Oväntat schysst found footage.

The-Taking-of-Deborah-Logan-PosterNog för att det är ljust i runda slängar dygnet runt, det är ändå något som gör att sommarnätter passar ypperligt för skräck. Värmen, kanske. Att det är ett skönt skumt sken utanför fönstret. Oavsett, sommarkvällar är skräckfilmskvällar. Och jag har betat av ett par stycken under min första semestervecka.

En jag blev väldigt förtjust i, oväntat förtjust, är The Taking (of Deborah Logan). Studenten Mia (Michelle Ang) ska göra en studie i alzheimers sjukdom, hur det påverkar den sjuke och hens nära och kära. Sarah Logan (Anne Ramsay), dotter till Deborah Logan (Jill Larson), har tillsammans med Mia kommit överens om att mot betalning ställa upp i en filmad rapport, där intervjuer med de båda blandas med forskare och läkares uttalanden om sjukdomen. Deborah som nyligen fått besked om att hon drabbats av sjukdomen är först tveksam, men ställer upp av ekonomiska skäl.

taking-of-deborah-logan-screenshot1

Deborah Logan och dottern Sarah, när de båda ser rätt fräscha ut.

Om de båda bor i ett stort hus på landet? Ja. Självfallet. Så Mia och hennes två medarbetare flyttar helt sonika in i kåken för att påbörja arbetet.

Detta är således en found footage-rulle, ett format som jag personligen tröttnat på rätt ordentligt. Och även här finns det en del problem i berättarformen. Som att de alltid lyckas filma privata samtal, få med ljud och tydlig bild, utan att de som filmas upptäcker det hela. Sån skit som finns med i all found footage som existerar, på ett ungefär. Det är inte en vattentät teknik, enligt mig. Men, bristerna kan vägas upp av bra scares och känsla av autencitet hos skådisarna, och där känns The Taking riktigt bra. Skådespelarinsatserna är överlag helt okej, men mor och dotter är framför allt de som höjer den här rullen. Deborah går från en nätt och rätt stram dam till ja.. Till att vara rätt obehaglig. Jag är också belåten över det faktum att allt inte förklaras i detalj, när de medverkande improviserar får tittaren lista ut vad det är som sker på egen hand (vilket kanske aldrig är på rocket science-nivån, men ändå bra mycket behagligare än att dras in i ständiga viskande beskrivningar av allt som komma skall).

deborah

Lite läbbigare Deborah.

Storyn är inte helt fel heller. Det är ju lite läskigt när hjärnan kör på som den vill och omgivningen inte förstår vad som sker. Att alzheimers kan framkalla både hallucinationer och stor rädsla hos den drabbade gör den till en ganska tacksam – men hemsk – sjukdom att ta hjälp av för att bygga upp en läbbig stämning.

Lägg därtill en alldeles ljuvligt skräckfylld avslutningsscen och saken är biff. The Taking är väl värd en titt.

/Stina

5 x underskattade Stallonefloppar

Sylvester Stallone har haft en lång och intressant karriär som sannerligen bjussat på både toppar och dalar. För varje Rocky (1976) har det kommit en Stop! Or my mom will shoot (1992). För varje First Blood (1982) finns minst en Judge Dredd (1995).
Men Sly har ju gjort mycket mitt-i-mellan-film också, som inte hör hemma bland klassikerna, men inte heller är rediga kalkoner. Idag tar vi en titt på de Stallone-mackor som är bättre än sitt rykte, och som kanske förtjänat ett marginellt bättre öde på biograferna.

assainssASSASSINS (1995)
Regi: Richard Donner

Stygg flopp på bio när den släpptes, men Assassins (Dödligt Möte på svenska) är en rätt underhållande actionthriller av redigt 90-talssnitt. Sly spelar yrkesmördare med samvetskval och planer på att dra sig tillbaka. In träder den sadistiske och smått galne konkurrenten Miguel Bain (en härligt överspelande Antonio Banderas) och de två börjar försöka ta varandra av daga. Julianne Moore spelar måltavlan som Stallone inte klarar av att knäppa.
Filmen är bitvis väldigt daterad (en värdefull diskett är till exempel central för handlingen) och för lång, men lik förbaskat handlar det om ett stycke genuin actionunderhållning.

