Nervig Netflix-rysare med nagelbitarkvaliteter

Hush_2016_posterHUSH (2016)
Regi: Mike Flanagan

En maskerad mördare. En ensam kvinna. Ett ödsligt hus på landsbygden.
Det är ingen jätteoriginell trio ingredienser Mike Flanagan tar till för att försöka koka skräckfilmssoppa på. Det gäller att ha ett skickligt handlag om man ska få till något intressant och sevärt när man beträder så välutforskade marker.
Och det ska visa sig att Flanagan har precis det som krävs.

Hush (2016) har förvisso en tvist jämfört med andra home invasion-rullar – protagonisten Maggie (Kate Siegel, mycket bra!) är dövstum. Hon bor ensam i ett hus på landet, där hon försöker få till ett slut på sin andra roman. Storstaden har hon lämnat bakom sig,  i ett försök att få lugn och ro, och för att – anar man – lyckas släppa ett förhållande.

Men någon lugn och ro är det förstås inte som väntar under filmens speltid. Istället börjar snart en kniv- och armborstbeväpnad mördare i vit mask stryka runt kåken. Att det är just en mördare vi har att göra med vet vi eftersom han brutalt knivdödar Maggies granne när hon desperat bankar på dörren och skriker på hjälp. Maggie själv märker förstås ingenting – hon är ju döv.
Snart har hon dock förstått vad som håller på och hända, och en katt och råtta-lek som pågår större delen av filmen kan ta vid.

Det är uppfriskande att Maggie, trots att hennes handikapp placerar henne i kraftigt underläge, aldrig reduceras till bara ett panikslaget offer. Hon framstår tvärtom som klart  handlingskraftig och smart, och hon gör hela tiden val som känns logiska.
Som skräckfilmskonsument är man van att behöva sucka tungt i tv-soffan över alla idiotiska beslut som fattas av personer i livsfara, men det slipper man här. Skönt!

För ovanlighetens skull är inte heller den (till en början) maskerade mördaren någon halvt övernaturlig varelse som kan förutse sitt offers varenda drag. Tillgången till vapen, hörsel och en sadistisk blodtörst gör naturligtvis att oddsen är på hans sida, men maktbalansen skiftar ändå fram och tillbaka under speltiden. Det gör att filmen, trots sin snudd på simpla premiss, aldrig blir tråkig eller enahanda.

Hush är ingen revolution för home invasion-filmer, men väl ett ovanligt välgjort och spännande bidrag till subgenren. Högt tempo, bra skådespelare och brutala våldsscener bidrar till att det faktiskt är en riktig liten nagelbitare det handlar om här. Det stilistiska greppet att stundtals låta publiken dela Maggies hörselhandikapp är också lyckat, och det används i precis lagom dos.

Netflix samarbete med skräckfilmsproducenten Blumhouse, som hittills förutom Hush givit oss Creep, har börjar riktigt intressant. Det ska bli spännande att se vad det kan leda till i framtiden.
Spännande ska det också bli att följa Mike Flanagans fortsatta karriär. Han imponerade redan 2013, med utmärka spegelrysaren Oculus.
En titt på hans imdb-sida ger dock beska besked. Nästa projekt: Ouija 2. Ajdå.

/Steffe

Lek med döden i 90-talsthriller

DÖDLIG PULS (1990)
Regi: Joel Schumacher

Julia Roberts. Kiefer Sutdodlig_pulsherland. Kevin Bacon. William Baldwin. Och Joel Schumacher i registolen. Hetare än så blev det knappt när året var 1990.
Lägg till ett fantasieggande manus som frestar med svar på gåtan om vad som händer efter döden och ni anar att Dödlig Puls (Flatliners på originalspråk) borde vara en klockren homerun för alla inblandade.
Dessvärre är jag här för att meddela att det snarare rör sig om en halvhård snedträff…

De unga skådisarna som listades här ovan spelar alla läkarstudenter som under ledning av Nelson (Sutherland) börjar ägna sig åt farliga experiment. I största hemlighet iscensätter de frivilligt nära döden-upplevelser, som helt enkelt går till som så att en av dem stoppar hjärtat under några minuter, för att sedan återuppväckas av de andra och berätta om sina upplevelser. En minst sagt riskfylld aktivitet, som blir ännu farligare av att gänget hela tiden pushar varandra att stanna på ”andra sidan” längre och längre stunder.

