Först vill jag passa på att svara på ett par frågor som kan tänkas poppa upp i skallen på er när ni läser detta.
1. Jag är 36 år, sant, visst måste visa leg på Bolaget (Pernilla hatar det) men har levt alldeles för länge egentligen.
2. Och ja, jag tycker själv att jag är smartare än dum.
På sätt och vis skulle man kunna säga att man växer upp genom skolan. Där får man lära sig att det är viktigt att bli smart, för smarta människor får bra jobb, och då får man mycket pengar och kan köpa (o)viktiga saker.
Det stämmer inte. För det första behöver inte ett bra jobb innebära detsamma som ett välavlönat jobb. För det andra – och viktigast – det är inte de smartaste människorna som får bra jobb. Skulle vilja påstå att om vi bortser från våra absolut högsta höns i det här landet (då snackar vi vd på börsnoterat företag på den internationella marknaden) är säkert mer än 70% av våra chefer knappt normalbegåvade.
Man har nått sin position tack vare andra talanger. Ibland viktiga sådana, som en god lyssnare, hårt arbetande eller skicklig på att ”ta” folk. Eller så handlar det om mindre älskansvärda egenskaper. Skrika högst, slicka där solen inte lyser, tjyvaktig eller bluffare. Eller kontakter.
Oavsett vilket är det väldigt olyckligt att det förhåller sig så, för bakom alla dessa lallare finns det massor av begåvat folk som aldrig får komma till tals, vilket självklart leder till att världen inte är fullt så bra som den kunnat vara.
Ett litet ljus i mörkret för er dock att i och med internets utveckling är det nu enklare för kloka människor att föra ut sin åsikt, att i lugn och ro visa på fakta och klokhet. Problemet är bara att det faktiskt går att skrika högt även på nätet.
Ett litet ljus i mörkret för mig. Jag är bra på att skrika högt.