Med den här låten vill jag önska er alla en riktigt skön helg (fast vi hörs naturligtvis under tiden).

Snackade med Emil Karlsson på Sportbladet i dag. Frågade honom vad det var som var så lockande med singellivet och varför han inte stadgade sig. Han svarade med följande klipp.

Inte konstigt att jag haft såna problem med min HP…

Magdalena Graaf måste vara en av världens finaste människor, kanske inte utseende mässigt, men som medmänniska. Hon är däruppe bredvid Nelson Mandela, Desmond Tutu och Siddhartha Gautama. Ett bevis för det är att hon nu har gått och kärat ner sig i en helt vanlig kille. Alltså hon gör ingen som helst skillnad på människor. Denna överförträffliga människa har ett sådant gigantiskt hjärta att hon finner plats även för en simpel rörmokare.
Vackrare än så blir det inte, Tack Magda!

Läs gärna del 1, 2, 3, 4 ,5, 6, 7, 8, 9, 10 och 11 först.

Även fredagen gick i partajandets tecken, här är det dock lägligt att påpeka att även om det var fest i princip var dag så dracks det väldigt lite alkohol. Det fanns öl och vin och förutom Makonnen från Las Vegas stod Pernilla och Christian för merparten av drickandet, även om det var måttlig med deras mått mätt.
Redan på torsdagen hade Pernilla, Christian och Lia fått byta ackommodation. Nu bodde de istället hos Shibeshi i en schyst lägenhet inte långt från där vi bodde första natten, till sitt förfogande fick inte svenskarna bara en bil utan även en som körde dem.

Det renderade i ett möte med George Bush. Not. Men ett besök till Vita Huset och sedan stadens samtliga monument i ett amfetamininspirerat tempo, och därefter shopping. Shopping, shopping och åter shopping. Etiopierna tvingades gå i skift i bevakandet av sin släkting och hans shopaholic till sambo. Eftersom Pernillas väska försvunnit på flighten över Atlanten och ännu inte återfåtts hade en skaplig summa pengar kommit henne till livs från American Express. Och dessa penningar skulle minsann brännas. Det var ju trots allt väldigt synd om Pernilla.

Väl hemma i lägenheten kom Christian, Adbaro och Shibeshi att samspråka långt in på småtimmarna. Christian fick förklarat för sig hur hans biologiska familj hade levt och fungerat. Hur familjen haft en väldigt god ställning i samhället med stora hus och mycket pengar och hur revolutionen kom att rasera allt detta. Hur de bägge brödernas far ändå klarat sig helskinnad ur det hela tack vare sin entreprenörsanda. Att såväl Adbara som Shibeshi och Dell blivit slängda i fängelset vid upprepade tillfällen och blivit utsatta för svår tortyr.

Christian kände en tillhörighet och när sport kom på tal var han övertygad om att det var hans släktingar han besökte. Idrott hade alltid varit viktigt för familjen och främst var det fotboll som gällde, riktig fotboll, inte den man spelar med händerna. Åsikterna kring Zlatan Ibrahimovic gick isär även om alla enades om att det är en fantastisk spelare.

Dagen efter stundade bröllopet, och Pernilla som lagt sig tidigt kvällen innan hade fått instruktioner att vara klar för upphämtning klockan tio stressade runt i hela lägenheten letandes efter en det ena än det andra. Lia och Christian kollade CNN Sport. När klockan slog tio var Pernilla precis klar. Det var även Christian och Lia som förstått på Pernilla att nu var det skarpt läge. Vad Pernilla dock missat var att det varken var amerikansk tid eller svensk tid som gällde. Här var det African time som härskade vilket innebar att bilen som skulle köra till bröllopet dök upp vid halv tolv. Som om inte det vore nog åkte inte bilen till kyrkan utan stannade till hemma hos Adbaros hus som var fullt i folk. Inklusive bruden. Efter hyllningar och skålar på diverse språk dök till sist en Hummer-limousin upp. Ur rasade 8 tärnor och lika många best man. Sen blev det ännu mer skålande och sång och dans.

Runt klockan 13 (en timme sent) anlände slutligen brudparet till kyrkan för en riktigt mäktig bröllopsceremoni.