lock upLOCK UP (1989)
Regi: John Flynn

Lock Up är inte bara ett utmärkt grindcore-band utan också en märkligt bortglömd fängelserulle från 80-talets slut. Stallone spelar mönsterfången Frank Leone som hamnar i luven på fängelseledningen och förflyttas till en bunker med maximal säkerhet kort innan han ska släppas. Där gör fängelsedirektören (Donald Sutherland) allt för att förvandla Leones liv till ett helvete, samt se till att hans straff förlängs.
En överdriven men kul film som troligen hade räknats in bland 80-talets kultactionklassiker om den dykt upp några år tidigare.

paradise_alleyPARADISE ALLEY (1978)
Regi: Sylvester Stallone

Möjligen steg framgångarna med Rocky (1976) Sly lite åt huvudet, ty i sin nästa film agerade Stallone inte bara stjärna, han skrev, regisserade och, som extra grädde på moset, sjöng ledmotivet också. Resultatet var en film som sågades totalt av kritikerkåren och floppade styggt på bio. Men SÅ dålig är inte Paradise Alley.
Filmen utspelar sig i New Yorks slum i mitten av 40-talet och skildrar tre italienska bröders försök att hanka sig fram i tillvaron. När de inser att en av dem (Lee Canalito) är utmärkt i wrestlingringen (wrestling = riktigt sport i den här filmen) försöker de tjäna storkovan. Stallone spelar Cosmo, brodern som först drar igång hela wrestling-planen men gradvis drabbas av dåligt samvete.
Lite kärlek, lite klasskamp och en del wrestling gör det här till en småtrevlig men lite halvkokt, film. Likheterna med Rocky är många, och Paradise Alley är sämre på alla plan. Icke desto mindre värd en flukt för den som gillar när Sly försöker skådespela lite och inte bara agera actionhjälte. Tom Waits dyker upp också.
Om ledmotivet är bra? Nej. Inte alls, faktiskt.

D-ToxD-TOX (2002)
Regi: Jim Gillespie

Många skulle nog placera D-Tox bland det absoluta bottenskrapet i Stallones filmografi, men själv är jag av en annan åsikt. Jag tycker det här är en rätt så skoj rulle, som passar utmärkt att vila ögonen på till en pizza någon regnig söndag där aftonen innan innefattat ett krogbesök.
Här spelat Sylvester en snut som tagit till flaskan efter en traumatisk episod involverande en seriemördare. För att få bukt med alkoholismen anmäler han sig till en rehabklinik som är belägen mitt ute i snöpinad vildmark i Wyomin. Men knappt har han hunnit nyktra till förrän det visar sig att en mördare härjar på kliniken.
D-tox var ytterligare en tung flopp för en Stallone vars karriär vid det här laget gick utför. Möjligen tog filmen stryk av att ha haft premiär bara några månader efter K-Pax (2001) med Kevin Spacey. Sällan har väl två filmer med titlar som innehåller fyra bokstäver, ett bindestreck och dessutom slutar på x gått upp på biograferna så tätt intill varandra…

escapeplanESCAPE PLAN (2013)
Regi: Mikael Håfström

Så skulle det då äntligen ske, de två största actionikonerna från 80-talet skulle dela film med varandra (Arnolds lilla gästspel i Expendables 2 gills inte…). Peppen var stor inför premiären av Escape Plan 2013, i alla fall hos filmbolaget och skådisarna själva. Publiken däremot verkade bry sig mindre, och filmen gjorde ett magplask som troligen ömmar i magtrakten på de båda stjärnorna än idag.
Det är onekligen lite synd, för Håfströms rulle hör hemma på den övre halvan i en katalog av både Stallones och Schwarzeneggers filmer.
Stallone spelar expert på att bryta sig ut ur fängelser, och han antar utmaningen att försöka rymma från ett nytt, superhögteknologiskt fängelse placerad på hemlig ort. Väl innanför murarna inser han att alltihop varit en fälla och att han är fast. Han blir snabbt vän med Arnolds karaktär Rottmayer, och tillsammans försöker de hitta ett sätt att ta sig ut.
Escape Plan är en film som faktiskt har ett skapligt (om än ologiskt) manus, och det är förstås väldigt kul att se de gamla rävarna tillsammans. Tyvärr tappas mycket av uppbyggnaden när det visar sig att upplösningen är ihophafsad av sedvanligt pang-pang utan finess. Icke desto mindre, det kunde varit mycket, mycket sämre det här.

