I morse spelades den andra av två så kallade back-to-back-matcher i Löfbergs Lila Arena. Matcherna ingår i MHL, Morning Hockey League.
Bloggen fick en pratstund med en av ligans starka män, Örjan Lindgren (som det sedan visade sig hade ett jävla öga för hockey och talang).

Varför skriker TU till mig? Är det bråttom, nåt jätteviktigt som jag måste fixa med en gång eller varför vrålar du ut sitt nyhetsbrev?

Av någon outgrundlig anledning fick jag flytta från ett stort och fint rum här på jobbet till något andra skulle referera till som en cell. Det är det inte, och även om jag är en firm beliver i att storleken spelar roll så är det inte det faktum att jag har minst rum på bygget som bekymrar mig. Nej, det jag saknar är nåt fint. Förut hade jag åtminstone flera fönster som piggade upp mig, nu är det mest trist här. Jo, man ska arbeta på jobbet, men ibland behövs inspiration också, så nu undrar jag om ni kanske kan ge lite tips på hur jag kan pimpa upp stället.
Funderar lite på akvarium, vad tror ni om det?

Läs gärna del 1, 2, 3, 4 ,5, 6, 7, 8 och 9 först.

Efter ”fotbolls-VM-hjältarna-VM-94″-mottagandet på Dulles Airport i Washington blev Christian med familj eskorterad till parkeringen där de för första gången fick stöta på den ständiga förvirringen som sedan skulle omhulda svenskarna de närmsta dagarna. Efter mycket dividerande och diskuterande beslutades det att besökarna skulle åka i samma bil och att det var en svart Lexus som stod närmast utgången. Av någon ännu ej känd anledning kom man dock fram till att det inte var bra, det skulle passa bättre om gästerna åkte i en likadan bil fast vit istället, som förvisso stod lite längre bort men som hade en barnstol till Lia. När väl det var bestämt uppstod nästa diskussion. Vart skulle man åka?

Någon tyckte hem till Dell, andra till Shibeshi, en tredje förslog att man kunde börja med ett stop hos Jape. Shega var uteslutet. Till slut satte Adbaro ner foten och förklarade att karavanen skulle rulla till hans hus. Basta! När såväl Pernilla som Christian försynt försökte flika in att de inte ville ställa till med några problem och mer än gärna kunde ta in på hotell, åtminstone första kvällen, tittade etiopierna på dem som vore de från Mars. Och sen skrattade och tjattrade vidare på ett språk som knappast hör till det germanska släktet.

Väl hemma hos Adbaro blev det om möjligt ännu mer förvirrat. Och konstigt.
Helt plötsligt befann sig Christian, Pernilla och Lia i ett stort hus i Washnington tillsammans med uppskattningsvis 25-35 etiopier stirrandes. Tänk hur Pernilla kände sig, där satt hon som en liten vaniljtopp omgärdad av ett hav av lakritspuckar. Och en nougatkyss. Och alla var lika nyfikna på vilka dessa svenska var. I alla fall den ene svensken.

Det här hade dock Trufat förutspått och därför hade hon och Adbaro planerat en stor fest till dagens ära. Som i en handvändning var hela huset ommöblerat för etiopisk middag och dans. Alla var väldigt vänliga och hjälpsamma. Presenterade sig och förklarade hur de var släkt till Christian. Det var helt onödigt. Några var läkare, en annan advokat och en tredje drev egna 7Eleven-butiker. Alla hade barn. Inte Trufat, men alla andra. Vilka av alla barnen som hörde till vem verkade ingen ha så stor koll på och inte heller spelade det någon roll, det fanns alltid någon tillhands. Lia höl inte med, hon ville väldigt gärna vara hos sin pappa och mamma.

Eftersom de långväga gästerna varit uppe i snart 36 timmar började de känna sig rejält slitna, och även om de utan tvekan var festens anledning förklarade de sin situation. Snabbt eskorterades de till ett fint sovrum med eget badrum och lämnades sedan i fred. Typ.
För även om the Swedes lämnat partajet, och partajet varit till deras ära så fortsatte kalaset ända till natten blev morgon. Det gjorde dock inte något. Efter en sådan omtumlad dag som de just varit med om tog det inte lång tid innan alla tre sov sött.

