Hammer goes sleaze

vampireloversVAMPIRE LOVERS (1970)
Regi: Roy Ward Baker

Hammer Horror var den stora skräckfilmsdominanten under det sena 50-talet och 60-talet. Men när 70-talet nalkades började publiken tycka att den brittiska filmstudions gotiska rysare kändes lite mossiga. Upplättade censurregler och en ny våg av mer moderna skräckisar från andra sidan Atlanten gjorde också att vinden började susa oroväckande snålt kring det anrika filmbolaget.
Det fanns bara en sak att göra – bli sleazigare!

Hammers filmer hade förvisso alltid försökt vara lite sensuella och småsexiga, men med The Vampire Lovers (1970) togs steget över till ren explotationfilm. Och man hade hittat det perfekta ansiktet utåt för sin nya, naknare giv – Polenfödda skådespelerskan Ingrid Pitt. Med sin exotiska brytning, sin undersköna look och, kanske framför allt, sin obryddhet inför att släppa kläderna framför kameran blev hon en omedelbar skräckikon.

Filmen är baserad på 1800-talsromanen Carmilla, en vampyrberättelse som skrevs 26 år innan Bram Stokers Dracula. Manusförfattarna valde att ta fasta på romanens lesbiska undertoner, i ett (lyckat) försök att locka en sexsugen publik till biograferna.
Pitt spelar huvudrollen, en mystisk kvinna som tillsammans med sin mor dyker upp vid General von Spiseldorfs (Peter Cushing, som kämpar på bra i en torftig roll) gods i filmens inledning. När modern får ett påstått dödsbud måste hon hasta iväg och lämna Marcilla, som Pitt kallar sig, kvar på obestämd tid.
Det visar sig att Marcilla har en närmast förhäxande inverkan på generalens unga dotter Laura (Pippa Steel), och de båda unga (nåja, Pitt var 32 år gammal vid inspelningen) flickorna isolerar sig allt mer. Samtidigt blir Laura sjuk, och hon hemsöks av hemska mardrömmar.
Innan generalen vet ordet av har hon dött i sin säng, och ett klassiskt vampyrbitmärke låter antyda att allt inte gått naturligt till.

Ingrid Pitt, till vänster, i full färd med sina förförarkonster.

Ingrid Pitt, till vänster, i full färd med sina förförarkonster.

Men Pitt är inte färdig där. Strax efter Lauras död dyker hon upp vid ett nytt gods, där ytterligare en vacker dotter väntar. Kommer hon hinna förföra och slutligen döda henne också innan någon inser hennes rätta natur? Svaret låter sig dröja, och medan publiken väntar passar regissör Roy Ward Baker på att visa väl tilltagna doser naken hud.

Vampire Lovers är inte någon av Hammers allra bästa filmer. Tempot är bitvis lite väl långsamt, och det är alltid tråkigt att se Peter Cushing underutnyttjas. Sexscenerna var säkert spännande för en dåtida publik, men känns idag mest stela och gubbsjuka.
Men Ingrid Pitt är suverän! Hennes skådespelarregister är måhända inte rekordomfattande, men den här historien bär hon alldeles utmärkt med sin suggestiva karisma. Hon är den stora anledningen till att se filmen.
Ja, och dess historiska värde då. Vampire Lovers var det första steget in i klassiska Hammers sista fas, och ur den skulle det komma del godbitar innan ridån gick ner för gott 1976.

/Steffe

 

 

Dolph dunkar utomjording

darkangelDARK ANGEL (1990)
Regi: Craig R Baxley

Ojojoj, Dolph Lundgren visste hur man gjorde sig impopulär i Sverige under det sena 80-talet. Först har han mage att dyka upp i svensk tv och välja att prata engelska (irriterande nog verkar inte klippet finnas på Youtube) efter succén med Rocky 4. Sedan följer han upp det med filmen Red Scorpion, vars inspelning kritiserades för att bryta embargot mot Sydafrika, samt två actionrökare som blev totalförbjudna för den ack så känsliga svenska publiken (The Punisher och Dark Angel). Det var till att stöta sig ordentligt med Jante för den nytända svenska actionstjärnan.

Men skrattar bäst som skrattar sist, filmcensuren är numera avskaffad medan Dolph Lundgrens karriär puttrar på alldeles utmärkt. Och när det gäller Dark Angel blev den svenska biopubliken snuvad på en riktigt skön b-actionrulle. En av Dolphs bättre, faktiskt.