/Steffe

 

Rymdisarna anfaller – igen

movie_poster_1978INVASION OF THE BODY SNATCHERS (1978)
Regi: Philip Kaufman

Det muttras med jämna mellanrum över alla remakes på gamla hitfilmer som kommer från Hollywood. Just nu går till exempel en urvattnad version av Poltergeist på bio, som knappast lär göra någon människa glad.
Men fenomenet att göra nya varianter på gamla rullar är ingalunda nytt, och det har dessutom genom åren gjorts en hel del lyckade nyinspelningen – särskilt när det gäller 50-talets science fiction-filmer. The Thing (1982), The Fly (1986) och The Blob (1988) är exempel på remakes som känns allt annat än onödiga, och som tillfört något originalet inte hade.

Först ut i denna nyversionsvåg var Invasion of the Body Snatchers (1978), vars förlaga släpptes 1956 (båda versionerna hette Världsrymden Anfaller på svenska). I originalet var det en amerikansk småstad som fick sin befolkning utbytt till känslolösa alien-kloner. I 70-talsvarianten har handlingen flyttats från vischan in till San Fransisco.

Vi får möta hälsoinspektören Matthew Bennell (spelad av alltid så sevärde Donald Sutherland) och hans kollega och nära vän Elizabeth Driscoll (Brooke Adams) som börjar ana att något inte står rätt till när Elizabeths man plötsligt beter sig konstigt. De konsulterar sin vänner psykologen David Kibner (självaste Mr. Spock, Leonard Nimoy) och poeten Jack (Jeff Goldblum) och snart inser de vad som håller på att hända. Men vem kan man lita på, när allt fler av stadens invånare förvandlas till rymdvarelser i mänsklig förklädnad för varje timme som går? Paranoian tilltar samtidigt som tiden för att kunna göra något åt invasionen snabbt rinner ut.

invasion-of-the-bo2485717bMedan originalfilmen av många sågs som en allegori för dåtidens rädsla för kommunistisk infiltration (andra menar att den handlar om McCarthyismen) känns det som Kaufman oroar sig för allmän konformism. Att San Fransisco är skådeplats är knappast en slump. Det var där motkulturen var som allra starkast under 60-talet, men under slutet av 70-talet hade lystern från hippetidens romantiska idéer om ett annorlunda samhälle gått förlorade. Karaktärerna i filmen är i precis rätt ålder för att ha kunnat komma till staden under The Summer of Love 1967, för att sedan sakta men säkert sjunka in i den konventionella medelklasslunken. Kanske vore det lika bra att helt släppa gårdagens ideal, och sömngångaraktigt anpassa sig till majoriteten? Det är i alla fall vad utomjordingarna lockar med. Smärtfritt är det också, enligt uppgift.

Oavsett vad man väljer att läsa in eller inte läsa in i Invasion of The Body Snatchers är det en sci fi-rysare i toppklass det handlar om här. Skådespelarprestationerna är lysande överlag, och karaktärerna känns äkta.  Särskilt första halvan, när man långsamt anar att folk i omgivningen har förändrats har en härligt kuslig och olycksbådande stämning. Sedan följer några riktiga nagelbitarmoment innan filmen avslutas i ett klassiskt, blodisande klimax.

Så nästa gång du fnyser åt remakes (och det gör vi väl alla då och då), släng på Invasion of the Body Snatchers för att påminna dig själv om hur bra det trots allt kan bli.

/Steffe

Fotnot: Det finns faktiskt ytterligare två versioner av filmen. Abel Ferarras Body Snatchers från 1993 är sevärd, om än inget mästerverk. The Invasion från 2007 (med Nicole Kidman och Daniel Craig) har undertecknad inte sett.