När Pernilla och Christian vaknade dagen efter var inte förvirringen mindre. Dessutom rörde de till det ytterligare för sig. Efter 20 minuters diskuterande sinsemellan om vem som var vem var kaoset fullständigt. De insåg att de inte ens lyckats lista ut vem som var Christians syster…
Dock hade de större bryderier. I den försvunna väskan fanns nämligen all barnmat de köpt med sig för att klara de första dagarna på resan.
De gjorde sig i ordning och klev ned för att undersöka om någon kanske kunde förbarma sig och köra till närmsta affär. Stor risk!
Inte en etiopier vaken.

Dock skulle det visa sig att i fina områden är folk väldigt gudfruktiga. Pernilla trodde inte det var sant när Christian berättade att det snart skulle komma en tant och hämta upp dem som sedan skulle ta dem till närmsta mataffär, eftersom hon var övertygad om att det var vad gud ville att hon skulle göra. Inte blev Pernilla lugnare när damen i fråga dök upp i Mr T:s stulna van.

Okänd amerikansk kvinna som skjutsade till närmsta mataffär

Lia i okänd kvinnas bil, drickandes ur okänd kvinnas flaska med mjölk.

Det var dock en väldigt snäll och trevlig kvinna som körde, hon berättade att hon var övertygad att något gott skulle hända henne efter att hon gjort en god gärning. Pernilla och Christian hoppas det slog in.

Väl i mataffären som var stor som hela Karlstad tänkte de att de skulle köpa något gott till etiopierna. Det blev munkar. Hur de tänkte när de köpte munkarna är osäkert, men munkarna förblev oätna det är helt säkert.

Tillbaka i huset började etiopierna vakna, lyckligt ovetandes om det lilla äventyr deras gäster varit ute på. Snart var alla uppe och arbetet med att sortera ut vem som var vem fortsatte. Även den här dagen slutade i fest, men av ett helt annat slag. En etiopisk möhippa skulle man kunna kalla det.

(Next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse: En möhippa och ett bröllop, ett par middagar och ett getto)

Läs gärna del 1, 2, 3, 4 ,5, 6, 7 och 8 först.

Sommaren -08 förflöt som de flesta jämna somrarna. Christian åkte ned på fotbolls-EM i en kombination av jobb och se Sverige-Spanien. Ända sedan VM i Japan/Sydkorea då Christians bästa polare Mattias Jonson gjorde mästerskapsdebut med landslaget hade Christian åkt på mästerskap. Höjdpunkten var när Mattias gjorde 2-2-målet mot Danmark i EM -04.

Hursomhelst, väl hemma i Sverige passerade sommardagarna i rask takt. Innan avresan till Washington hanns det med två andra bröllop. Först var det hockeyspelaren Christian Berglund som fick sin vackra Lisa i ett bröllop som inte liknade någonting vid tidpunkten. Bland annat spelade Lias favorit Petter bröllopsvalsen…

Efter det var det Magnus Fredholm som gjorde sin Lisa ärbar i ett fantastiskt bröllop i Arvika.
Och vips var det endast ett par dagar kvar till avresa till Washington to meet the family. Christian tyckte inte det kändes något speciellt medan Pernilla var uppskruvad till tusen. Även Lisbeth och Erik tyckte det var spännande med resan. ”Åk nu och blir det något strul så har jag satt in pengar på kontot så att ni kan bo på hotell”, uppmanade en entusiastisk Lisbeth.

Christians enda frågetecken var hur man skulle göra med Lia som vid tidpunkten var 18 månader gammal. Pernilla och Christian diskuterade det fram och tillbaka och ibland lutade det åt att Lillkrulla skulle stanna hemma och i nästa stund att hon skulle flyga med över Atlanten.
En morgon fick dock Christian nog, det här måste redas ut en gång för alla tänkte han efter ännu en sömnlös natt.
Det var morgonen Pernilla satte kaffet i halsen.

När Pernilla, som alltid på lördagsmorgnar, åt frukost i sängen tittandes på Nyhetsmorgon på TV4 trodde hon inte sina öron. Helt plötsligt fick den ständigt gästande barnpsykologen Louise Hallin en fråga från en mansröst hon kände igen: ”Hej, jag heter Christian och…” Christian redogjorde i korta ordalag för programledaren Jenny Östergren och Louise om vart och varför resan skulle genomföras och avslutade med att fråga hur de ansåg att de skulle göra med Lia. Jenny blev lite rörd medan Louise var klinisk i bedömning. ”Hon ska självklart med”, svarade Louise så där strängt lärarinnaaktigt som hon gör och Christian och Pernillas tvivel var som bortblåsta.