Big D spelar Houstonsnuten Jack Caine – en man som gillar att gå sin egen väg och ger blanka fan i vad hans överordnade tycker.  Den frifräsar-attityden resulterar i att hans partner i inledningen av filmen får sätta livet till i ett knarktillslag som går fel. När en måttligt sörjande Dolph undersöker förödelsen på brottsplatsen han indirekt är orsak till anar han att något mer än en vanlig gangsterskjutning ägt rum. Att flera av liken uppvisar extremt precisa skärskador i halsen skulle faktiskt kunna peka på… en knarkdealande utomjording som skjuter cd-skivor!

Det tar förvisso ett bra tag för Dolphan att komma till den insikten. Först paras han ihop med en extrem paragrafryttare till FBI-agent (Brian Benben) som kräver att allt görs ”by the book”. Det blir förstås ett partnerskap som skaver, med en del festliga replikskiften som följd. Långsamt nystar den omaka duon upp fallet, och de får hjälp av en hel del slumpmässiga händelser som skickar in dem på rätt spår.
Parallellt med buddy cop-tråden får vi så följa den utomjordiska besökaren, som är förvånande lik en reslig människa med vita kontaktlinser (Matthias Hues). Han vandrar omkring till synes planlöst, tills han hittar någon ensam stackars jordbo som han kan döda och suga kroppsvätskor ur (förmodligen var det de scenerna som fick Statens Biografbyrå att heroiskt skydda svenska folket från filmen).
Till slut korsas dock vägarna för snutarna och fattigmans-Terminatorn från rymden, och resultatet blir en final av festligare modell!

I-Come-in-Peace-560x300Som jag redan låtit antyda är jag  svag för Dark Angel. Det är en lagom genomkorkad b-mix av sci fi och snutrulle som bjuder på schyssta actionscener och såväl frivillig som ofrivillig humor. Dolph och hans regelkåte parhäst är måhända inga Murtaugh och Riggs, men för en rulle på den här nivån sköter de gnabbandet klart godkänt. Addera att manuset faktiskt innehåller en del genuint dumroliga oneliners och replikskiften (”Fuck you, spaceman!”) samt att ett par färgstarka bifigurer (Dolphans koffeinskakige forskarkamrat) och det står klart att det är en helskön rulle, det här.

Dolph Lundgren – DDR-Sverige: 1-0.

/Steffe

 

 

Grottmonster utan riktigt bett

The-Cave-2005-PosterTHE CAVE (2005)
Regi: Bruce Hunt

Ska du bara se en monsterfilm från 2005 som utspelar sig i underjordiska grottor, då ska du inte se The Cave. Istället ska du förstås spana in Neil Marshalls vida överlägsna The Descent (Instängd på svenska) från samma år. Det är en av de senaste 20 årens allra bästa skräckfilmer det.
Men om du redan sett The Descent både en, två och kanske till och med tre gånger men ändå är sugen på lite mer grottryserier då? Är The Cave värd att se då? Tja, kanske det…

Här handlar det om den typen av medelbudget-skräckfilm som sällan eller aldrig produceras längre. 30 miljoner satsades i den här monstermackan, och jag vågar påstå att väldigt få filmbolag skulle göra den investeringen idag. Faktum är att det tydligen inte var en bra idé 2005 heller, eftersom The Cave bara drog in knappt hälften av vad den kostade att producera på biograferna. Och det är svårt att hävda någon slags orättvisa i det, ty det är en rätt blek och idéfattig rulle vi har att göra med här…

Vi får möta en grupp äventyrliga dykare som får uppdraget att undersöka ett gäng underjordiska grottor i Rumänien. Väl nere under marken går dock allt snabbt käpprätt åt helsike, och de finner sig fångade i jordens inre. Vad värre är – de är inte ensamma.
Men värst av allt – det är nästan helt omöjligt att bry sig…

Det är nämligen ett tämligen blodfattigt gäng vi får följa när de kämpar för sin överlevnad. Endimensionella karaktärer är man van vid i den här typen av rullar, men med rätt skådisar i rollerna kan det bli skoj ändå. Så icke i The Cave. I det tvålfagra gänget som bekämpar monstern är det just ingen som sticker ut. Lena Heady, numera storstjärna som Ceresei Lannister i Game of Thrones, återfinns förvisso i rollen som biolog, men hon får just inte mycket mer att göra än leverera infodumpar.