Farlig friidrott i skräpig gammal skräckis

grad_day_bannerGRADUATION DAY (1981)
Regi: Herb Freed

Är du ett stort fan av det lagom framgångsrika New Wave-bandet Felony? Då bör du med omedelbar verkan införskaffa Graduation Day (1981) på ett format som sitter fint i din hylla. Bandet framför nämligen en evighetslång version av sin låt Gangsters of Rock till ett fräsigt collage av ungdomar som åker rullskridskor, discodansar och/eller blir mördade i den här b-skräckisen från slasherfilmens absoluta storhetstid.
Om Felony inte hör till dina favoritartister vill det till att ditt hjärta bankar hårt för skräpiga rysare från tidigt 80-tal för att Graduation Day (snillrikt döpt till Dödens Bana vid Sverigelanseringen) ska vara värd din uppmärksamhet.

Handlingen är, som sig bör, väldigt enkel. En stjärna i pluggets friidrottslag dör av en blodpropp under ett lopp. Några månader senare börjar någon mörda övriga lagmedlemmar en efter en, på mer eller mindre påhittiga sätt. Vem är den skyldige? Lagets tyranniska, och efter dödsfallet sparkade, tränare (spelad av genrefavoriten Christopher George)? Den hädangångne löparinnans syster, som dyker upp i staden igen efter att ha tränats i marinkåren? Ex-pojkvännen? Skolans lätt hysteriske rektor? Den brassrökande pajaspolisen som hänger runt skolan? Frågetecknen hopar sig, men väcker i ärlighetens namn endast ett ljummet engagemang hos tittaren.

Graduation Day är i nämligen en skapligt seg historia. Regissören (och ex-rabbin!) Herb Freed har en förmåga att låta scener dra ut alldeles för länge på tiden och de begränsat begåvade skådisarna får trampa en hel del vatten mellan varven. När väl killsen kommer är de förvisso festliga (en amerikansk fotboll med ett spett i! En stavhoppsmadrass preparerad med spikar!) men tyvärr alldeles för taffligt iscensatta.

grad5Fast för en slasherentusiast spelar ju sådana petitesser förstås ingen större roll. Här finns nämligen en hel del glädjeämnen också: Överdrivna karaktärer, kul musik, försök till innovativ klippning och inte minst Linnea Quigley i rollen som skolans bad girl. Som om inte detta vore nog hittar filmen plötsligt en lätt obehaglig ton sisådär tio minuter, en kvart från slutet.

Graduation Day hör förvisso inte till slasherfilmens klassiker, men är man tillräckligt intresserad av genren för att uppskatta även rullarna i b- och c-laget är den väl värd att spana in. Ge den en chans, vetja!
/Steffe

Sista sucken för gammaldags blockbusteraction

JAGAD (1993)
Regi: Andrew Davis

jagadDet är märkligt, men på något sätt känns telefonkiosker mindre omodernt på film än tegelstensstora mobiltelefoner. När en film försöker imponera med modern teknik åldras den snabbt – på bara ett par år förvandlas det som kändes så nytt och fräscht till skrattretande daterat.
Därför är det skönt att Jagad kom 1993 och inte några år senare. Jag har en känsla att det gryende internet, mobiltelefoner och gps-teknik hade fått ett utrymme som gjort att filmen idag känts hopplöst passé om den gjorts närmare millenieskiftet. Istället blev det en med moderna ögon förvisso gammaldags, men ändock på något sätt lite tidlös actionthriller av det hela.

Harrison Ford bär (inledningsvis) klädsamt skägg i rollen som doktor Richard Kimble, en framgångsrik kirurg vars liv slås i spillror när hans fru mördas. Än värre blir det när polisen inte tror på hans historia om att en enarmad man utfört dådet och Richard själv döms för mordet. På vägen till fängelset, där dödscellen väntar, kraschar fångtransporten och Richard flyr, fast besluten att ta reda på vem som låg bakom mordet. I hasorna följer dock US Marshall-polisen Samuel Gerard (Tommy Lee Jones), också det en man av det beslutsamma slaget.

