, alltså kör! Ge dem mina uppgifter, det är hur lugnt som helst. Är på väg till New York men när jag kommer hem därifrån är det fritt fram för dem att kontakta mig.”
”Är du säker på det?”

Det var Christian. Han hade under de senaste tio-tolv åren närt en tanke om att  åka tillbaka till Etiopien och landet han fötts i. Att söka upp sina föräldrar hade crossed his mind men aldrig känts särskilt relevant. Christian hade inga obesvarade frågor, kände ingen bitterhet över att ha blivit bortadopterad han hade trots allt hamnat hos fantastiska föräldrar i ett rikt, tryggt och bra land. Något man inte kunde anklaga Etiopien för att vara.
Sista frågan Christian ställt Ulla var hur många syskon han hade. Tre bröder och två systrar svarade Ulla svävande. Varför hon svävat på målet skulle Christian förstå senare.

Väl hemkommen från New York dröjde det några veckor innan världens sjukaste telefonmaraton drog igång.
Först ringde en snubbe vars namn var svårt att minnas men lät ungefär som Abdile. Han var högste chef på Volvo i Afrika och var i Göteborg i affärer. Abdile undrade om Christian kunde komma förbi hans hotell samma kväll, han hade hört så mycket om honom och ville gärna ta ett kort…
Nja, svarade Christian och förklarade att han befann sig i Stockholm på kurs och inte var speciellt sugen på att ställa upp på kort. Dessutom undrade han vem Abdile var?
”Jag är din bror.”
”Min bror?”
”Ja, eller alltså min fru är gift med din moster så man kan säga att vi är bröder, typ.”
Christian frågade hur han fått namn och nummer till honom.
”Fick det av Tesfay.”

Ni som läst alla delar av den här berättelsen vet att Tesfay var mannen som Ulla var gift med. Men det var länge sedan och nu bodde Tesfay med ny fru och barn i – Helsingfors av alla ställen på jorden.

Abdile förstod att Christian känt viss skepsis mot honom och kontaktade därför Tesfay som sedan ringde upp Christian och förklarade läget.
Därefter ringde det i Christians telefon dygnets alla timmar i flera veckor. Dels från Etiopien och dels från USA där en stor del av Christians släktingar nu bodde.

Följande år gick åt till att kartlägga vilka som var faktiska bröder och systrar och vilka som ”bara” var morbröder och mostrar. Vilka som var kusiner, vilka som var ingifta kusiner och vilka som egentligen bara var hangarounds till släkten.

(Next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse: Kulturkrock mellan Pernilla och afroamerikaner)

Läs gärna del 1, 2, 3, 4 och 5 först.

Kasegn är kort och gott namnet på den ståtlige man som en gång i tiden inte bara var utrikesminister under Haile Selassie i Etiopien utan även en rejäl familjefader – minst sagt. Det ska redan från början sägas att familjeforskandet inte är av enklaste slag då man i Afrika anser att det är viktigare att barnen blir väl omhändertagna än vem som tar hand om dem.

Kasegn var ensambarn till två bönder, ett yrke som inte alls lockade den unge pojken. Uppmuntrad hemifrån satsade han istället på studier då det tidigt konstaterats att Kasegn var begåvad och hade läshuvud. I hemstaden Gondar, norr om huvudstaden Addis Abeba, blev han snabbt känd som en stark och smart kille som alltid höll hårt på rättvisan. Att han därför utbildade sig till jurist föll sig logiskt. Efter att arbetat som det i Gondar ett par år kände såväl lokalbefolkningen som Kasegn själv att det var dags för större uppgifter och han begav sig till Addis Adeba för att starta företag.

Familjen, eller rättare sagt familjerna, lämnade han dock kvar i Gondar. Och en drös med ungar.
När han träffade sin första fru hade han redan två barn från utomäktenskapligt förhållande. Med sin fru fick han ytterligare sju barn. De levde lyckliga ända…tills Kasegn träffade the love of his life, Kelemetsehay.
Han skiljde sig snabbt, fixade nytt stort hus med flera flyglar, gifte sig med Kelemethehay och flyttade sedan in med sina två första barn, första frugan med ytterligare sju barn – och Kelemetsehay. Även här lyckades han reproducera sig, ytterligare sju barn föddes in i huset som snart var stort som en europeisk stadsdel. Äldst av barnen var Gebiyanesh (rättning av namn), Tesfahuns mamma, tätt följd av (och håll i er nu för nu kommer namn ni aldrig någonsin hört) Dell, Mulu, Adbahru, Jape (heter så för att hon ser ut som en japan…), Shega, Shibesi. Ingen dålig utdelning för Kasegn.

