Den kreativa klassens ständiga våndor

while-were-young-poster-1
WHILE WE’RE YOUNG (2014)

Regi: Noah Baumbach

Josh (Ben Stiller) och Cornelia (Naomi Watts) är ett barnlöst New York-par strax över 40, vars liv står och stampar så smått. Medan vännerna skaffar familj går Joshs karriär som dokumentärfilmare trögt, och förhållandet har svalnat betänkligt sedan ungdomens år.
Men när de blir vänner med det unga hipsterparet Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) vaknar någonting till liv. Ungdomarnas levnadsglädje smittar av sig, och eftersom också Jamie har ambitionen att regissera dokumentärfilm får Josh äntligen den protegé han alltid önskat sig.
Runt knuten står dock svartsjukan på lut, både på det kärleksmässiga och professionella planet.

Ben Stiller är bra som Josh, och Adam Driver är ännu bättre i rollen som Jamie. Också Watts och Seyfried sköter sig fint, men de får tyvärr alldeles för lite att göra. Till syvende och sist blir det här nämligen en film som mest handlar om grabbarnas relation till varandra och sin egen fåfänga. Damerna får som så ofta finna sig i att hamna i skuggan. Det är tråkigt, för egentligen känns både Cornelia och Darby minst lika intressanta som sina manliga partners.

while-were-youngSom vanligt när den urbana ”kreativa klassen” ska se sig själv i spegeln (och HERREGUD så den älskar att se sig i spegeln) blir det en del trovärdighetsproblem på vägen. Josh har till exempel inte lyckats få ur sig en dokumentärfilm på nästan tio år, men det verkar vara ett problem som mest drabbar egot. Några svårigheter med att betala för en flådig lägenhet på Manhattan verkar inte uppstå. Vi får väl anta att paret lever på Cornelias pengar – hon  är dotter till en känd dokumentärfilmare.
Ännu mer svårförklarat är det hur det unga hipsterparet betalar för sin vindsvåning full av retroprylar, då fast inkomst helt tycks saknas.

Det kan tyckas som jag anmärker på småsaker, men just sådana ”rikedom är norm”-anspelningar gör det komplicerat att relatera till karaktärerna i filmen. När allt som står på spel är Ben Stillers önskan att förverkliga sig själv blir det lite svårt att känna någon större engagemangets eld i magtrakten. Världen står i brand, polarisarna smälter, människor flyr i miljontal och här kommer ytterligare en film om hur jobbigt det är att vara konstnärligt begåvad, välbeställd medelklass i New Yorks finare delar.
Att upplösningen levererar en hejdlöst trött sensmoral gör inte irritationen mindre.

Jag raljerar lite, som ni märker, men i ärlighetens namn finns en del att uppskatta med While We’re Young också. Det blir några småroliga scener när 40-plussarna ska försöka hänga med i det hippa unga parets tempo, och Charles Grodin piggar upp i rollen som Cornelias  pappa. Trevligast är faktiskt rullen när den rätt ingående diskuterar dokumentärfilm och var gränsen går mellan fakta och fiktion – sådan nördighet uppskattas.

Det får räcka för att hala in ett ytterst knappt godkänt betyg från Filmtajm 2000. Men indie-darlingen Noah Baumbach (The Squid and the Whale, Frances Ha) kan mycket bättre än så här.

/Steffe

Pasta-pang pang med extra allt

COMPAÑEROS (1970)companeros
Regi: Sergio Corbucci

Spaghetti-western med extra allt, kan det fresta? Om ditt svar på den frågan är jakande är det egentligen ingen idé att läsa de följande raderna, utan ta och sök upp Sergio Corbuccis mästerverk Compañeros (Död åt Companeros på svenska biografer) från 1970, och tryck den i spelaren bums. Pang pang blir inte mycket roligare.

Den som inte litar blint på mitt omdöme (och det är i ärlighetens namn rätt smart att inte göra det) ska få lite mer kött på benen:
Franco Nero spelar en svensk vapenhandlare som lystrar till namnet Yolaf. Han har sålt en laddning krigsmateriel till ett mexikanskt rövarband som poserar som revolutionärer, men har svårt att få betalning för leveransen. Det visar sig nämligen att hans tilltänkta belöning ligger inlåst i ett inbrottssäkert kassaskåp. Förr att komma åt degen behövs kassaskåpskombinationen, och den enda som kan siffrorna är professor Xantos (Fernando Rey) – en intellektuell och pacifistisk revoltledare som för tillfället sitter i fångenskap i Texas.

Det är inte mycket att be för, Yolaf ger sig iväg för att frita Xantos. Till sin hjälp får han den lagom begåvade flåbusen Vasco (Tomas Milian) och de två bildar ett högst motvilligt partnerskap. Och de kan behöva varandras hjälp, ty det är en hejdlöst farofylld och strapatsrik färd som väntar de tu. Inte minst får de problem med en enhandad prisjägare och falktränare, underbart gestaltad av Jack Palance.

