Usel tennis och blodiga mord i klassisk idiotslasher

PIECES (1982)

Regi: J.Piquer Simon

Ponera att du var polischef. Föreställ dig också att ett universitet inom ditt ansvarsområde hemsöktes av en motorsågsbeväpnad mördare som styckade unga flickor på löpande band och stal kroppsdelar från liken. Hur skulle du agera?
Om svaret på den frågan är att du skulle låta en kvinnlig polis gå undercover som tennislärare för att långsamt försöka luska ut vem som är gärningsman samtidigt som morden fortsätter med oförminskad frenesi är du att gratulera! Du tänker lika knivskarpt som lagens långa arm i den gamla slasherkalkonen Pieces (originaltitel Mil gritos tiene la noche) från 1982.

Lynda Day George spelar poliskvinnan som åläggs uppgiften att infiltrera det märkligt glesbefolkade collegecampuset. Hennes uselhet som skådespelare i filmen överträffas endast av hennes fullkomliga brist på talang som tennisspelare. Ett faktum som inte hindrar regissör J. Piquer Simon från att bjuda på utdragna scener när hon bjuder på tennisspel i absolut bottenklass, alltmedan en hänförd publik ooooh-ar och aaaaah-ar. Det är, som ni förstår, underhållning i den högre skolan.
När Lynda Day George inte gör bort sig på en tennisplan ägnar hon tiden på colleget åt att försöka finna motorsågsmördaren, i maskopi med en student. Märkliga intermezzon avlöser varandra, en minnesvärd incident involverande en kung fu-professor är värd att nämna, innan filmen når sin logikbefriade upplösning i en av de mest häpnadsväckande scener som någonsin fångats på film.

Pieces är ett fullkomligt unikum till rulle, där ett av århundradets dummaste manus, fullt av omotiverade nakenscener och skrattretande dialog, samsas med plötsliga infall av innovativt kameraarbete och välgjorda slafseffekter (filmen är vädligt blodig – även med slashermått mätt). Små korta sekvenser av reell kompetens i ett bottenlöst hav av oduglighet som bidrar till den sällsamma atmosfären. Det finns någonting skratta åt eller förundras över under varje minut av speltiden. Pieces är kort sagt ett uselhetens mästerverk.

Vi avslutar med ett litet klipp på Lynda Day Georges vrede då det visar sig att mördaren slagit till ytterligare en gång. Besvikelsen går inte att ta miste på.

/Steffe

Fotnot: Jag tror vi alla kan vara överens om att taglinen ”It’s exactly what you think it is!” måste katalogiseras som en av filmhistoriens allra bästa.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*