Men det var inte slut där. Helt plötsligt dök det upp en sjuttonde unge som hävdade att Kasegn var hans far. Alla i den gigantiska familjen såg omedelbart likheterna med fadern och övriga familjer. Kasegn nekade dock, vilket i sig är intressant då man skulle kunna tänka att 16 eller 17 måste kvitta. Däremot tog han in pojken i familjen och var noggrann med att alla skulle förstå att han skulle behandlas som vilken familjemedlem som helst.

Väl i Addis Adeba gjorde Kasegn snabbt karriär och hamnade tillslut i Selassies regering som utrikesminister, inte något som han såg som någon större bedrift men han blev snabbt väldigt populär och hans business blomstrade. Kasegn slogs oftast på den svages sida och inte sällan gick han emot sin egen regering i jakten på rättvisa och upprättelse för den enskilde. Det gjorde som sagt att Kasegn var omåttligt populär i Addis, men också känd över hela landet som en stor och respektfull man.

Vid ett tillfälle bestämde han sig att för att visa på de orättvisor folket på landet utsattes för genom att gå från Gondar till Etiopien. En cirka fyra timmar lång bilfärd i vanliga fall. Det slutade med hundratals människor som slog följe och klev in på Addis gator till folkets jubel.
Trots framgångarna i Addis glömde aldrig Kasegn Gondar, stora delar av hans familj blev kvar där och han återvände ofta. Än i dag står ett stort hotell i staden. Ett hotell som grundades och drevs av Kasegn fram till hans död och som sedan gått i arv till hans barn.

I Etiopien är det förbjudet med statsbegravningar men när Kasegn gick bort följde mer än 150 000 människor kistan på dess sista färd. Ett kvitto på vad han betytt för sitt land.

(In the next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse: Samtalet som förändrade allt)

Läs gärna del 1, 2, 3, och 4 först.

At the same time in a another continent… (Första, enda och sista Sex and the city-referensen, jag lovar)
Christian var som sagt hemma fram tills det var dags för lekis, vilket också är en sanning med viss modifikation då Lisbeth ansåg att även förskolan kunde startas tidigare. Det berodde inte så mycket på att Lisbeth ansåg sig ha närt ett litet underbarn vid sin barm, som att hon antagligen var heligt trött på att underhålla den lille skitungen som sällan satt still och alltid ville spela någonting som hade med bollar att göra. Erik arbetade och fick mest agera målvakt på kvällar och helger.

Lekis funkade bra, Christian hånglade bland annat med både Lotta och Jenny i mysrummet första månaden och var en stjärnelev – så länge det handlade om att hångla eller spela fotboll. Även i kuddrummet var Christian till sin fördel medan det fanns mycket att önska när det gällde pyssel. Så pass mycket mer att experter fick kallas in. Det här var första men långt ifrån sista gången som Lisbeth blev tillkallad till en skola för samtal kring Christians beteende. Det hette att Christian störde andra lekisbarn genom att kasta istället för att trä pärlor. Han hade en ovanlig fascination för att riva istället för att bygga sandslott. Att sitta still på samlingen och sjunga sånger var inte heller något som låg för den unge etiopiern.

Trots alla dessa uppenbara brister ansåg såväl specialpedagogen som fröknarna att Christian minsann kunde börja skolan – och ja, ni gissade rätt – ett år för tidigt. Lisbeth var dock inte lika övertygad om att det var helt rätt med tanke på att han hade vissa motoriska problem. Visst dribblade han bort de flesta äldre barnen på fotbollsplanen och hade lätt för att läsa och räkna, men när det kom till att skriva var han inte äldre än en tvååring. En deal nåddes. Om Christian tog tag i sin fullständiga dysfunktionalitet när det kom till att föra en penna fram och tillbaka och i cirklar skulle han få börja 1D på Karslunds skola.

Christian vägrade. Att sitta och träna på att rita små gubbar och gummor i fula små hus var inte riktigt vad som lockade Christian när gräset var grönt och bollarna pumpade.

Det blev ett år till på lekis, sedan fanns det inget att be för. Nu bara skulle han till skolan.
På den tiden gick man varken in i väggar eller tog time out, men det är ingen överdrift att säga att lekisfröknarna Ulla och Berit var slutkörda när Christian vinkade adjö för sista gången.