Många har frågat Christian om han inte var det minsta nervös över att ge sig av för att möta släktingar, en del (läs: Pernilla) har till och med sagt till folk att Christian egentligen var väldigt spänd och nervös inför resan. Det stämde dock inte. Det var endast glädje och förväntan som fyllde Christian när de bordade planet som skulle ta dem till Washington.

Flygresan gick bra, till och med Pernilla som i vanliga fall skäller ut flygplanspersonal till höger och vänster tyckte att Air France var tha shit. Enda tills vi hade landat vill säga.
Det första som hände vid ankomsten var att Pernillas namn ropades upp och man förklarade att hennes väska inte var med till Washington. Pernilla som är känd för ett rejält temperament mottog beskedet på sansat vis. Eftersom de visste från början att väskan inte var med på flyget så hade naturligtvis Air France koll på väskan och flygbolaget lovade att buda väskan så fort den dök upp.
Här dök dock det största problemet upp.

Varken Pernilla eller Christian hade en aning om vilken adress de skulle bo på. Och det var inte bara Air France som ville veta det. Den amerikanska gränspolisen var ytterst tydlig med att ingen passerade in i landet utan att kunna uppge såväl adress som anledning till besök och fingeravtryck. Det här visste egentligen Christian efter sina tidigare resor till USA men hade helt glömt bort det i all uppståndelse kring resan (kanske var han inte helt oberörd ändå).

Som tur var är Pernilla vacker som den amerikanska drömmen och Christian kan sweet talka de flesta när han väl lägger an den sidan. Efter ett väldigt dividerande släpptes de in i landet – och då började Christians helvete på allvar. Pernilla var vansinnig. Hon hade varit vaken alldeles för länge, blivit av med bagaget, knappt blivit insläppt i USA och vi hade en 18-månaders baby som just klivit in i landet ”Övertrött” och sprang runt överallt. On top of that hade hon en pojkvän som inte hade koll på var de skulle tillbringa första natten, hur de skulle ta sig dit de inte ens visste att de skulle ta sig och vinet i hennes ådror började gå ur kroppen.

Samtidigt som Christian försökte lugna ned Pernilla medan de passerade genom tullen slog det honom. På andra sidan den tunna vägg de just skulle passera genom skulle hans syster och släkt befinna sig. Kanske till och med hans mor. För en kort sekund pumpade hjärtat så där hårt som det vanligtvis bara gör när någon är kär i tecknade filmer, magen pirrade och allt blev helt tyst, tyvärr gick inte allt i slowmotion som på film.

Även om Pernilla och Christian naturligtvis hade målat upp olika scenario och sakta men säkert skruvat upp förväntningarna ganska rejält var ingen av dem beredd på det som skedde när de svängde runt hörnet på tullen och ut i vänthallen.

Ni har säkert sett bilder på när idrottsmän kommer hem till Arlanda efter ett lyckat mästerskap. Det står massor med gratulanter och skriker med blommor och presenter. Ungefär så såg det ut på Dulles International Airport 16/7 2008. Skillnaden var att det var ett gäng etiopier som stod för firandet och sjungandet. Christians minnesbilder är suddiga och lösryckta, men han minns att ett gäng mörkhyade människor började skrika hans namn samtidigt som de sprang fram i vad han uppfattade som en enda stor afrikansk famn. Hur länge han befann sig i den afrikanska famnen är oklart, men han minns än i dag att hans första tanke var ”vad fan gör de med Pernilla nu, eller ännu värre – vad fan gör hon med dessa stackars etiopier”. Pernilla var ju inte på sitt bästa humör från början och att bli dränkt av kramar och skrik från helt okända människor kanske inte var rätt medicin.
Men där hade Christian fel. Pernilla blev lika överväldigad som han själv blivit och deras glasartade blickar möttes snabbt i tumultet och Christian kunde andas ut. Ända tills han blev medveten att den vanligtvis så reserverade dottern Lia hissades upp och ned i luften av små afrikanska män vars bollkänsla vid tidpunkten var okänd. Men även Lia verkade drabbad av tillfället och skrattade med hela ansiktet.

Från första sekunden gjorde etiopierna allt för att få Christian, Pernilla och Lia att känna sig välkomna, det var till och med en tjej vid namn Marilyn som hälsade välkommen på perfekt svenska. Hon hade pluggat i Uppsala för 20 år sedan och efter det hållit svenskan vid liv med tanke på att det här tillfället kanske skulle inträffa.