The-Fugitive-1993

Med en Harrison Ford i toppen av sin karriär,och en Tommy Lee Jones som storspelar (och fick en Oscar för sin roll) är det främst skådespelarna som gör att Jagad än idag är en såpass underhållande film. 2015 känns actionscenerna knappast särskilt spektakulära, och upplösningen känns kanske lite, lite avslagen. Men filmen håller ett genomgående högt tempo och byter miljö med så täta mellanrum att det aldrig är i närheten av att kunna bli tråkigt.

I extramaterialet på blu-rayen talar regissören Andrew Davies (som imponerade så på Ford med Steven Seagal-rökaren Under Belägring (1992) att han handplockades till regiuppdraget) om hur manuset innehöll en scen där Gerard jagade Kimble i bil utefter tunnelbanerälsen i Chicago. Ingen kunde förstå hur scenen skulle vara möjlig att filma och den ströks därför. Några år senare hade saken naturligtvis varit biff med modern datateknik (som fick sitt genombrott samma år som Jagad kom, i Jurassic Park), och få regissörer skulle i framtiden våga tro på att publiken kan tänkas hålla sig vakna UTAN liknande scener med 10-15 minuters intervall.
Davies fick istället förlita sig på klassiska katt och råtta-scenarion, och skådisar som levererade med sådan klass att man aldrig tappar intresset för hur det ska gå.

Jagad kan ses lite som den sista sucken för en numera utdöd typ av blockbusteraction – där skådespelarprestationer slår högre än spektakel.
Den är väl värd ett återbesök.

/Steffe

Fotnot: På tal om utdöda filmsubgenrer; Lesile Nielsen spelade huvudrollen i en Nakna Pitsolen-doftande parodi på Jagad 1998 – Wrongfully Accused. Den innehåller faktiskt några hysteriskt dumroliga skämt, och minst tio gånger så många som inte funkar alls. Precis som det skulle vara i den typen av filmer, alltså.

Pam Grier rensar stan

COFFY (1973)
Regi: Jack Hill

coffy_poster_011973 hade vågen med blaxplotation-filmer kommit igång på allvar i USA, och biobesökare hade fått stifta bekantskap med hårda, svarta hjältar i filmer som Shaft, Super Fly och Across 110th Street. Världen väntade dock ännu på sin första svarta, kvinnliga actionstjärna. Dags för Pam Grier att äntra scenen i Jack Hills underbart hårdkokta vigilantefilm Coffy.

Grier spelar sjuksköterskan Coffy som fått nog av stadens knarklangare, och när hennes egen 11-åriga syster tar en överdos beslutar hon sig för att ta hämnd. Under täckmantel som prostituerad infiltrerar hon den undre världen och gör processen kort med både knarklangare, hallickar och korrumperade poliser – ackompanjerad av skönt funkig tidstypisk soulmusik signerad Roy Ayers.

Jack Hills klassiker saknar inte sleaze, det blir en del omotiverat naket och (för tiden) spekulativt våld. Det hör liksom till när det är skitig b-film från 70-talet som beskådas. Men Coffy står ut ur mängden av liknande rullar som kom under samma tid, inte minst för att den inte fuskade med det subversiva budskapet som många av blaxplotationfilmerna hade. Både polisen och politikerna är genomkorrupta, och ingen av dem går säker för Coffys hagelbrakare. Hon tar inte skit från någon.

movie_coffy_12Men den viktigaste orsaken till filmens odödliga kultstatus är naturligtvis Pam Grier. Hon är helt enkelt ofattbart cool i titelrollen, och hennes ikonstatus är välförtjänt. Att hon själv var med och skapade karaktären (Griers mamma agerade inspiration) och lade till detaljer som gömda rakblad i afrofrisyren (så gjorde tjejgängen på Griers gata) gör inte att beundran för henne blir mindre, direkt.

Coffy är en riktigt snorhård, smutsig, ilsken 70-talssmocka som bör upplevas om man inte är fobiskt rädd för lågbudgetproduktioner med mer på 10 år nacken. Och lider man av den fobin är det läge för behandling. Kanske är Pam Greir med hagelbössa botemedlet.

