Har tagit hem en fantastisk app till min telefon. Den simulerar en gammelkamera där jag själv får välja typ av lins, film och glugg. Sen ”framkallas” bilderna utifrån mina val.
Vill man kan man sedan köpa fler filmer och linser. Sjukt kul.

Kollar dvd med mamma

Fina, fina Lia

Just swingin´

Kollar fotboll på tv med bästa dockorna nedbäddade bredvid

Hänger med mamma

Appen heter Histamatic och kostar endast 15 spänn och plockas hem här.

Tänkte sälja min bil, som ni ser är den i fin form och uppenbarligen inte speciellt mycket körd.
För mer info kan ni ta med en snöskovel och titta förbi.

Det är lätt att känna hopplöshet, sakna framtidstro när man ser sig runt om i världen. I morse fick jag till exempel lyssna till Rikskrims chef som berättade att organhandeln står i full blom.
Då är det lätt att misströsta och tänka: varför?
Men så plötsligt Triss-händer det.
I dag har jag en praktikant med mig. Det är Fannie elva år (tolv nästa månad). Fanny gör att jag återfår tron på dagens ungdom.
Efter mindre än fem minuter på tidningen drog hon iväg med fotograf Bäcker och reporter Tina på sitt första uppdrag. Väl tillbaka på tidningen var det dags för lunch, i min iver att verka cool föreslog jag Max. Hon nickade tveksamt och lät mig förstå att det inte är världens bästa mat. Istället blev det Thaimat och en diskussion om filmen Super Size Me…
Fannie ska bli författare och tycker att kålpudding är det äckligaste som finns. Varje onsdag lagar hon mat till sin familj, ibland blir det lasagne, eller kassler, ris och currysåsgratäng. Så det, så.
Och bara för att verka vanlig köptes glass efter lunchen.

Hon ger mig hopp.

I veckan spelade jag curling. Och jag tänkte berätta för er vad curling INTE är.
Det är inte helt lätt att hålla balansen. Det är inte heller sådär trist som det ser ut på tv.
Det är ingen walk in the park att sopa.
Det är inte varmt.
Det är inte ett snabbt spel.
Sopandet är faktiskt inte i onödan, det gör skillnad.
Och avslutningsvis, det är lätt att lura sig när Katarina Hulting som recenserar OS-curlingen, hävdar att det är svårt. Det är det inte.
Här är bilder på mina lagkamrater – och Larsa.

Av någon outgrundlig anledning fick jag flytta från ett stort och fint rum här på jobbet till något andra skulle referera till som en cell. Det är det inte, och även om jag är en firm beliver i att storleken spelar roll så är det inte det faktum att jag har minst rum på bygget som bekymrar mig. Nej, det jag saknar är nåt fint. Förut hade jag åtminstone flera fönster som piggade upp mig, nu är det mest trist här. Jo, man ska arbeta på jobbet, men ibland behövs inspiration också, så nu undrar jag om ni kanske kan ge lite tips på hur jag kan pimpa upp stället.
Funderar lite på akvarium, vad tror ni om det?

Trettondagsafton är väl egentligen inget att fira, men jag och Pernilla gjorde i alla fall vårt bästa av dagen.
Fast först körde vi i diket.
Sen checkade vi in på Selma hotell, åt en fantastisk trerätters och sov som vi förtjänade i Röda Rummet-sviten.
Och frukostbuffén var suverän.
Ett underbart dygn!

Som ni antagligen redan listat ut så är det Gowalla som är den skönaste appen ever. Bästa beviset för det är att jag vaknade 06.00 i morse och direkt tänkte på vilka ställen jag ska checka in på.

Vad är då Gowalla?
Det är en app som låter mig checka in och berätta för mina vänner var jag är. Och de för mig.
För 20 minuter sedan skrev Jocke en kärleksförklaring till appen (och checkade in på Arlanda ) läs den.
Det enda jag tycker han missade är den busenkla kopplingen till Twitter och Facebook som låter mig dela mina incheckningar med mina befintliga nätverk, och inte bara mina Gowalla-kompisar.

I morgon kommer jag berätta om den absolut skönast och mest sociala tjänsten som finns. Eller som Joakim Jardenberg antagligen skulle ha sagt Och nu dessutom sagt: den är väldigt sticky.
(Otroligt, jag måste vara mindreader)

Man skulle kunna tro att dagens lunch var sponsrad av Apple. Nio av tio lunchare satt och plockade med sina iPhones som efterrätt.
På bilden ser fem av den.
(bilden är naturligtvis tagen med en iPhone)

Termometern säger plus 3, men min etiopiska ryggmärg säger minus 22 – nu åker stora blå på.