Tise-Beate, känn på det namnet, helt underbart, vackert som en dag hade säkert något pretto sagt. Tise-Beates (kan mycket väl stavas på annat vis) mor heter något helt annat och det är precis lika irrelevant som allt annat jag skrivit hittills. Men stå ut med mig så ska ni se att det tillslut finns en poäng.

Det är nämligen så att mamma Kicki råkar vara lite av en entreprenör och för inte så länge sedan bestämde hon sig för att starta företag. Affärsidén var enkel, smacka upp en modern ljusskylt som visar reklam. Förr kanske man hade behövt åka till London, New York eller Tokyo för att se en sådan i verkligheten men nu finns de i princip i varenda liten by.

Fast det gillar man inte i Karlstad. Längre. Från början var det helt okej, sedan gnällde några, ni vet sådär som det alltid ska gnällas, mest på grund av avundsjuka, och sedan gillade man inte alls skylten. Då sa man till Kicki att bygglovet inte längre var så lovat. Vilket i sig är såpass märkligt att det förtjänar ett besök av Janne J.

Förslaget blev att släcka skylten vid midnatt på helgerna och ett par timmar tidigare på vardagar, men politikerna tyckte det var på tok för generöst och beslöt därför att det ska vara mörklagt ännu tidigare. Med orden ”under helgerna är människorna hemma” meddelades att släckning bör ske 20.00 – alla dagar.

Förutom att Kickis kalkyler ryker all världens väg och att Karlstad framställs som en blandning mellan polsk riksdag och lätt fundamentlistiskt undrar jag hur Kicki på ett uppmuntrande sätt ska förklara för Tise-Beate att hon ska våga satsa när hon blir stor och att kommun och politiker är de som styr stan och dem kan man lita på?

Läs artiklarna här.

Nu är hösten här. Av någon märklig anledning finns det en massa människor, inte bara gamla, som gillar det. Eller, alltså, de gillar det naturligtvis inte men har lärt sig att det är lite schyst att säga att de gillar hösten.
Varje gång jag hör dessa människor haspla ur sig dessa dysterheter i nåt sorts patetiskt försök att verka lite mer upplysta och världsvana tänker jag ungefär så här.

”Jag älskar alla vackra färger som hösten innehåller” – Du tycker alltså att grått, brunt och grått är bättre än grönt, gult och ljust?
”Det är så mysigt att kura ihop sig med en filt i soffan” – Du är en enstöring som egentligen inte gillar att umgås med människor och lär inte kliva ur ditt idé förrän du måste. Kanske lika bra.
”Luften är så härlig och frisk på hösten” – Du gillar dagg, rått och blött.
”På hösten får man äntligen klä sig ordentligt, det är så inspirerande” – Du menar att bulka in din kropp i en massa förlåtande plagg.
”Älskar att plocka svamp” – Jo, det är mycket roligare att gå i en snårig barrskog istället för att åka båt, ligga på stranden eller bara ta ett spontanbad.

Så ser jag på det. Och skulle det nu vara så att någon av er känner lust att häva ur er plattityder liknande: ”alla årstider har sin charm”, eller ”om vi inte hade olika årstider skulle vi inte uppskatta dem”. Så don´t, för ni vet att ni har fel och borde istället fundera över att det är fult att ljuga.

I dag var det fullt kaos på the square i Karlstad. Sverigedemokraterna skulle nämligen tala lite. Nu blev det tyvärr inte så, trots att antagligen varenda mer eller mindre utbildad snut i hela Värmland var på plats vågade man inte låta Jimmy med ie på slutet tala. Det var som sagt synd. Av flera anledningar.

Dels tycker jag att oavsett hur korkade saker man än har att säga har rätt att göra just det – säga dem. Åtminstone så länge det faller inom ramen för Svea Rikes Lag, något Sverigedemokraterna blivit experter på.
Och dels på grund av att partiet antagligen tjänade mer på uppståndelsen kring att de inte fick tala än de någonsin kunnat göra om de fått föra fram sina budskap. Om ni inte tror mig tycker jag att ni ska kolla in det här youtube-klippet.

Första jobbveckan på Ord&Bild lider mot sitt slut, och jag ska alldeles strax smaka en av våra nya kunders produkter och packa ihop.
Men först några korta reflektioner efter första veckan.
Jag kommer trivas på Ord&Bild, det här stället är rätt för mig just nu, frågan som kvarstår är om jag är rätt för O&B.
Väldigt många trevliga människor jobbar här.
Jag pratar fortfarande om VF som ”vi” och lär så göra ett bra tag framöver.
Jag har dragit in min första kund, och det kommer alltid vara min viktigaste och stoltaste.
Philip Wildenstam är inte högerextremist.