Att kalla Compañeros för en underhållande westernrulle vore att underdriva. Det här är ett halsbrytande äventyr, med Nero och Milian i högform.
Neros karaktär bryter mot gängse ”tyst ensamvarg som skjuter först och frågar sen”-mall, genom att vara en vältalig och charmerande karl, som dock förstås är stenhård när det väl kommer till kritan. Milians oborstade buse är en skitstövel som det trots allt inte är svårt att känna sympati för. Det bankar ett varmt hjärta någonstans under den gapiga och burdusa ytan, vilket Milian gestaltar på ett trovärdigt sätt.
Samspelet mellan de båda huvudpersonerna är i absolut toppklass.

Regissören Sergio Corbucci är var av spaghetti-westerngenrens giganter, och i Comapñeros lyckades han på ett svåröverträffat sätt kombinerat action och humor, men han också ge filmen politiska undertoner som skänker lite tyngd åt festligheterna. Det är en fullkomlig fröjd att skåda.

Fortfarande inte övertygad? Jamen kolla in trailern då, om inte annat för att få höra det makalösa ledmotivet.

/Steffe

När man gillar sitt lag lite för mycket

BIG FAN (2009)220px-Big_Fan
Regi: Robert D. Siegel

Idrott kan göra den mest beskedliga människa lite galen. Det vittnar inte minst en av mina grannar om – när FBK:s matcher visas på tv ekar hans vrål och svordomar över hela kvarteret.
Lika långt som Paul (Patton Oswalt) i indiedramat Big Fan har han dock inte låtit idrottsintresset gå.

Paul är en bit över 30, men bor fortfarande hemma hos sin mamma. Han jobbar nätter som vakt i ett parkeringsgarage och verkar inte ha någon som helst ambition att hitta varken bättre jobb eller egen bostad. All vaken tid går nämligen åt till att fanatiskt följa favoritlaget i amerikansk fotboll – New York Giants. Livets korta höjdpunkter för Paul är när han får ringa in till ett lokalt radioprogram och rabbla ur sig spydigheter mot motståndarlag.

Men en dag förändras allt. Paul och hans lika asociale kompis Sal (Kevin Corrigan) får av en slump syn på sin store Giants-idol Quantrell Bishop (Jonathan Hamm) som sökt sig ut till förorten av oklar anledning. De kan inte låta bli att följa efter stjärnans bil, och hamnar slutligen på strippklubb. Quantrell uppskattar dock inte uppmärksamheten, och det hela slutar med en grov misshandel.

När Paul vaknar på sjukhuset blir hans snart varse att han med stor säkerhet skulle kunna få ett miljonskadestånd, och i samma veva för alltid förinta Quantrells karriär.
Det kan tyckas som ett självklart steg att ta för de flesta som blivit slagna så de fått blödningar i hjärnan, men för Paul innebär hela saken ett plågsamt dilemma. Miljonerna han skulle kunna tjäna skulle ju vara på bekostnad av New York Giants säsong.

Patton Oswalt är briljant i huvudrollen. Han lyckas med konststycket att porträttera en tragisk och i osympatisk figur på ett sätt som gör att man ändå känner med honom. Kanske hjälper det att Pauls omgivning bitvis är snudd på karikatyrer – den lyckade juristbrorsan hade till exempel vunnit på att inte överdrivas så mycket.

Det är både fascinerande och frustrerande att se Paul kämpa med sitt samvete och sina känslor kring misshandeln. Med relativt små medel tecknar Oswalt bilden av en man vars lilla, lilla värld är nära att rämna och som villrådigt och med grumlad logik försöker överväga sina alternativ. Psykologiskt är det högintressant.
Problemet är bara att regissör och manusförfattare Siegel (som tidigare skrivit The Wrestler) känner sig tvungen att bjuda på ett thrilleraktigt klimax som känns onödigt i en i övrigt så lågmäld historia. Filmens sista kvart är välgjord och välspelad, men helt malplacerad. En pliktskyldig urladdning vi hade klarat oss utan.

Men trots att avslutningen är lite av en besvikelse är Big Fan en film som ligger kvar och lurar inombords länge efter att den är slut. Fascineras man ens litegrann av idrottskultur bör en titt grundligen övervägas.

/Steffe

 

Platt fall i pyramiden

pyramidTHE PYRAMID (2014)
Regi: Grégory Levasseur

Det har kommit en hel del coola nyheter från det gamla Egypten på sistone. Har drottning Nefertitis hemliga gravkammare hittats? Är Cheops pyramid full av hemliga rum, som utforskningen med värmekameror antyder?
Det är frågeställningar som sätter fantasin i rusning. Kanske kan det också vara så att entusiasmen kring upptäckterna lockar den svagsinte att, likt undertecknad, spana in The Pyramid (2012).
Jag är här för att bestämt avråda från att låta Egyptenfebern gå så långt. Jag har själv varit där, och det var ingen rolig resa, må ni tro.