Men det skiter ni förstås i. Ni vill veta om monstren levererar. Och jo då, effekterna är faktiskt rätt hyggliga, det ska jag villigt erkänna. Fysisk make up blandas med dataanimationer på ett klart godkänt sätt. Synd bara att ingen riktigt orkat tänka till när det kom till monsterdesignen, utan sneglat alldeles för mycket på Alien-filmerna för att överraska någon.

Men det puttrar på i skapligt tempo ändå, och det blir aldrig så uselt att man lockas att stänga av. Känner man efter riktigt långt därinne går det möjligen att förnimma en svag känsla av att vara underhållen, men då får man gräva djupt. Mest är det här en film som bara finns, och dess existens varken irriterar eller engagerar.

Så bör du se The Cave? Visst, gör det. Men se The Descent en fjärde gång först.

/Steffe

Fotnot: The Cave finns att se på Netflix i detta nu.

 

 

Lagom lattjo med Myr-Mannen

Ant-Man_posterANT-MAN (2015)
Regi: Peyton Reed

Det börjar sina bland de mer namnkunniga superhjältarna för Marvel. Alla de riktigt välkända serietidningsnamnen har redan fått sin egen film (eller två, eller tre, eller fyra, eller fem), och då blir det till att rota djupare i trikåkatalogen när filmuniversumet ska breddas.
Det gick bra med Guardians of the Galaxy (2013), en serietidning nästan ingen hade läst som resulterade i Marvels i särklass bästa film så här långt.
Ant-Man (2015) är långt ifrån lika övertygande…

I huvudrollen hittar vi alltid karismatiske Paul Rudd, som spelar Scott Lang – en mästerlig inbrottstjuv begåvad med rättvisepatos. Nysläppt från fängelset försöker han sig på ett laglydigt liv, men dras snabbt in tillbaka i gamla banor för en sista stöt. Han går med på att bryta sig in i en gammal kåk med rigorösa säkerhetsanordningar, vilket inte hindrar Lang från att lyckas med sitt uppdrag.
Bytet vid inbrottet visar sig vara en besvikelse – i kassaskåpet finns nämligen bara en sketen dräkt, av superhjältesnitt. Lang kan förstås inte låta bli att testa stassen – vilket resulterar i att han krymps till en myras storlek! Som om inte detta vore chockerande nog ekar en förmanande röst i hjälmen han tryckt på skallen.
Det visar sig att dräktens rättmätige ägare Hank Pym (Michael Douglas) behöver hjälp, och att han hela tiden planerat för att Lang ska lägga rabarber på outfiten. Ett lagom engagerande äventyr kan ta sin början.

Från början var det tänkt att Edgar Wright (Shaun of the Dead (2004), Scott Pilgrim vs. the World (2010)) skulle sitta i registolen. Det hade onekligen kunnat bli intressant, men eftersom han uppenbarligen ville ta karaktären för långt från Marvels inslagna mittfåra fick han foten från uppdraget.
Hans ersättare Peyton Reed gör väl ett hyggligt, om än anonymt, jobb, men det är svårt inte att känna en  hastigt växande mättnad på alla dessa superhjälte-filmer med liknande ton och tempo nu.

Marvel's Ant-Man..Scott Lang/Ant-Man (Paul Rudd)..Photo Credit: Zade Rosenthal..? Marvel 2014

För även om Ant-Man är en rulle som försöker sig på att vara mer humoristisk än många av sina systerfilmer är det inte mycket mer än ytterligare en portion rätt kryddsvag serietidnings-action som serveras här. Fajterna i mikroformat roar förvisso en smula, men nyttjas inte riktigt tillräckligt för att lyfta filmen till några högre höjder. Att mycket av det festliga redan getts bort i trailern förstör också upplägget lite.
Det finns halvhjärtade försök att ladda filmen med någon slags emotionellt krut, men det faller platt eftersom ingen karaktär känns tredimensionell och man redan från början kan räkna ut vad varje rollfigur ska genomgå för resa. Det är, som vanligt, alldeles för tillrättalagt för att fungera som något annat än en stunds matinéspektakel att halvslumra till i soffan.