På tal om politik (om man nu kan kalla extremism för det) måste jag säga att det enda den här valupptakten visat är att våra politiker är för dåliga, att de som bevakar dem lider av det, och att partierna skiter fullständigt i att nå folk födda senare än -70.

Det var mycket snack om att partierna skulle satsa på sociala medier och göra en ”Barak Obama”, det känns väldigt pinsamt så här i efterhand. Samtliga partier, inklusive Piratpartiet, suger när det handlar om de nya kommunikationskanalerna.

Kollega Stjärnhem ruttnade på detta och drog igång något som heter kortvalet.se där de tio största partierna får 5×140 tecken på sig att förklara vilka som är de fem viktigaste frågorna i valrörelsen. För att vara diplomatisk kan vi väl konstatera att man varken blev bländad av de svar som kom in eller på sättet man hanterat frågan på.

Angående bilden ovan vill jag ge er en bild av en som alltid är lite tjockare än er, så unna er något gott i helgen. I will.

I dag gjorde jag min första dag på Ord&Bild, en stor reklambyrå som funnits väldigt länge och som har många härliga kunder.

Ni kan tänka vilka förväntningar jag hade när jag klev in i de sköna lokalerna i centrala Karlstad i morse. Jag menar, man har väl sett Mad men.

Men det blev väl inte riktigt så.
Dock verkar det vara ett mysigt gäng jag kommer till, kanske lite för mysigt.

I går kom vi hem efter en vecka på Mallorca. Inte på Mallis, för det heter det endast när man är 19 år och åker dit med kompisgänget för att utnyttja det faktum att alkohol fortfarande är förbannat mycket billigare vid Medelhavet än vad det är i kalla Sverige.
Vår familj åkte på en klassisk charter, och det är väldigt enkelt att göra sig lustig över det fenomenet. Man kan hånle le åt det faktum att folk faktiskt applåderade när piloten landade oss tryggt och säkert, både på dit- och hemvägen. Eller att taxfree-påsen som väntar i sätet (redan på utresan för vissa) verkar vara enda anledningen åka söderut för många. Men störst smashläge uppstår naturligtvis vid kommenterandet av alla dessa matköer som vissa charterresenärer av outgrundlig anledning har en förkärlek för.
Men nu ska vi inte attackera charter som enskilt föremål, det är  ett lättillgängligt sätt för folk – kanske främst barnfamiljer – att resa, klart och betalt, liksom.

Nej, det är själva charterresenären jag tänkte beröra med ett par meningar.
Jag älskar att resa och försöker så göra så ofta tillfälle ges, det brukar bli tre, fyra resor per år, och väldigt sällan charter. Den stora skillnaden mellan att resa reguljärt eller icke är folket, ja, förutom benutrymmet förståss. Resmål kvittar, längd på flight, väder på destinationen är fullständigt irrelevant. Det är människorna.

I samma stund som vi kliver in på flygplatsen lämnar vi all vett och etikett, och det lilla vi svenskar vet om stil och moral ersätts omgående med öl, Jäger och whisky. Detta inbegriper allt från hur vi tilltalar våra barn till hur vi klär oss när vi går på restaurang.
Nu hade vi inte några måltider beställda utan åt utanför hotellområdet, tack och lov, men berättelser om bara överkroppar i ej så smickrande former hängandes över buffén, eller regelrätta bråk vid juicemaskinen hörde till vardagsrapporterna vid poolområdet.
Det är som om det vore första dagen på jorden för oss, eller att någon gett oss en vecka i frihet innan vi ska åter till gruvan för ytterligare 51 veckor i solitär.

Det andra vi lämnar i samma stund som vi kliver in i taxfreens förlovade värld är handlingskraft, från och med nu förväntar vi oss att bli serverade, omhändertagna och skjutsade runt som vore vi handikappade såväl fysiskt som mentalt.
Om inte någon från Vingresor leder oss till anslutningsbussen ska man inte heller förvänta sig att det kommer någon till bussen. Och pratar inte servitören svenska på restaurangen, eller att menyn endast finns på fem andra språk än svenska blir det minsann inget besök där igen. Och om nu utflykten, som Vingpersonalen var vänlig att tipsa om, utgår från hamnen så får samma Vingpersonal vara så god att skjutsa till hamnen, inte ska väl vi semestersvenskar behöva tänka själva.

Värst är att detta är människor som i vanliga fall har jobb och välfungerande liv hemma i Sverige, det är chartern som gör dem till midsommarsvenskar.

Gällande vår familj, föregick vid med gott exempel och skötte oss hela vägen från 3-åringen ändå upp till mamma Pernilla. Mindre vänligt sinnade skulle dock kunna placera oss tillsammans med den lilla skara människor som åker charter samtidigt som de dissar fenomenet…