(Next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse: Första kvällen och dagen och alla dessa namn…)

Trettondagsafton är väl egentligen inget att fira, men jag och Pernilla gjorde i alla fall vårt bästa av dagen.
Fast först körde vi i diket.
Sen checkade vi in på Selma hotell, åt en fantastisk trerätters och sov som vi förtjänade i Röda Rummet-sviten.
Och frukostbuffén var suverän.
Ett underbart dygn!

Och då menar jag inte det här blogginlägget, utan det här blogginlägget:

Oerhört bra skrivet.

Läs gärna del 1, 2, 3, 4 ,5, 6 och 7 först.

I april -06 blev Pernilla gravid. Christian förstod direkt, Pernilla gick i förnekelse en månad innan hon tillslut gick med på att göra ett test. Det blev blått, närå, det är på film. Här blev det ett kryss och vi var jätteglada. Etiopierna med.

Vid den här tidpunkten hade Christian lyckats bena ut att en stor del av Tesfahuns familj numer bodde i Washington DC. Fortfarande så var alla män som ringde brorsor, och inte på ett sånt där typiskt svart hiphopvis och inte heller på det kristna viset ”broder”. Nej, de var brorsor helt enkelt. Tjejerna som ringde var dock mer förtegna om vilket förhållande de hade till den nyfunne släktingen. Alla utom en. Trufat.

Trufat var väldigt rakt på sak redan från början. ”Jag är din syster” sa hon. Trufat var också den, tillsammans med Shibeshi, som var mest intresserad av att hålla kontakt och mest nyfiken och väldigt öppen med hur familjeförhållandena såg ut. När Christian berättade att han och Pernilla väntade barn blev etiopierna som galna, de började fira som vore det frälsaren som var på väg.

Nedkomsten som var beräknad till början av januari föranledde dessutom att telefontrafiken mellan Karlstad och Washington eskalerade något alldeles vansinnigt. Och vid varje samtal hade vad som kunde uppfattats som varenda etiopier i västvärlden samlats för att prata först med Christian och sedan Pernilla. Varje gång, varje samtal. Det tyckte Pernilla var gulligt. Första veckan. Eller snarare första dagen. Men som tidigare berättats förstod Christian att Pernilla var gravid innan hon själv gjorde det och det berodde på att hennes humör förändrats. Framför allt förändrades det ofta, väldigt och snabbt under den här tiden, inte sällan gjorde det att en redan hetlevrad Pernilla blev ännu vassare och ibland kunde Christian dra paralleller mellan sambon och ett strykjärn.

Det fick även de fromma etiopierna erfara. Någonstans i slutet av sommaren fick Pernilla nog av de dagliga samtalen med ett gäng afrikaner med fullständigt outtalbara namn som ena dagen presenterade sig som bror, för att nästa dag var farbror eller vän till familjen eller ha något annat oväntat släktband med Tesfahun.
Som tur var kunde de nyfunna släktingarna människor plocka upp Pernillas subtila hintar om att hon fått nog och helt plötsligt dog linjen mellan Karlstad och Washington (något som enligt obekräftade uppgifter tvingade Telia och AT&T till långa krismöten). Trufat fortsatte dock hålla kontakt via mejl och när Pernilla födde Lia var Trufat en av de första att gratulera.
Hon följdes av sina släktingar som förstod att nu var det fritt fram att ringa igen, ”den där Pörnulla har nog fått ordning på hormonerna nu”, tänkte de. Nåja.

Efter det fortsatte främst Shibeshi, Trufat och Christian att hålla kontakt. Snabbt och av någon märklig anledning kände Christian ett nära samband med dem. Visst uppenbarligen var Trufat hans syster och Sbibeshi farbror, men bara dessa faktum borde inte räcka för att Christian skulle känna den värme han gjorde. Förklaringen till det skulle komma drygt ett år senare.

I samband med Lias ettårsdag damp det ned en bröllopsinbjudan på Munkforsgatan 6 i Karlstad. Trufat skulle tie the knot med Yetem och Christian, Pernilla och Lia var bjudna. ”Lite gulligt” skrattade Lias föräldrar och tänkte inte så mycket mer på det. Inte förrän i maj när Shibeshi ringde och frågade vilken dag ”svenskarna” skulle landa?
Christian förklarade att de inte planerat någon resa och att man sett inbjudan som en fin gest men inget mer. Ett par timmar senare var Christian, Pernilla och Lia inbokade på ett Air France-flyg mellan Göteborg och Washington. Med ett kort stopp i Paris.

(Next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse: Första mötet med den etiopiska släkten (eller när Pernilla nästan sänkte Air France)