Brudparet var klädda som kung och drottning av Afrika, och samtliga 450 gäster (barn ej inräknat) samt ett gäng präster sjöng, dansade och pratade i mobiltelefon ceremonin igenom. Ända tills CNN-mannen fick nog och skrek att vi är klara här nu. Pernilla frågade då sin bänkgranne om inte det var lite ohyfsat att fotografen avbröt allt. ”De kan hålla på i evigheter när de väl kommit igång”, fick hon till svar och bröllopskavalkaden rullade vidare mot en stor park där ALLA skulle fotograferas med brudparet.

När det sedan var dags för bröllopsmiddag (för samtliga 450 pers) fick Pernilla återigen känna på African Time. Mer än en timme sena släntrade Christian, Pernilla, Lia och ett par etiopier in i lokalen. Då hade förrätten redan avhandlats och huvudrätten serverades. Här prövades såväl Pernillas tålamod som Christians förmåga att lugna ned en otålig Pernilla…

Next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse (näst sista delen): Dagarna med syrran.

Hittade den här via Pleasecopyme, och måste hålla med om att det här är riktigt bra affärsutveckling.

I veckan spelade jag curling. Och jag tänkte berätta för er vad curling INTE är.
Det är inte helt lätt att hålla balansen. Det är inte heller sådär trist som det ser ut på tv.
Det är ingen walk in the park att sopa.
Det är inte varmt.
Det är inte ett snabbt spel.
Sopandet är faktiskt inte i onödan, det gör skillnad.
Och avslutningsvis, det är lätt att lura sig när Katarina Hulting som recenserar OS-curlingen, hävdar att det är svårt. Det är det inte.
Här är bilder på mina lagkamrater – och Larsa.

Gillar inte slätstrukenhet, hatart!

I dag fick jag ovanstående mejl från Morning Hockey Leagues (MHL) starke man Örjan.
Men, alltså, jag vet inte. Försöker bara spela mitt spel liksom, bidra till laget. Alla är lika viktiga, sen att jag kanske lyser lite mer än andra därute på isen är inget jag åker och tänker på. Eller berättar för folk på jobbet, hem, hon i kassan. Nä, jag står kvar med bägge fötterna på isen.

/The Next One

Läs gärna del 1, 2, 3, 4 ,5, 6, 7, 8, 9 och 10 först.

Torsdagen bestod främst i en massa prat. Etiopierna stillade sin nyfikenhet en del och istället var det Christian och Pernilla som fick sig en massa berättelser till livs.
Den mest fängslande var den om Christians morfar, som delvis berättats tidigare i denna julberättelse. Mest gripande var dock när Christians släktingar berättade om hur länge de försökt få kontakt med honom och vilka vedermödor de utstått. Så länge de kunde minnas hade deras mor, Christians mor sagt till dem att det finns ”en till” och ni måste finna honom. Hennes man må ha varit en av Etiopiens mäktigaste män, men beslutet att adoptera bort Tesfahun förlät hon honom aldrig. Inte heller lät hon något av sina barn glömma att det saknades en.

Samtliga talade vördnadsfullt om sin mor (och i Trufats fall mormor), det blev väldigt klart för Pernilla och Christian att det var hon som var familjens överhuvud och att hennes dagliga uppmaningar till sina barn togs på fullaste allvar. Vid ett läge var till och med hennes söner Adbaro och Shibeshi på väg till Stockholm för att via myndigheter och arkiv ta reda på var deras systerson befann sig.
Christians nyfunna släktingar tog det dessutom som ett tecken att de fått tag på honom i exakt samma veva som deras mor gick bort. ”Hon kunde inte få ro innan hon visste att han var funnen.”
Det var väldigt mycket känslor för alla och samtidigt en dag som gav stor lycka. Dock kändes det som ett välbehövligt brejk när villan plötsligt började fyllas till bredden av ännu mer människor.

Det var dags för möhippa. Den kan inte beskrivas i ord, utan måste upplevas eller åtminstone ses. Förutom allt det uppenbara kan det vara läge att lägga märke till snubben som jobbar stenhårt på sin gangsta-profil. Han var inhyrd fotograf som följde bruden i fyra dygn(!) och som han sa själv ”jag är sjukt dyr”.

(Next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse: Pernilla möter African time)