Vi borde ha utländska tränare till ALLA våra landslag. Även i klubblagen, varför inte ända ned till flickor-11 i softboll. Varför då, undrar ni?
Och jag skulle kunna virka ut en lång text i ämnet men väljer istället att visa två tidningsurklipp med citat från två ledare för det svenska skidskyttelandslaget, och jag tror att det kommer räcka. Det handlar naturligtvis om funktionärsmissen i skidskyttet, där ACO hölls kvar för länge i starten.
Förbundskapten Staffan Eklund (född i Svenskaföreningsmyllan, strax norr om Detviktigasteärattdeltaköping) säger så här:
Tränaren Wolfgang Pichler (född i centrala Detärbaravinstsomräknasland) var lite mer rakt på sak (se så han pekar med hela handen):
Det här är ju naturligtvis skitbra, och det är extra kul att Värmlandstrafik tydligen är först i landet med gratis internet.
Den självklara frågan är hur fan tänker SJ? De erbjuder gratis internet om du åker i första klass men inte till övriga resenärer. På vissa tåg kan pöbeln köpa internet, men de gånger jag testat har det varit fullständigt värdelöst. Om man får det att funka inledningsvis buggar det ur snabbare än första förseningsmeddelandet.
De sista dagarna i Washington avslutades med ytterligare en stor familjesamling. Där pratades väldigt mycket om upplevelser och känslor kring mötet eller återträffen som en del ville göra det till. Christian höll dessutom ett långt tack till hela ”nya” familjen som verkligen öppnat upp inte bara sin hem utan även bjudit på väldigt mycket kärlek och historia. Christian valde dessutom att hålla ett känslomässigt tal där han berättade om sin egen uppväxt och hur han vuxit upp att bli den han är i dag. De flesta kände nog stor lättnad när Christian förklarade att han inte kände och aldrig heller känt någon ilska eller besvikelse över att ha blivit bortadopterad.
Istället berättade han om den fina uppväxt han haft i Sverige, om sina kärleksfulla föräldrar som aldrig låtit honom sakna någonting, speciellt inte på det känslomässiga planet. Och dessutom, hade han inte blivit adopterad till Sverige hade han aldrig träffat Pernilla och fått Lia, som vid tidpunkten lärt känna sina nya släktingar och nu pratade bebisspråk på såväl engelska som amahri.
20-30 etiopier hängde med till Dulles Airport och tog farväl, fast beslutna att det inte var sista gången man sågs. Och det lär det inte ha varit.
Kontakten är fortsatt väldigt god och Vi mejlar, facebookar och ringer varandra ofta. Särskilt syrran, Trufat, som nio månader efter bröllopet födde en liten flicka som heter Bezweit så nu är Jag morbror också.
Vår förhoppning är att nästa träff ska ske i Addis Abeba, men det är mycket som ska stämma för att alla ska kunna åka dit samtidigt.
Hursomhelst, har det varit en fantastisk upplevelse för mig, Pernilla och Lia. Även mina föräldrar här hemma i Sverige har tagit del av resan och är glada för vår skull.
Hoppas ni tyckt det varit en intressant historia (även om den blev lång och utdragen).
Läs gärna del 1, 2, 3, 4 ,5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12 först.
Bästa sättet att spegla bröllopet är genom ett par videoklipp. I videoklippen finns kommentarer inlagda.
Limousinen hämtar brudparet en dryg timme senare än sagt, det verkar dock inte bekomma någon.
Brudparet anländer till kyrkan. Inte direkt en klassisk ”here comes the bride”-prommenad.
Inte heller uttåget ur kyrkan var vad man kunde förvänta sig.
Och till sist ett klipp från bröllopsmiddagen, där Lia träffar en efterhängsen vän.
Avslutningsvis kan man konstatera att det var ett härligt bröllop så långt från ett typiskt svenskt man kan komma. En korsning mellan ett amerikanskt och ett etiopiskt kanske.
450 gäster, och då var ändå inte barn medräknade.
Postar även ett par bilder från resan för att i nästa blogginlägg sammanfatta denna julberättelse.
Lia på besök hemma hos Christians morbror, Dell.
Lia med mamma och faster. (Mamma är hon med arg-rynkan)
Utsikt från Dell och Marilyns hus.
Bröllopet som egentligen höll på i tre dagar (minst), med en avslutningsmiddag på söndagen för den närmsta familjen på 350 personer, var makalöst och något varken Pernilla eller Christian någonsin kommer glömma, men bäst med hela resan var egentligen all tid som inte hade med bröllopet att göra. De sena nätterna när etiopierna i sin iver att få reda på så mycket som möjligt om Christian berättade om sina liv och uppväxter, hur de hamnat i Washington, varför de saknar Etiopien och framför allt vad som kännetecknar ”en av dem”.
Och än bättre var dagarna efter bröllopet som Trufat vek för sin nyfunna bror och hans familj, trots att hon själv var nygift. Inte en minut, inte ens en sekund lämnades svenskarna åt sitt öde (om de inte så önskade), ständigt fanns Trufat eller någon annan av släktingarna där och gjorde allt i sin makt för att resan skulle bli så bra som möjligt. Några lånade ut bilar, andra hela hus, en tredje bjöd på fin restaurang i Georgetown (kommer ni till Washington är det dit ska ta er), någon annan visade alla ”must sees”. Allt var fantastiskt.
Nästan.
Då Christians biologiska mamma nekats inträde till USA inför bröllopet och hennes syskon var fast beslutna att inte avslöja något som hon själv kunde tänkas vilja berätta blev inte Christian mycket klokare gällande sin biologiska mor.
Det lilla som framkom var att hon var väldigt begåvad och mer eller mindre tvingats av sin far att satsa på skolan. I dag är hon toppchef på Etiopiens största bank och ytterst ansvarig för utlandsaffärer, och har gått anseende. I sitt arbete reser hon mycket i hela världen, av dessa resor var dock en till grannlandet Kenya, och det var således därför hon nekades inträde i USA.
Next episode of En annorlunda annorlunda julberättelse (sista delen): Sammanfattning och blickar framåt
Är det någon som sett min praktikant Fannie, en söt tjej i tolvårsåldern. I alla fall snart.
Hon for iväg med Fotograf-Mattias (och det var i och för sig en jävla chansning från min sida) och med reportern Caroline (som jag tror är en ytterst ansvarstagande person) någon gång efter lunch och sen dess har jag inte hört ett ord.
Det här gör mig både orolig och förbannad. Jag menar, jag har ju saker som ska fixas här också.
Min pappersinsamling måste tömmas, har förbannat många kaffekoppar som ska diskas och 1 500 kuvert som ska slickas igen. Dessutom har jag inte för avsikt att vara kvar här hela kvällen och då måste rutorna på bilen skrapas, så om ni ser Fannie någonstans därute kan ni väl höra av er.
Snackade med Emil Karlsson på Sportbladet i dag. Frågade honom vad det var som var så lockande med singellivet och varför han inte stadgade sig. Han svarade med följande klipp.
admin
edwertz
Ekstam