/Steffe

Fotnot: Pam Griers karriär inom blaxplotation fortsatte med filmer som Foxy Brown (1974) och Sheba, Baby (1975). 1997 spelade hon huvudrollen i Quentin Tarantinos Jackie Brown.

Hajattack på köpcentret

BAIT
Regi: Kimble Rendall

bait_nordic-21174672-frntlDet är en vanlig dag i ett australiensiskt köpcenter: En polis är för plats för att hämta sin snattande dotter när två rånare slår till, en traumatiserad livräddare stöter på sin ex-flickvän vars bror han inte lyckats rädda från hajangrepp, den ondskefulle chefen sparkar en godhjärtad nörd som är ihop med den snattande tjejen och nere i parkeringsgaraget har en Paris Hilton-klon sex med sin genomkorkade pojkvän i baksätet på en bil.
Då händer det oväntade.
En tsunami översvämmar staden, och med den köpcentret. Vad värre är, ett par hungriga vithajar följde med jättevågen och simmar aggressivt runt bland butikernas hyllor i jakt på klyschiga karaktärer att mumsa i sig. Det finns några att välja bland, som synes.

Vi ska väl lägga korten på bordet här – australiensiska hajmackan Bait är inget mästerverk. Skådespelarna är bedrövligt usla, liksom dialogen de försöker leverera. Klippningen är bitvis amatörmässig. Hajarna ser för det mesta alldeles för taskigt dataanimerade ut. Manuset är, som ni kanske redan räknat ut, inte sådär hyperintelligent. Bait är kort sagt en rätt rejält dålig film.

dvd-bait-splsh

Så varför går det inte riktigt att ha tråkigt när man tittar på den? Varför sitter man kvar i tv-soffan ända till det larviga slutet? Alla de anteckningar jag rafsade ner under filmens lopp var av det negativa slaget, inga direkt förmildrande omständigheter hittades, så hur kommer det sig att jag ändå känner en liten, liten värme inombords när jag tänker tillbaka på rullen?
Förklaringen är väl helt enkelt att det är en hajfilm det handlar om, och hajfilm som inte är Hajen är väldigt sällan bra – det får man helt enkelt acceptera. Ibland behöver man ha sig en dos mördarfisk trots detta faktum, och då gör Bait trots allt jobbet bättre än många av sina ännu sämre genrekamrater.
Det behöver inte nödvändigtvis ses som en rekommendation.

/Steffe

Fotnot: Filmen är från början gjord i 3D, med allt vad det innebär av kroppsdelar som kastas ut mot skärmen och så vidare. Jag såg den i 2D, men betvivlar att det förtog särskilt mycket underhållningsvärde.

Högt dödstal i dinocomebacken

chris-pratt-velociraptor-jurassic-worldJURASSIC WORLD (2015)
Regi: Colin Trevorrow
EVENTUELLA SPOILERS AHEAD!
Jurassic Park kom 1993 och 22 år senare får vi äntligen återvända till Isla Nublar efter att ha tillbringat två filmer på Isla Sorna (site B) – och det är ett kärt återseende.
Till skillnad från 1993-versionen av ön har man nu tydligen fått godkänt från allehanda jurister och vad det verkar har man även haft öppet ett tag. Det framgår däremot inte om dessa jurister förolyckats i T-rex-relaterade toalettolyckor men om jag får gissa så har ”nyöppningen” av parken gått avsevärt bättre än vid det första försöket.
Jag tänker att vi till viss del bortser helt från The Lost World (1997) och Jurassic Park 3 (2001) och helt fokuserar på att vi nu är tillbaka där vi ska vara.
Parken har blivit en succé och folk från hela världen väller in till den Costa Ricanska ön. Där finns nya dinosaurier vi tidigare i serien inte fått lära känna (som Mosasaurusen) och klassiska bekantskaper som Velociraptorerna.
Samt en hel radda nya skådespelare som får känna på hur det känns att vara isolerad på en ö full av urtida dödsmaskiner.
Utan att avslöja för mycket så kan vi väl konstatera att saker går fullständigt åt helvete på grund av anledningar och att Chris Pratt, främst, är där för att styra upp skiten – bland annat genom att leda fyra raptorer som lyder hans minsta vink.