Skolan förflöt egentligen på ungefär samma vis. Christian hade alldeles för lätt för sig egentligen hela vägen till gymnasiets slut, vilket innebar en väldig massa tid över till annat. Uppskattningsvis la Christian sin tid på följande saker, i tur och ordning utifrån nedlagd tid.

1. Kasta sudd och papper
2. Väga på stolen
3. Viska
4. Skrika ut svaren på en ställd fråga.
5. Läsa
6. Rita på bänken
7. Huvudräkning
8. Sitta i korridoren på grund av flera av ovanstående punkter
9. Göra läxor
10. Oroa sig för nästa kvartssamtal (för er yngre läsare är kvartssamtal det ni kallar för utvecklingssamtal och något som oftast renderade i rejält med skäll och ibland även träningsförbud)

Citat under Christians skolgång:

”Jag hoppas att någon på mellanstadiet sätter dit dig ordentligt”, Inger Otterhed, lärare och klassföreståndare för Christian årskurs 1-3.
”Om det så är det sista jag gör, så ska jag plocka ned dig”, Thomas Nilsson, klassföreståndare årskurs 5-6.
”Jag kräver dubbelt av dig, alltid! Därför att du klarar av det och du klarar inte av att jag inte gör det”, Stefan Nordström, (världens bästa men hårdaste lärare, och en av få som verkligen fullföljt hotet om fysiskt våld, då han ofta knackade oss i huvudet om vi satt och viskade) årskurs 7-9 samt klassföreståndare även på gymnasiet.

(In the next episod of En annorlunda annorlunda juberättelse: Morfadern, utrikesministern, 16+1-barnsfadern, vem var han egentligen?)

(Del 4, läs gärna del 1, 2 och 3 först)

Vad hände då i Etiopien. Ja, man kan väl lugnt konstatera att livet inte hade sin gilla gång. Månaden efter att Tesfahun lämnade Afrikas savann för den svenska tundran störtades den etiopiska regeringen. Man skulle kunna säga att Tesfahun hade en nästintill kosmisk fingertoppskänsla för tidpunkten att lämna.

16:åriga Gabanesh hade sedan tidigare skickats norrut till en stad vid namn Gondar, var fadern till Tesfahun tog vägen är oklart. Klart var dock att utrikesministern lyft sin hand från pojken och att han inte längre hade vare sig arbete eller husrum.

Utrikesministern själv hade dock annat att tänka på. Eftersom han tidigare ingått i Selassies regering förändrades hans vardag radikalt. Vid tidpunkten hade han sexton, kanske sjutton, barn och tillsammans med sin fru levde han även med sin förra fru. För det krävs sin man.
Utrikesministern som var utbildad jurist åtnjöt dock stor respekt i hela Etiopien och drabbades inte allt för illa av revolutionen. Värre var det för hans barn, särskilt bröderna Dell, Shibeshi och Adbaro som vant sig vid att kunna latja runt på gatorna i Addis utan att behöva oroa sig för varken polis eller ekonomi.

Pojkarna trakasserades i princip dagligen och blev ofta inplockade till polisförhör och inte sällan utsattes de för tortyr.
Det blev tillslut för mycket för den hetlevrade Shibeshi och hjärnan Adbaro. Sent en natt bestämde de sig för att fly landet och ta sig till grannlandet Sudan. I två veckor gick bröderna genom öknen. De färdades mest nattetid på grund av värmen och risken att bli upptäckta av såväl myndigheter som ökenpirater.

För att klara av den långa resan var det viktigt att finna vatten, inte den vanligaste naturtillgången i en öken, men tack vare duktiga och hutlöst dyra guider fann de källor efter vägen.
Det gjorde dock inte alla. Än i dag minns Shibeshi och Adbaro alla de människoöden de stött på i öknen och de som inte var lika lyckosamma i sin flykt.

Väl framme i Sudan väntade en helt ny verklighet för de bägge bratsen. Här hade de ingen som helst nytta av sin familjs rykte, tvärtom, de fick hålla ytterst låg profil för att inte dra till sig uppmärksamhet och riskera upptäckt.
Det skulle ändå visa sig vara ett smart drag att lämna Etiopien och även om de inte visste det då så var resan till Sudan starten på en mycket längre resa. Som inte skulle sluta förrän flera år senare.

