Jag har jobbat ihop med Ekonomi-Larsa i snart två år. Under den tiden har han inte skickat mig ett enda mejl. Jag har trott att det berott på att han inte kan, och därför hellre väljer att skrika till mig vad jag ska göra.
Men Larsa är lite som triss, ibland händer det. Och i dag fick jag nedanstående mejl från honom. Förvisso vidarebefordrat, men ändå epost.
Det är inte jag som skrivit kommentarerna (och med största sannolikhet inte Larsa heller).

Lite oklart hur det hela gick till men konstaterar att Per-Inge är en slug en. Antar att de vill han en motvikt till allt det goda. Dessvärre är jag inte ateist (min generation ”tror på nåt”, men vi har inte en aning om vad), och måste därför hitta en annan vinkel på det hela, kan bli spännande.
Kom dit så får vi se vart det här landar.

I dag fyller Jan Flash Nilsson år. Det hurrar vi naturligtvis för och önskar honom en trevlig dag. För er som inte känner Flash, eller Jan som han egentligen heter, tänkte jag presentera honom här. Med hjälp av bilder och bildkommentarer.Här ser ni först Lia (min dotter) och hennes farmor (ja, just det, min mamma) sittandes på Jans båt. De Gummitarzan-liknande benen ni ser i bakgrunden är Jans.

Halvvägs in på båtturen var vi tvungna att åka hem till Jan och hämta något, oklart vad. I hans garage stod hans andrabil.

Sen skulle han välja skor. Det blev ett par Puma, men om ni kollar noga ser ni att det finns minst två fel i det här kaoset som han kallar walking closet.

Jan tycker om film. Han har en egen liten biograf i källaren, ungefär som hiphopare som kommer från gettot och vill kompensera sin taskiga barndom. Eftersom han har en biograf skickar snälla bolagsmänniskor i Stockholm kartonger med filmer till honom. Han måste ju ha något att se på i sin biograf.

Sen återvände vi till båten. Där blev Jan törstig, och det bästa att släcka törsten med är Champagne, enligt Jan. Personligen har jag inte en aning, men det var gott.

Det ska dock inte vara vilken skumpa som helst. Den här flarran fick han av någon rik snubbe som äger ett slott nånstans söderut i landet, och som han i sin tur specialimporterat. Det var gott. Väldigt gott.

När Jan druckit upp ville han vara lite i fred (kanske för att finna sig själv).

Med på resan hade vi sjökapten Jörnestam. Med luggen i topp och Porchebrillor styrde han oss säkert.

Det här var en underbar dag och kväll på Vänern. Och sån är han Jan, faktiskt, det är lätt att tro att båtar och bilar för miljoner och åter miljoner. Gjort honom dryg, arrogant eller snål, men inget kan vara mer fel. Inte heller skotrar, hus i semesterparadis, jetski eller andra snordyra leksaker har påverkat Jan enligt de som känt honom länge.
(Och här skulle jag ju då kunnat avsluta lite roligt med att säga att han alltid varit lika stöddig, men det vore för billigt)
Jag vill bara säga grattis på födelsedagen!

Förstår inte hur Sportbladet och Alfelt kan vara så borta i diskussionen att de på fullaste allvar tror att HIF är ledsna över att Henke tar över lillebror. Sanningen är att Helsingborg inte gjort ett skit för att få behålla Henke i klubben, och det är väl kanske där man borde börja gräva.
Vet for sure att Henke inte alls var populär i klubben den gångna säsongen. Inte heller i omklädningsrummet. Henkes attityd mot folk runt omkring honom har retat många, hittills har han lyckats skapligt med att spela good guy i media, men även den bilden börjar krackelera.

Om vi drar en parallell till hockeyn och Färjestad så är det ganska självklart att de spelare som verkligen gjort något för klubben också har en framtid i föreningen. Jörgen Jönsson är senaste exemplet. Man kan hävda att Jörgen var lagkapten under en storhetstid. Sant. Men han är inte i närheten så stor som Henke är. Ändå väljer Helsingborg alltså att inte ens föra en diskussion med honom. Det säger en hel del.
Om Henke.
Så frågan är om Landskrona verkligen dragit den vinstlott de tror sig ha gjort. Kan bli varmt om röven, det här.

En annan fråga är vad som hände med ”jag vill avsluta min karriär i Högaborg, betala tillbaka till klubben?”

Det här är precis så bra som Cliffdanger säger, helt magiskt!. ”Å skit i alla de här nymodigheterna. Försök å få det som har varit gammalt å fungera istället”.

Ärligt talat, med handen på hjärtat. Visst har vi alla drömt om att bli en sann hjälte. Att rädda livet på någon människa och sedan alltid åtnjuta omvärldens fulla respekt. Lite Rambo möter MacGyver möter Moder Teresa.
Hursomhelst blir jag väldigt imponerad av domare Edqvists insats i går. Hoppas han får någon sorts medalj, eller vad man nu ger hjältar av detta slag.