 Dessutom – och det här är ju det häftigaste på länge, och möjligtvis det mest oetiska någonsin gällande genteknologi och urtidsödlor – har man skapat sig en helt ny dinosaurie. Allmänheten har helt enkelt sett sig mätt på Tyrannosaurusar och Pteranodoner (som i sin tur väl ätit sig mätt på allmänheten).
Så genom att kombinera ett antal olika djur har man skapat sig en Indominus Rex (man ville ha ett skrämmande men lättuttalat namn) som är större och våldsammare än Tyrannosaurus Rex – som ju redan är rätt så stor och våldsam.
 Indominus-Rex-600x841Här någonstans borde man kanske stannat upp och tänkt efter lite. Man har ju trots allt lekt gud förr, och det gick som det gick, och nu när man ändå fått hyfsad ordning på allt så gör man det igen. På en helt ny nivå.
Folk dör. Folk dör i helt groteska mängder, sett till de tidigare rullarna. Här knoppas de av flera åt gången. Det är rått, det är grovt, det är superdinosaurier och vanliga dinosaurier.
Det är två syskon – precis som i ettan – som gör saker de inte borde göra och i vanlig ordning hamnar i våldsam knipa.
De vuxna är där för att rädda dagen och efter våldsamma jakter i terräng, där Chris Pratt bland annat leder raptorerna genom skogen, kulminerar det hela i en episk slutfajt mellan två numera välkända skräcködlor.
Efter premiären så har filmen fått viss kritik – bland annat menar Daily Beast att Jurassic World är en dum och sexistisk film. Där lyfter man fram att, åtminstone, de två första filmerna innehåller ett par som är jämställt (Jurassic Park) samt en stark och ”kickass woman” (Julianne Moore, The Lost World).
 Även VF:s Micke Svensson har en bra poäng i slutet sin recension av filmen från 11/6.
 Jag är inte helt enig med kritikerna, men jag förstår dem. Filmskaparna kunde ha tänkt till lite mer på vissa ställen. Däremot är Bryce Dallas Howard utmärkt som karriäristisk platschef och hon blir även extremt bad ass ju längre filmen fortgår.
Allt som allt får filmen fyra triceratopser av fem.
Mycket cgi, visst, men bättre cgi än i mellanakterna Lost World och JP3.
Mycket ond och extremt bråd död, visst, men det är kanske något man får räkna med när man har 20 000 personer i en park tillsammans med våldsamma dödsmaskiner med 65 miljoner år gammal killer-instinkt
Allt som allt känns det vackert att åter få komma till Isla Nublar.
Till sist: Frågan är om man inte borde sätta någon annan på jobbet som ”dinosaur supervisor”. Phil Tippett verkar inte vara rätt man på rätt plats.
enhanced-27067-1433965450-1
/Simon Strinnholm

Stora problem för Big Trouble in Little China

BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (1986)

Regi: John Carpenter

big-trouble-in-little-chinaI början av 80-talet utsattes John Carpenter för två av filmhistoriens största orättvisor. 1982 sågades The Thing jäms med fotknölarna när den släpptes, och floppade på biograferna. Numera är filmen förstås ansedd som en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts, men vad hjälpte väl det den unge Carpenter som stod med Hollywood för sina fötter. Han reparerade tillfälligt sitt rykte bland med Starman (1984) och 1986 var det dags att leverera vad filmbolaget Fox trodde skulle bli en hit i Indiana Jones anda – Big Trouble in Little China.

Carpenter placerade sin favoritskådis Kurt Russell i huvudrollen som truckern Jack Burton, en man med stor käft men klart mindre handlingskraft än han själv inser. Han kastas in i en härlig kakafoni av övernaturligheter i San Fransicos Chinatown och ställs mot uråldriga andar, elementarmagiker, allehanda monster och massor av karatesparkande gängmedlemmar. Problemet för Burton, och Fox, är att han i sin inkompetens mest agerar åskådare åt sin polare Wang (Dennis Dun) och hans kampsportpolare. Burton tror hela tiden att han är hjälten i filmen, men det är han inte.
Kurt Russell gör verkligen en helt underbar rolltolkning när han kanalisera någon slags dumdryg John Wayne och värker ur sig oneliners utan att kunna följa upp dem med handling.