Ett par veckor efter att Tesfahuns morbröder nått Sudan kom även Dell, som följt i sina småbröders fotspår. Och här träffade dessa killar nyckelpersonen Makonen. En hussler som numera bor i Las Vegas, ett ställe som gjort för Makonen, och en kille som räddade många etiopiska liv.

(Fortsättning följer…)

Jag älskar de flesta av er!
(Mer julberättelse i morgon, så klart)

Del 3, läs gärna del 1 och del 2 först

Christian (former known as Tesfahun) landade alltså i Sverige tre månader och fem dagar gammal. Det finns egentligen inte så mycket att säga om de första åren, mer än att Christian, som vid tidpunkten sågs som ett tämligen exotiskt inslag i den örebroiska miljön, imponerade på läkare och sjuksköterskor med sina enorma lår. Sällan har lår sittandes på en tre månader gammal bebis rönt sån uppmärksamhet som då. Läkarexpertis och sköterskor färdades dag och natt för att bevittna dessa stadiga stammar. Lisbeth hade kunnat åka runt i parkerna och visat upp låren. Alltså Christians, inte sina egna.

Dock gick inte anpassningen till nya familjen helt smärtfritt. Familjen hade nämligen en tax vid namn Molly som skenvalpade samtidigt som Lisbeth och Christian kom hem. Molly uppfattade därför Christian som sin valp och agerade utifrån det. Det innebar bland annat att från första(!) kvällen sov Molly i Christians spjällsäng. Molly var dessutom den som bestämde vem och vilka som fick hålla i den lille valpen.

Det gick så långt att när farmor Doris och hennes bästa väninna Maj (Carl-Jan Granqvist mamma avd name dropping) körde ner händerna i spjälsängen hängde det en tax i handleden på farmor. Christian tillhörde Molly, punkt slut.

Christian utvecklade snabbt sina intressen och vid 3,5 års ålder började han spela fotboll i Karlslunds IF, med killar som var både tre och fyra år äldre. Samma gällde hockeyn där Lisbeth tvingade in honom på hockeyskolan ett år för tidigt, bara för att hon inte stod ut med tjatet.

Som nämnt ovan var Christian ett tämligen exotiskt inslag i Örebro på den tiden, men ändå inte. Det var nämligen så att ungefär 100 meter från Lisbeth och Erik bodde Nils och Agneta, Nils var nån sorts höjdare inom röda Korset och Agneta mest snäll. Det ledde till att även de adopterade en pojke född -74. Från Etiopien. Otroligt. Fanns kanske sex stycken som var mörkare i huden än Tage Danielsson i hela Örebro på den tiden och nu skulle två av dem gå i samma klass, och dessutom var de från samma land. Eller samma plan som Jerker kallade det.

Christian gick aldrig på dagis då Lisbeth passade på att studera under de åren samtidigt som den fantastiska mormor Inga hjälpte familjen en hel del.

Det ledde till att Christians första tid i Sverige blev perfekt. Sen kom skolan.

Fortsättning följer

————————————————

Det är viktigt att påpeka att det hela utspelade sig på 70-talet, tror inte Lisbeth skulle slänga ned en tax till sitt barnbarn i dag.

(Del 2 av En annorlunda annorlunda julberättelse. Läs gärna del 1 först)

Såvitt jag vet finns det två möjligheter att få till en snabb adoption. Den första går ut på att du är känd och smal (som man blir i Robinson) och rik som ett troll. Madonna och Angelina Jolie får företräda den metoden. Det andra tillvägagångssättet är att adoptera dottersonen till utrikesministern som ingår i en regering tillsammans med Haile Selassie. Det gjorde Lisbeth. Och här kan det vara läge att ge Gabanesh (mor till Tesfahun) och hennes familj en liten beskrivning.

Som jag förstått det så var Gabanesh en begåvad och söt flicka som växte upp under goda förhållanden (pappa var ju utrikesminister). Pappa utrikesminister å sin sida var en ytterst ståtlig man med högt anseende i hela Etiopien, vars historia jag lämnar till ett eget kapitel i den här berättelsen. Pappa utrikesminister hade naturligtvis en hel del tjänstefolk, som sig bör, bland annat hade han en ung kille som privatchaufför. Den här killen hade Pappa utrikesminister plockat från gatan och gett såväl hem och jobb, något pojken kände en enorm tacksamhet för Han var så tacksam att  han till och med gjorde sextonåriga Gabanesh på smällen.