Jag svajar värre än en kvällskrönikör när det handlar om att vaccinera sig eller inte. Ibland är jag övertygad om att jag behöver en spruta omedelbart för att nästa dag tänka att jag fan inte ska ha något halvfarligt insprutat i mig. Precis då kommer någon moralväktare och säger att jag minsann ska ta sprutan av rent medmännskliga anledningar, och då bestämmer jag mig för det. Men då kommer någon skönt liberal person och påpekar att även om jag tar det i år så åker jag på att göra det även nästa år – ”och det vill man ju inte”. Nähä.

Dessutom har jag inte lust att ta en spruta som i sig gör mig risig, känner inte alls för att ligga hemma fram till jul bara för att jag skyddat mig mot att bli sjuk.
Så min fråga till er hur har ni gjort?
Läste på VF.se att ”de unga” inte vaccinerar sig, och det är kanske det bästa argumentet. För alla vill väl vara unga, eller?

Ärligt talat, Aftonbladet!

Är det verkligen så förbannat svårt att skriva en artikel på 14-1500 tecken att ni måste vara tre för att få ihop det?
För inte är det väl så att det handlar om att reportrarna är så sugna på att få sina namn i tidningarna att alla som ens hört talas om nyheten blir medskribenter?

Nu stressas och pressas det som vore vi ett skakigt hockeyförsvar med dåligt självförtroende, och allt på grund av att det är december. Så fort den här underbara harmoniska och lugna månaden infinner sig blir alla smått mentalt handikappade, för att vara snäll. Merparten av er som läser det här kommer bli knuffade, skuffade snästa åt och trampade på tårna bara för att det snart är slut på året så som vi här i landet-facit ser det.

Ännu värre är alla klyschor. Så mysigt med december, (Läs: ingen skillnaden mot november, bara närmre juni?) Julen lyser upp vintern (läs: vi kan bränna en förbannad massa el utan dåligt samvete). Maten är det bästa med jul (Läs: det finns inget tillfälle under jul som inte passar för en julsnaps).
Men värst är klyschan att det är roligare att ge än att få. Tjenare!

Jag älskar att få. Visst gillar jag att ge min Pernilla något hon verkligen vill ha. Eller gud förbjude hittar något som mamma faktiskt inte redan har och vill ha. Men i övrigt är det bara ett förbannat byte av pengar. I bästa fall. (Allt som har med barn att göra är naturligtvis exkluderat)

Men eftersom alla ni andra tycker det är roligare att ge än få ska jag ge er två uppdrag.
1. Berätta om något ni ger till någon utan att få något tillbaka (barn exkluderat).
2. Ge mig något (cash är helt ok).

Jag älskar Spotify, fick det tidigt, tack vare Jocke Jardenberg, och är numera premiumkund (eller i alla fall en som pröjsar för sig). Eftersom jag verkligen gillar Spotify så är det lite i mitt intresse att det går bra för företaget, att de tjänar pengar på sin suveräna tjänst. Och att även artisterna gör det.

Nu verkar det dessvärre så att det inte trillar in så mycket deg till dessa artister över huvud taget. Enligt Magnus Uggla har han knappat tjänat ihop till ett par Statoil-köpta solbrillor tack vare tjänsten. Spotify å sin sida visar att man minsann pröjsar för sig. Så vem ljuger undrar vän av ordning?
Svaret är ingen. Pengarna landar hos skivbolagen. Och de har inte bara en affärsmodell.

Dels tjänar de pengar utifrån den musik vi streamar via tjänsten. Dels är skivbolagen delägare i Spotify, ett resultat av förhandlingar som tillgängliggör bolagens musik för Spotify.
Det betyder naturligtvis att skivbolagen är mer måna om Spotifys kassakista än sina artisters. Och det här kan vi ju gaffla om i tid och evighet fast det redan är gjort i och med upphovsdiskussioner och nedladdningens rätt eller fel.

Mer intressant fråga är varför i hela fridens namn artisterna håller sig med skivbolag 2009?
Studiotid? Snart varenda människa i ett Svensson-hem har en studio i källaren.
För att bli marknadsförd? Haha, eller hur! Snart är Statoil enda stället att sälja skivor på, och tro mig, det är inte där de ska tjäna cash. I dag skulle till och med jag kunna marknadsföra en fjärdeplacerad Idol-deltagare. Via sociala medier når du inte bara rätt målgrupp, din trovärdighet ökar och dialogen hjälper dig att knyta dina fans närmre.
För att bli spelad, då? Men, nej, det finns inga pengar i att bli spelad på Megapol, Rix FM eller Bandit eller någon annan kommersiell radiokanal. Och ingen kan köpa en 1½-plansvilla i förorten för P3-pengar.

Det finns naturligtvis inget svar på det. Och vad vill jag ha då ha sagt med allt detta dravel? Jag vill bara påvisa att om inte artisterna vore så förbannat rädda (ungefär som all marknadsföring som skrämmer folk i USA att tro att alla främlingar är potentiella massmördare, och därför bör man skaffa sig ett vapen, eller alla byråer som skriker till företag att de ”måste finnas på Facebook eftersom ALLA är där”) för att stå utan skivbolag så skulle de tjäna bra mycket pengar, tjänster som Spotify skulle hjälpa till att både distribuera och marknadsföra musiken och vi skulle antagligen slippa Magnus Uggla…