Fox fattade ingenting när de väl fick se filmen. De ville ju ha en ny Indiana Jones, inte en parodi på machomän, som dessutom tar sig igenom en stor del av filmens klimax med läppstift kletat runt munnen. Filmen tokfloppade, och Carpenter drog sig tillbaka från storbudgetproduktionerna.big-trouble-in-little-china-jack-burton

Så småningom insåg ju förstås publiken vad det var för ett mästerverk de ignorerat på biograferna. Numera anses Big Trouble in Little China höra till 80-talets allra festligaste filmer. Ja, faktum är att den är så högt ansedd att det häromdagen meddelades att det är dags att göra en remake. I rollen som Jack Burton? Dwayne ”The Rock” Johnson.

Jag har inte tillgång till någon kristallkula och kan inte spå in i framtiden, men vågar ändå med 100% säkerhet fastslå att det är en film som inte kommer att komma i närheten av originalet. Som gammal fan är det lätt att surna till när Hollywood ska in och kladda på och vattna ur gamla kultklassiker.
Å andra sidan unnar man John Caprenter upprättelsen – och stålarna. Den gamle demonregissören ägnar numera all sin tid åt att kolla på basket och spela tv-spel samtidigt som royaltypengar för uppföljare och remakes på hans gamla filmer strömmar in. Han verkar själv oerhört nöjd med denna tingens ordning, och har man levererat så många kanonrullar som honom har man all rätt att bara slappa loss.

/Steffe

P.S. Behöver du påminna dig själv om varför Big Trouble in Little China är en så suveränt kul rulle, släng ett öga på den här samlingen av Jack Burtons noll koll-citat nedan. Har du ännu inte sett filmen kan det vara en bra idé att låta bli, dock.

Dubbelaction med Van Damme.

di2

Double Impact (1991) är en stenhård actionvåffla om tvillingarna Chad (Van Damme) och Alex (också Van Damme (?!)). När de blott är spädbarn mördas deras föräldrar av den kinesiska maffian och de delas på. En växer upp i trygghet i Paris, mon dieu. En växer upp on the streets i Hong Kong. Det är inte jättesvårt att lista ut vem som är vem.

DOUBLE IMPACT, Jean-Claude Van Damme, 1991

I vuxen ålder träffas de igen, den kinesiska maffian måste stoppas, och de enda som kan göra ett vettigt jobb med stoppandet är Alex och Chad. Som tur är har de båda vuxit upp till kampsportande muskelknuttar, det enda som faktiskt skiljer dem åt är Alex backslick och karakteristiskt för tuffa människors svarta outfits. Deras sammanfogning är inte konfliktfri och Alex hårda bakgrund får honom bland annat att vara svartsjuk och misstänksam mot sin välartade bror. Där finns också, såklart, en kvinna att gräla om. Som för övrigt får stryk lite här och var, men det är inte riktigt ett bekymmer som tas upp i filmen. Bekymret med våld i nära relationer alltså.

Filmens handling är väl dock egentligen rätt oväsentlig. Det som är viktigt här är att vi får se svinroliga fightingscener. I en del av dom slits tröjor sönder.

di5

Vi får även möta en av världshistoriens roligaste bad guys i Bolo Yeung som svårt ärrad gillar att slänga tunnor på sin motståndare. En av filmens största behållningar är när han, medelst teckenspråk, utmanar den schysste av vandammarna på fajt. För att därefter kasta tunnor på honom.di3

Tecken och gester är genomgående i filmen, för övrigt.di4

Så, sitter ni och planerar helgens soffslöande, tryck gärna in den här djäveln någonstans mellan romcomen och thrillern. Den är måhända nästan två timmar, men det är två underhållande timmar.

/Stina