Gravåtervändare av gammalt snitt

plagueofthezombies1THE PLAGUE OF THE ZOMBIES (1966)
Regi: John Gilling

Den klassiska brittiska filmstudion Hammer Films associeras starkast med sina tolkningar av Dracula, Frankenstein och The Mummy, oftast med Christopher Lee och/eller Peter Cushing i de bärande rollerna. Men den som nöjer sig med att se Hammers kändaste rullar gör sig själv en kraftig otjänst. Det finns nämligen gott om härliga guldkorn bland de lite mindre omtalade titlarna i katalogen – The Plague of the Zombies (1966) är ett lysande exempel på det.

Hammers enda film om zombies hör onekligen till filmbolagets b-lag, och spelades in samtidigt som The Reptile (1966) och visades från början som förfilm till Dracula: Prince of Darkness (1966) (där Christopher Lee för andra gången spelade de blodtörstige greven). En kväll på biografen med den filmdubbeln hade man onekligen inte haft något emot att uppleva!

Filmen utspelar sig 1860, och vi får möta den prominente läkaren James Forbes (André Morell) och han dotter Sylvia (Diane Clare). James har semester och ser fram emot att få ägna sig åt fiske, då ett brev från gamle vännen doktor Tompson (Brook Williams) dyker upp. Tompson har bosatt sig i en liten by i Cornwall, och nu har en mystisk epidemi börjat ta byinvånarna av daga.  Motvilligt beger sig James tillsammans med sin dotter till landsbygden för att assistera.
Det är dock inte alla i det gamla gruvsamhället som ser på deras ankomst med glädje. Särskilt inte bygdens starke man och makthavare, den gåtfulle Clive Hamilton (John Carson).

plague-of-the-zombies-11966 var det fortfarande några år kvar tills George Romero skulle göra Night of the Living Dead och för alltid förändra zombiemytologin (och skräckgenren i stort). I Hammers tappning är de levande döda inte horder av ruttna lik med smak för människokött,  utan viljelösa vålnader som skapas och kontrolleras med hjälp av voodoo. Mer svart magi och mindre apokalypsraffel än den moderna publiken är van vid, alltså.
Det hindrar dock inte att det går utmärkt att, likt i Romeros rullar och många av hans efterapare, läsa in lite småstyltig samhällskritik i anrättningen. Här är det kapitalet som bokstavligt talat tar kontroll över allmogen och nyttjar den för sina profithungriga syften…

Nå, det är sannerligen inget krav att man försöker analysera Plague of the Zombies för att man ska ha trevligt i filmens närhet. Det handlar nämligen om ett utmärkt rysarhantverk, men läckert foto och stabilt skådespeleri – inte minst från Morell som gör en fin gestaltning av en klassisk brittisk gentlemanna-protagonist.
Och det finns ett antal scener som verkligen som sticker ut – inte minst en suggestiv (mar)drömsekvens där de levande döda kravlar upp ur sina gravar etsar sig fast i minnet.

Risken att man blir sömnlös efter att ha sett Plague of the Zombies är nog inte överhängande, i alla fall inte för dagens publik. Men som en stunds trivsamt rysruggande i soffan är det en film som levererar med råge.
Tråkigare kan man sannerligen ha, även i sällskap med många av dagens zombie-rullar…
/Steffe

 

 

Sinister bakar ny kaka…

…med samma recept. På ett ungefär. Kanske är det vetemjöl special och röd jäst i stället för blå, men det är fortfarande bullar på den där plåten. Jag pratar om Sinister 2.

Sinister-Bar-640-2

Upp med en hand alla ni som föll för Sinister för tre år sedan! Jag är en av de som viftar. Jag såg den med min syster och vi skrek och hade oss, vill jag minnas. Innehållet är ju som gjort för att lyckas, det fanns en unge med nattskräck, andra ungar med mordiska tendenser, snuffilmer, konstiga ljud och så vidare. En skräckfilm som inte enbart, men till rätt stor del, förlitade sig på hoppa till-sekvenser. Det funkade. Och uppenbarligen såpass bra att man ville försöka igen.

Sinister_2

Sinister 2 har i stort sett samma upplägg, förutom att det finns lite mer story bakom karaktärerna, det finns ännu fler barn av tvivelaktig karaktär, och det är inte riktigt lika mycket hoppa till-skräck, även om den delen av suget tillfredsställs också. Trist nog drar det ner betyget lite. Mitt största problem med första Sinister var slutscenen och utan att spoila för er stackars satar som ännu inte sett den så kan jag i alla fall avslöja att det handlar om information. För mig bygger en stor del av skräckkänslan på att jag inte riktigt greppar vad det är som sker. Och när det ska börja förklaras, då är jag helt enkelt inte lika rädd längre. Sinister 2 lider av detta i större utsträckning.

Kort storygenomgång: Ensam mamma (Shannyn Sossamon) flyr våldsam man, med sina tvillingsöner, och bosätter sig i en stor kåk på landet. Tråkigt nog en kåk som kan kopplas till de våldsamma familjemorden som vi fick lära oss om i den första filmen. En före detta polis (James Ransone, som är den enda utan otäck mask som återvänder från första filmen), som är kompis till Ellison Oswalt (Ethan Hawke, första filmen), försöker reda ut vad som hänt med hans vän och hans efterforskningar leder honom fram till kåken, den ensamma mamman, tvillingarna och dessutom helvetets alla kval.

Den största tilliten läggs fortfarande hos snuffilmerna. Skakiga super 8-sekvenser med konstigt ljud är mumma för skräckfantasten utan höga krav (jag). Men, igen. Även dessa har tappat mot förra filmen. De försöker och försöker, filmerna är läskigare och läbbigare, men också mindre trovärdiga på grund av det och… ja. Det förtar ju helt klart stämningen när en rulle om spökmördarövernaturligheter helt plötsligt tappar trovärdighet.

Så. Summan av kardemumman, Sinister 2 är en helt okej uppföljare, mycket tack vare att jag gillar de nya rollkaraktärerna som introduceras. Men i stort sett är det en upprepning av den första och på flera sätt en försämring. Jag röstar för att du ser båda två i ett sträck, för säkerhets skull.

/Stina