Filmen, som till större delen är found footage, följer ett gäng uselt spelade arkeologer som beslutar sig för att undersöka en ny mystisk pyramid, trots att teamet egentligen beordrats att lämna platsen. Väl inne i schabraket rasar golvet under deras fötter, och de är fast i den uråldriga stenkonstruktionen – som visar sig vara full av fällor. Dessutom har någon form av monster vaknat och gett sig fanken på att ha ihjäl inkräktarna. Som publik är det svårt att inte känna viss sympati för det uppsåtet.

Jag är oftast en monsterfilmsapologet, och jag kan svälja det mesta när det kommer till b-rullar med övernaturliga demoner, spöken och muterade jättedjur så länge de är skapade med gott humör och lite hjärta. Det som provocerar mig så med The Pyramid är att det är en film gjord för helt andra summor än de flesta, mycket roligare, filmerna på liknande tema som gjorts de senaste tio åren.
6,5 miljoner dollar har regissör Grégory Levasseur haft att leka med. Det är förstås rena kaffepengar när det kommer till bombastiska Hollywoodproduktioner, men för en found footage-skräckis handlar det om flera förmögenheter. I en tid när de flesta genreregissörer har svårt att få ihop 100 000 dollar till sina filmer önskar man att Levasseur tagit tillfället i akt och gjort något riktigt minnesvärt med så mycket stålar i ryggen.
Upplägget är det ju inget fel på heller, ryserier i urgamla egyptiska katakomber ska man väl egentligen inte kunna misslyckas med?

Jodå, Levasseur kan. Och han misslyckas med råge. Skådisarna han har samlat ihop är så genomusla att det blir plågsamt från första filmrutan, trovärdigheten är lika med noll. Inte blir det bättre av att de så kallade arkeologerna rotar runt i pyramiden som om de vore skrotsamlare. Har man sett ens en minut dokumentärt material från utgrävningar i Egypten framstår det hela som oerhört löjeväckande.
Dessutom är karaktärerna helt ointressanta, en far/dotterdynamik som pliktskyldigt skrivits in i manus leder precis ingenstans. Ingen rollfigur känns sympatisk. Någon som helst anledning att hoppas på att inte hela gänget ska stryka med levereras ingalunda.
Effekterna stinker. Scenografin, som väl rimligen slukat det mesta av de där miljonerna, görs det just ingenting med. Det är fult. Det är tråkigt. Det är helt enkelt ett stort jävla magplask alltihopa.
Känslan är att Levasseur och hans klåpiga medarbetare inte ens orkat försöka. Resultatet av den slappheten blir förstås att det i framtiden blir ännu svårare för folk med talang att få göra skräckfilm. Fy farao!

Nä, ta mitt råd och skit i att se The Pyramid. Den är helt enkelt inte värd din uppmärksamhet.

/Steffe

 

Clintan trängs i rampljuset

TWO MULES FOR SISTER SARA (1970)two-mules-for-sister-sara.16755
Regi: Don Siegel

Clint Eastwood är inte van att dela rampljuset. Han är en stjärna av den gamla typen, som sällan behövt någon support för att bära en film.
Two Mules for Sister Sara är ett av få undantag. Faktum är att Clintan inte ens är ”top-billed” i öppningssekvensen här. Den äran gick istället till motspelerska Shirley MacLaine, här i karriärens absoluta zenit.

Nå, att ha sitt namn innan Clintans i förtexterna innebär dock inte nödvändigtvis att man slipper bli räddad av densamma, vilket vi får se redan under filmens första minuter. Då stöter nämligen den stenhårde enstöringen Logan (Eastwood) på ett gäng banditer i full färd med att försöka våldta en nunna (MacLaine). Logan låter puffran tala, och tar sedan motvilligt sällskap med damen han räddat. Det visar sig att Sara, som nunnan heter, är involverad med mexikanska revolutionärer i kamp mot fransmännen. Som av en slump har också Logan intressen i just den konflikten och det udda paret tvingas samarbeta för att hjälpa mexikanarna.
Frågan är dock om Sara har riktigt rent mjöl i påsen? Hon har i alla fall en aptit på sprit och cigarrer som sällan associeras till ett liv i kloster…

two-mulesRyktet säger att inspelningen av Two Mules for Sister Sara var allt annat än friktionsfri. Både Clintan och framför allt regissören Don Siegel ska ha uppfattat McLaine som problematisk och svår att samarbeta med.
Det är nu lyckligtvis ingenting som märks i samspelet mellan de båda stjärnorna. Kemin är utmärkt, och de komiska replikskiftena dem emellan är det som gör att den här annars rätt standardiserade westernmackan lyfter. Till favoritsekvenserna hör Hogans försök att övertyga sin nunnkompis att det vore en synd att begrava skjutna bovar, eftersom man då ju nekar de av gud skapade gamarna mat samt en scen där Sara desperat försöker få Hogan att nyktra till för att fixa att spränga ett tåg i tid.

Filmen tappar sin ton lite under sista 20 minuterna, när det lättsamma anslaget byts ut mot en evighetslång eldstrid (med för tiden rätt blodiga effekter), men i övrigt är det här en väldigt trivsam western som underhåller genom hela speltiden.
Att hela anrättningen inramas av ett utmärkt Ennio Morricone-soundtrack gör knappast saken sämre.

/Steffe