I dag gjorde jag min första dag på Ord&Bild, en stor reklambyrå som funnits väldigt länge och som har många härliga kunder.

Ni kan tänka vilka förväntningar jag hade när jag klev in i de sköna lokalerna i centrala Karlstad i morse. Jag menar, man har väl sett Mad men.

Men det blev väl inte riktigt så.
Dock verkar det vara ett mysigt gäng jag kommer till, kanske lite för mysigt.

I går kom vi hem efter en vecka på Mallorca. Inte på Mallis, för det heter det endast när man är 19 år och åker dit med kompisgänget för att utnyttja det faktum att alkohol fortfarande är förbannat mycket billigare vid Medelhavet än vad det är i kalla Sverige.
Vår familj åkte på en klassisk charter, och det är väldigt enkelt att göra sig lustig över det fenomenet. Man kan hånle le åt det faktum att folk faktiskt applåderade när piloten landade oss tryggt och säkert, både på dit- och hemvägen. Eller att taxfree-påsen som väntar i sätet (redan på utresan för vissa) verkar vara enda anledningen åka söderut för många. Men störst smashläge uppstår naturligtvis vid kommenterandet av alla dessa matköer som vissa charterresenärer av outgrundlig anledning har en förkärlek för.
Men nu ska vi inte attackera charter som enskilt föremål, det är  ett lättillgängligt sätt för folk – kanske främst barnfamiljer – att resa, klart och betalt, liksom.

Nej, det är själva charterresenären jag tänkte beröra med ett par meningar.
Jag älskar att resa och försöker så göra så ofta tillfälle ges, det brukar bli tre, fyra resor per år, och väldigt sällan charter. Den stora skillnaden mellan att resa reguljärt eller icke är folket, ja, förutom benutrymmet förståss. Resmål kvittar, längd på flight, väder på destinationen är fullständigt irrelevant. Det är människorna.

I samma stund som vi kliver in på flygplatsen lämnar vi all vett och etikett, och det lilla vi svenskar vet om stil och moral ersätts omgående med öl, Jäger och whisky. Detta inbegriper allt från hur vi tilltalar våra barn till hur vi klär oss när vi går på restaurang.
Nu hade vi inte några måltider beställda utan åt utanför hotellområdet, tack och lov, men berättelser om bara överkroppar i ej så smickrande former hängandes över buffén, eller regelrätta bråk vid juicemaskinen hörde till vardagsrapporterna vid poolområdet.
Det är som om det vore första dagen på jorden för oss, eller att någon gett oss en vecka i frihet innan vi ska åter till gruvan för ytterligare 51 veckor i solitär.

Det andra vi lämnar i samma stund som vi kliver in i taxfreens förlovade värld är handlingskraft, från och med nu förväntar vi oss att bli serverade, omhändertagna och skjutsade runt som vore vi handikappade såväl fysiskt som mentalt.
Om inte någon från Vingresor leder oss till anslutningsbussen ska man inte heller förvänta sig att det kommer någon till bussen. Och pratar inte servitören svenska på restaurangen, eller att menyn endast finns på fem andra språk än svenska blir det minsann inget besök där igen. Och om nu utflykten, som Vingpersonalen var vänlig att tipsa om, utgår från hamnen så får samma Vingpersonal vara så god att skjutsa till hamnen, inte ska väl vi semestersvenskar behöva tänka själva.

Värst är att detta är människor som i vanliga fall har jobb och välfungerande liv hemma i Sverige, det är chartern som gör dem till midsommarsvenskar.

Gällande vår familj, föregick vid med gott exempel och skötte oss hela vägen från 3-åringen ändå upp till mamma Pernilla. Mindre vänligt sinnade skulle dock kunna placera oss tillsammans med den lilla skara människor som åker charter samtidigt som de dissar fenomenet…

Under det välbehövliga blogguppehållet har jag funderat mycket kring min kära blogg. Allt från att lägga ned den till att nischa den mot något särskilt ämne. Nu har jag bestämt mig. Det ska vara en omvärldsbevakande blogg – eller en blogg som kommenterar omvärlden, vi får se. Hursomhelst kommer det ske genom mina ögon.
Förutom en utomlandsresa som börjar i dag kommer jag börja nytt arbete, på Ord&Bild. Därför tänkte jag ta med er bakom kulisserna och visa hur det egentligen är där.
Vet att flera av er säkert redan följer Philip Wildenstams blogg, men den ger endast den mytomspunne och klichédrypande bilden av reklambyrå, typ Mad men. Jag kommer ge er den sanna.

