Jag älskar fotbolls-VM. Jag älskar det nästan mer än livet självt. Har redan ångest över att det snart är över och att den där vidriga mästerskapsabstinensen ska infinna sig.

Hursomhelst, här är ett underbart klipp med en Englands coach Fabio Capello, som bland annat vunnit ligan med Real Madrid, och han kan nog behöva lite VM-vila.

Löfbergs Lila ger inte upp så lätt. Det är inte ett företag som säger ”nej, alla kan ju inte gilla kaffe, så klart” och sedan går vidare. Ni minns säkert att jag berättade om min kväll med LL-representanterna Kathrine, Lena och Anna. De var trevliga och vann pris, jag var charmig (in my opinion) och talade om att jag minsann inte dricker kaffe. Punkt. (Däremot tog jag för mig rejält av deras segerskumpa) Men som sagt, det är inte några tjejer som ger upp. Utan att på något vis bli tjatiga eller så där ”special price for you”-iga har de snyggt och subtilt smugit sig in i såväl mitt kök som huvud.

Det började med att Lena meddelade att det finns en lite påse till mig på huvudkontoret med te, en dryck jag älskar och fascineras av. Väl i repan på Löfbergs inser jag att det är minst två stora påsar fyllda med kaffe(!) visst låg det några alibipåsar med te där också men budskapet var tydligt, ”kaffe är ditt nya te”. Kort därpå började en trevlig kille vid namn Pär ringa och mejla. Pär skulle man kunna beskriva som kaffets James Bond. Han är vältränad, smooth, och står antagligen inte på några lönelistor hos Löfbergs. Han är deras ”Fixare”, killen som ser till att budskapet går fram helt enkelt.

Pär började bjuda med mig på (vad jag i efterhand förstått) var specialriggade fikningar. ”Vi ses på Espresso House om en timme” kunde ett meddelande lyda och när jag väl klev in satt det fler killar av imponerande storlek och måttade mig uppifrån och ned innan de förklarade att det var min Cappuccino som stod på bordet.

Därifrån har allt sedan gått ganska snabbt. Förra veckan bjöds jag upp till Löfbergs Lilas allra heligaste. 10:an eller tionde våningen som den också benämns, en imponerande lokal med utsikt över hela stan. Däruppe träffades ett gäng kaffedrickare mer eller mindre kända från det värmländska näringslivet (Löfbergs måste ha hur mycket resurser som helst) – och jag. Uppgjort? Självklart. Och jag gick rätt i fällan, vi fick kaffe från hela världen men som av en händelse var det kaffet från Etiopien som var överlägset bäst (de har koll på allt).

Redan på vägen hem från 10:an kände jag att min teövertygelse började svaja, och när jag var som mest sårbar presenterar Pär – alltid denna Pär – en kaffemaskin ”som är grym”, och säger ta hem den och testa. Känn lite på det, liksom.

Och alla ni som en gång i tiden provade heroin mest för skoj skull, vet hur jag har det nu. Det första jag tänker på när jag vaknar är att det vore gott med en liten espresso. Eller kanske en longo. Eller så kör jag med den tillhörande mjölkskummaren och vips har vi en cappuccino. Inte för att jag tycker det är så vansinnigt gott utan för att det är rätt, typ. Jag sätter mig sedan med tidningen och en larvigt liten kopp på balkongen och tänker att i dag ska jag skapa historia. Ska bara dricka upp min espresso först.

Direkt jag började på VF fick jag klart för mig att det fanns en kille som behövde lite mer. Lite mer hjälp, lite mer tid och framför allt lite mer liv.
På grund av hans fagra yttre är det många som lurats att tro att det här är en kille med koll, en kille som vem som helst. Hans förföriska leende och slängande med luggen har distraherat oss från att se att det här är en pojke som inte har det så lätt, antagligen inte alls trivdes i skolan (oklart om han gått i skolan över huvud taget), troligen behövt hjälm i större utsträckning än normalt och som dessutom är helt ovetandes om allt det här.

Han kallas Snygg-Karl och vi som känner honom vet att det är också allt det är. Tyvärr.

I söndags var det Mors dag. En dag då vi pappor minsann lägger manken till, fixar frulle, städar frysen, kanske vattnar en blomma eller nåt annat vi tror förväntas av oss. Och då är vi ju väldigt moderna och jämställda.

Men hur är det i dag, då? Har sprungit på ett jämställdhetstest som tagit fram, och som går ut på att visa hur vi egentligen resonerar när det kommer till frågor kring män, kvinnor, hem och karriär.
Gör testet ni med och sprid det sedan vidare till era vänner, kan bli en skön väckarklocka.

Själv var jag bättre på testet än på Mors dag…