Missriktad tacksamhet tyckte Pappa utrikesminister som hastigt och lustigt var på väg att bli Morfar utrikesminister. Den blivande morfadern var dock en rådig man som snabbt kontaktade en man vid namn Tesfai som utrikesministern visste var gift med en europeisk kvinna. Som dessutom jobbade för Röda korset.

Tesfai förstod läget, pratade med sin fru, Ulla, som sedan ringde till sin väninna Lisbeth i Örebro och bollen var i rullning. Lisbeth och Erik ansågs var två framstående kärvänliga människor som med bravur skulle kunna sörja för denne afrikanske bastard. Utrikesministern å sin sida såg till att byråkratin i Etiopien blev minimal och påskyndade förfarandet.

20 april 1974 landade Lisbeth och Christian (aka Tesfahun) på Arlanda, till pappa Eriks stora utpustning. Förutom möte med en skorpion och ett par krokodiler hade allt förflutit väl.

——————————————————————–

Om ni tycker att det är för utlämnande eller privat råder jag er att inte fortsätta läsa den här julberättelsen, det finns nämligen inget annat sätt att berätta den här storyn på. Jag själv känner inte på något vis att jag lämnar ut något jag inte gladeligen skulle berätta för vänner och vänners vänner.
Flera av er har hört av er och visat stor uppskattning till första delen, till er vill jag rikta ett tack, men också be er sprida den här vidare så att fler hittar hit. Och gärna lämna en kommentar på bloggen.

(Det här är en julsaga inspirerad av de människor jag kommer nämna, och Joakim Jardenberg (kanske en av landets mest relevanta personer i vår nutid) för hans inspiration till transparens, och Maria Pettersson vars uppmaning att bli mer personlig ekat i min skalle länge nog.
Anledningen till namnet på den här serien av berättelser är att alla som berättar något runt jul vill hävda att deras julsaga minsann är annorlunda – fast så sällan är fallet.
Vad är då annorlunda med min julberättelse – ja, det får väl ni bedöma – men för det första är det en julberättelse endast för att den startar i dag. Var den slutar vet jag inte, kanske i Etiopien, eller januari, vi får se.
Dock kan jag lova er en story om hur jag blev den jag är, eller i alla fall hamnade där jag är. Och allt är based on a true story…)

Någon gång på 50-talet för hundra år sedan träffades två små tjejer, Lisbeth och Ulla, i en ångermanländsk stad vid namn Härnösand (och där lovar jag sluta låta som en pårökt sagoberättare från sent 70-tal).
Även om det enda jag egentligen hört om deras uppväxt är begränsat till en incident med en trasa indränkt i bensin som Lisbeth ska fått uppkörd under näsan av någon kille, så har jag förstått att de snabbt blev bästa kompisar.

Båda lämnade Härnösand för varmare breddgrader, Lisbeth hamnade i Örebro och Ulla i Etiopien. Deras vänskap förblev dock intakt och i slutet av -73 fick Lisbeth och hennes man Erik ett sprakande telefonsamtal (har inte en aning om hur mycket det sprakade, men det höjer temperaturen) från Addis Abeba där Ulla nu befann sig. Ulla jobbade för Röda Korset och hade gift sig och skaffat barn med en skön etiopier som numer bor i – Helsingfors av alla ställen.

Hursomhelst var Ulla rakt på sak när hon ringde. ”Vill ni adoptera ett ännu ofött barn från Etiopien?”
Det är oklart hur snabbt de svarade, hur de egentligen tänkte och vad de hade förväntat sig. Men en månad senare låg Erik med magsår hemma i Sverige medan Lisbeth lärde känna Etiopien som land och lille Tesfahun, som hennes son hette (och still heter). Samt hade en allmänt skön semester i Addis Adeba.

Hepp, hepp, säger du säkert nu. Så där enkelt går det inte att adoptera ett barn. Det funkar inte så att en Röda Korset-kvinna ringer hem till en väninna och frågar om hon vill ha ett litet afrikanskt barn nästa månad och vips är allt ordnat (om man inte heter Madonna). Och svaret är både ja och nej, men det återkommer jag till i nästa del av den här Annorlunda annorlunda julberättelsen.

Från ingenstans dundrade det in mer än 120 pers på Mitticity, i alla dess åldrar. I orangea tröjor med Selma hotell skrivit. Och helt plötsligt ”frös” de (en så kallad flashmob). Inte en själ rörde sig på fem minuter – mäktigt.
Dessutom fanns det fina julklappar för de som vågade sig fram.