Som avslutning väljer jag att kommentera det faktum att Zlatan återigen verkar strula ut sig från en storklubb. Även om jag tycker att han är grym och verkligen älskar att han lirar för vårt landslag tycker jag det är synd, ger en lite bitter eftersmak till allt det goa han bjuder på.

Nu är det dags för semester och istället för att berätta om vad jag ska göra lät jag Praktikant-Karl göra det istället.
Och det blev väl ungefär som förväntat, han sitter där och skruvar charmigt på sig samtidigt som han stryker under med fet penna att han är världens äldsta 23-åring.
Om ni ser honom, please, ta med grabben på en nattklubb eller åtminstone en bar vars öppettider är längre än vad Bolibompa sänder.

(Disclaimer: Vet att flera tycker att jag utnyttjar en svagbegåvad person, och det må vara hänt, men det görs med kärlek och omtanke)

Hade tänkt berätta om en tennisturnering där jag av outgrundlig anledning blivit rankad sist(!), okej att man kallar det för den vita sporten men det här är bara larvigt. Jag kommer möta ett gäng bollinkompetenta, småtjocka karriärister som får sina stående tennistider betalda av företaget, och min enda tanke är Venus&Serena. Systrarna Williams pappa har berättat hur de under sin uppväxt blivit tvingade att söka skydd under träningspassen på grund av skottlossningar – det var mer vardag än undantag. Se vart det tog dem.

Nu kan jag väl inte påstå att min vita medelklassuppväxt inkluderade speciellt mycket skottlossningar (även om vi åkte till High Chaparall en sommar) men det är mer den underdog-känsla som präglar en efter att man har blivit rankad sist i en turnering, trots att man naturligtvis tillhör en av turneringens absolut mest intressanta spelare.

(Dan är den lilla lilla pojken på bilden)

För att ytterligare belysa det smutsiga spelet bakom kulisserna kring denna tennisturnering, som Dan Enqvist på TV4 står för, kan vi prata kaffemaskin.

Det är nämligen så att Löfbergs Lila lyckats ta fram en alldeles strålande kaffemaskin, men kanske inte riktigt känt att den nått hela vägen ut till marknaden. Vad gjorde företaget då? Ja, det står i alla fall en sådan kaffemaskin och blänker i mitt kök just nu, enough said. Och som av en händelse möter jag Löfbergs Lilas vd Lars Appelqvist i första omgången av denna tennisturnering. Slump? Knappast, va?
Lars har naturligtvis inte haft något med det här att göra själv, han är tillräckligt smart för att inte smutsa ned sina välmanikyrerade fingrar, det är ”Fixarn” som löst detta.

Nu sitter jag här kluven. Jag älskar den där kaffemaskinen, drack inte ens kaffe innan jag fick den och nu längtar jag  till en espresso. Å andra sidan hatar jag att förlora, egentligen mer än jag gillar att vinna.

I veckan spelade jag en tennisturnering. Ett egentligen bra arrangemang som tyvärr släpades i smutsen av bland annat Peter Jansson-Ling och Andreas ”Sälen” Svensson. Men det är en annan historia.
Efter var det bankett och prisutdelning – och trolleri.

Jag tillhör de personer som blir vansinnig när jag inte förstår hur det går till. Som är mentalt utmattad efter att bevittnat en trollkonstnär i mer än 15 minuter. Och framför allt tillhör jag de som tror att allt är uppgjort sedan tidigare, att tjejen i publiken som lämnar ifrån sig en femhundring är med på tricket. Därför var det extra kul när Kroken visade varför han var med på denna tennisturnering (för inte var det för hans tenniskunskaper…).
Kroken radade upp det ena tricket efter det andra och det kändes privilegierat att få sitta på ”front row” och se när han visade upp sin fingerfärdighet.

Hur tennisen slutade? Efter det ena märkliga organisationsbeskedet efter det andra stod tillslut Peter ”Norda” Nordström och Pekka Hermansson som vinnare, men jag tror att de flesta såg mig och Segolsson som de moraliska vinnarna.