Förvisso undviker Ant-Man Marvel-fällan med överbefolkning, som gjorde Avengers 2 till en knappt tittbar superhjälteröra, men det känns ändå mest som en rätt själlös transportsträcka inför nästa jättelika event-film som ska håva in nya miljarder på Disneys konto. Captain America 3 är det visst som står på tur.

Njä, jag vet inte jag. Börjar vi inte bli färdiga med superhjältefilmer? Själv har jag märkt att jag numera mest ser dem av någon slags nördig pliktkänsla än egentlig lust. Och Ant-Man gjorde inget för att förändra detta sakernas tillstånd.

/Steffe

Fonot: Värt att notera är att jag är 38 år gammal. Filmen är gjord för tolvåringar. Att jag sitter och gubbgnäller på ungarnas underhållning är förstås inget annat än direkt patetiskt. Jag ber om ursäkt för det.

 

Man med tufft gevär vs. bonnläppar

blastfighterBLASTFIGHTER (1984)
Regi: Lamberto Bava

Italienska Rambo-kopior från 80-talets mitt går det 13 på dussinet. Men då är det oftast den andra filmen, där Stallones anti-hjälte gick från trasig men dödlig Vietnamveteran till inoljad krigsmaskin, som utgör mall. Mer sällsynt är att den överlägsna första Rambo-mackan First Blood (1981) får agera influens, men Lamberto Bavas Blastfighter utgör ett förtjusande undantag från den regeln.

Här får vi möta den före detta polisen ”Tiger” Sharp. (Michael Sopkiw). Precis som det osubtila namnet antyder är det en hårding vi har att göra med, och han är dessutom precis släppt ur finkan för att ha tagit lagen i egna händer mot en hänsynslös mördare.
Efter voltan på kåken möts han av en vän som ger honom VÄRLDENS HÅRDASTE GEVÄR i gåva. Med en kapacitet för såväl kraftfull automateld som granatbeskjutning och en massa annat lull-lull vore vapnet perfekt för att ta hämnd på det korrupta rättssystem som satt ”Tiger” bakom lås och bom.
Men icke. ”Tiger” är trött på allt våld, och istället för att gå loss med sitt nya muskedunder återvänder han till den småstad där han växte upp, i ett försök att leva ett liv i stillhet. VÄRLDEN HÅRDASTE GEVÄR gömmer han undan. Det ska aldrig brukas, tänker han för sig själv.

Nå, bonnläpparna i hålan gör dock sitt för att sätta fart på kliandet i avtryckarfingret på ”Tiger”. Det visar sig nämligen att det pågår sadistisk tjuvjakt i skogarna runt stugan där vår hjälte satt ner bopålarna. Det tänker inte ”Tiger” tåla, och när han levererar några knogmackor som straff för djurplågeriet skaffar han sig snabbt ett icke oansenligt gäng korkade men blodtörstiga fiender bland de lokala rednecksen.

För att göra situationen riktigt bökig dyker dessutom en tonårig dotter upp. Det är ett barn som ”Tiger” helt tycks ha glömt att han hade, trots att hon var åtta år då han åkte i finkan, och deras relation är frostig till en början. Ömsom tinar de dock upp inför varandra, men då är pöbeln redan ute efter blod. Kommer ”Tiger” kunna reda ut situationen? Och ännu viktigare, kommer han använda VÄRLDEN HÅRDASTE GEVÄR när han gör det? Spoiler: Ja, det kommer han.

600px-Blastfighter-SPAS12-8Om man tar en del  First Blood och en del Deliverance (1972) och blandar ihop dem, för att sedan sila hela klabbet genom ett italienskt skitfilmsfilter, ja då får man ett rejält glas välsmakanade Blastfighter. Filmen blandar och ger, ofrivillig komik och genuint lyckade scener samsas under den transportsträckebefirade speltiden. Det händer någonting lajbans mest hela tiden.
Lamberto Bava är måhända inte en regissör på pappa Marios nivå, men det är ingen klåpare som sitter i registolen. Både scenografi och foto håller hög klass. Manuset är ostigt, som sig bör, men ändå stabilt. Och när väl VÄRLDENS HÅRDASTE GEVÄR åker fram så gör det det med besked!

Så sluta larva runt, ta och släng på Blastfighter. Och gör det nu.

/Steffe

Fotnot: Värt att notera är att ”banjo-killen” från Deliverence (Billy Redden) skymtar förbi som hastigast, för att understryka var Blastfighter hämtat sin inspiration ifrån.