…så var jag och Pernilla och såg Jay-Z leverera den bästa konsertupplevelsen någonsin. Peace&Love var som festival en dundersuccé och något vi starkt rekommenderar.
Innan ni ser klippet vill jag dock upplysa om två saker.
1. Även om det dans- och sångmässigt är likt Pernilla så är det inte hon som blir upplockad på scen.
2. Det här inlägget kommer uppdateras med en intervju med Pernilla under veckan.

Jag älskar fotbolls-VM. Jag älskar det nästan mer än livet självt. Har redan ångest över att det snart är över och att den där vidriga mästerskapsabstinensen ska infinna sig.

Hursomhelst, här är ett underbart klipp med en Englands coach Fabio Capello, som bland annat vunnit ligan med Real Madrid, och han kan nog behöva lite VM-vila.

Löfbergs Lila ger inte upp så lätt. Det är inte ett företag som säger ”nej, alla kan ju inte gilla kaffe, så klart” och sedan går vidare. Ni minns säkert att jag berättade om min kväll med LL-representanterna Kathrine, Lena och Anna. De var trevliga och vann pris, jag var charmig (in my opinion) och talade om att jag minsann inte dricker kaffe. Punkt. (Däremot tog jag för mig rejält av deras segerskumpa) Men som sagt, det är inte några tjejer som ger upp. Utan att på något vis bli tjatiga eller så där ”special price for you”-iga har de snyggt och subtilt smugit sig in i såväl mitt kök som huvud.

Det började med att Lena meddelade att det finns en lite påse till mig på huvudkontoret med te, en dryck jag älskar och fascineras av. Väl i repan på Löfbergs inser jag att det är minst två stora påsar fyllda med kaffe(!) visst låg det några alibipåsar med te där också men budskapet var tydligt, ”kaffe är ditt nya te”. Kort därpå började en trevlig kille vid namn Pär ringa och mejla. Pär skulle man kunna beskriva som kaffets James Bond. Han är vältränad, smooth, och står antagligen inte på några lönelistor hos Löfbergs. Han är deras ”Fixare”, killen som ser till att budskapet går fram helt enkelt.

Pär började bjuda med mig på (vad jag i efterhand förstått) var specialriggade fikningar. ”Vi ses på Espresso House om en timme” kunde ett meddelande lyda och när jag väl klev in satt det fler killar av imponerande storlek och måttade mig uppifrån och ned innan de förklarade att det var min Cappuccino som stod på bordet.

Därifrån har allt sedan gått ganska snabbt. Förra veckan bjöds jag upp till Löfbergs Lilas allra heligaste. 10:an eller tionde våningen som den också benämns, en imponerande lokal med utsikt över hela stan. Däruppe träffades ett gäng kaffedrickare mer eller mindre kända från det värmländska näringslivet (Löfbergs måste ha hur mycket resurser som helst) – och jag. Uppgjort? Självklart. Och jag gick rätt i fällan, vi fick kaffe från hela världen men som av en händelse var det kaffet från Etiopien som var överlägset bäst (de har koll på allt).

Redan på vägen hem från 10:an kände jag att min teövertygelse började svaja, och när jag var som mest sårbar presenterar Pär – alltid denna Pär – en kaffemaskin ”som är grym”, och säger ta hem den och testa. Känn lite på det, liksom.

Och alla ni som en gång i tiden provade heroin mest för skoj skull, vet hur jag har det nu. Det första jag tänker på när jag vaknar är att det vore gott med en liten espresso. Eller kanske en longo. Eller så kör jag med den tillhörande mjölkskummaren och vips har vi en cappuccino. Inte för att jag tycker det är så vansinnigt gott utan för att det är rätt, typ. Jag sätter mig sedan med tidningen och en larvigt liten kopp på balkongen och tänker att i dag ska jag skapa historia. Ska bara dricka upp min espresso först.

Direkt jag började på VF fick jag klart för mig att det fanns en kille som behövde lite mer. Lite mer hjälp, lite mer tid och framför allt lite mer liv.
På grund av hans fagra yttre är det många som lurats att tro att det här är en kille med koll, en kille som vem som helst. Hans förföriska leende och slängande med luggen har distraherat oss från att se att det här är en pojke som inte har det så lätt, antagligen inte alls trivdes i skolan (oklart om han gått i skolan över huvud taget), troligen behövt hjälm i större utsträckning än normalt och som dessutom är helt ovetandes om allt det här.

Han kallas Snygg-Karl och vi som känner honom vet att det är också allt det är. Tyvärr.