Och nog verkar det som om det finns någonting bortom döden. Det är förbluffande syner som möter dem som vågar sig på experimentet. Dessvärre är det inte enbart positiva upplevelser som väntar när hjärtat slutat slå, och när det sätts igång igen blir det tydligt att någonting obehagligt följt med till den ”vanliga” verkligheten.

Det är onekligen en kittlande premiss Schumacher haft att leka med, och till en början är Dödlig Puls är rätt så fascinerande film. Tråkigt nog blir man snart varse att manuset är klart grundare än man hoppats.
Rollfigurerna har försetts med ett karaktärsdrag vardera (Sutherland är äregirig, Bacon stoisk, Roberts stel etc.etc.) samt varsin mörk hemlighet som kommer upp till ljuset i takt med att läbbigheterna eskalerar. Det känns tunt, och i halvtid har man klurat ut med mesta av filmens mysterier. Inte bryr man sig särskilt om hur det ska gå för de lövtunna karaktärerna heller.

Schumacher försöker väga upp det hela med ögongodis, som dock mestadels känns väldigt daterat idag. Allt dränks i blått eller rött ljus så fort det vankas övernaturligheter, men det ser mest rätt trist och konstlat ut. Känslan är mest hela tiden att om kameran sluntit lite till vänster eller höger om skådisarna hade man fått strålkastarna, fläktarna, rökmaskinen och hela filmcrewet i bild. Försöken att imponera bidrar till att punktera den lilla atmosfär som trots allt byggts upp.

Nu låter det kanske som om jag hatade Dödligt Puls, men så är alls icke fallet. Här finns förmildrande omständigheter. Det är till exempel alltid en fröjd att se Kiefer Sutherland i sitt esse, och han är bra här. Jag får dessutom erkänna att det finns en och annan  scen som Schumacher trots allt har fått till, allt faller inte platt.
Som extra bonus har Kevin Bacon en så härligt fluffig frisyr att den känns minst lika häpnadsväckande som en del av de mer övernaturlig fenomenen i filmen. Strongt!

/Steffe

 

 

 

RAMBOVECKA: Rambo: The Force for Freedom (1986)

Filmtajm 2000 fyller ett år! Det firar vi med att fokusera enbart på Rambo i en vecka.

tecknade ramboRAMBO: THE FORCE OF FREEDOM (Tecknad tv-serie)
Vi må ha uttömt all Rambo som finns i långfilmsformat, men det betyder inte att vi är helt färdiga med karln här på Filmtajm 2000. Det finns ju en tecknad tv-serie också, gjord i 65 avsnitt när Rambofebern var som allra störst. På 80-talet fanns samlingskassetter att tillgå på den svenska VHS-marknaden, så hade man en tillräckligt välsorterad uthyrare att tillgå kunde man alltså spana in den här serien även i gamla Svedala (på någon svensk tv-kanal tror jag inte den visats).

Nå, likheterna mellan tecknade Rambo och hans icke animerade förlaga visar sig snabbt vara försumbara. Här är det ingen av regeringen skapad krigsmaskin med psykiska problem efter Vietnamkriget vi får möta, utan en gladlynt patriotisk hjälte som leder det muntra gänget Force of Freedom, som kämpar för att bevara amerikanska värderingar jorden runt. Det finns förstås en fiendeorganisation också – S.A.V.A.G.E. (står för Specialist-Administrators of Vengeance, Anarchy and Global Extortion, men det hade ni väl redan räknat ut) som leds av General Warhawk som har en mängd färgstarka underhuggare med lattjo frisyrer.

Rambo, i filmerna känd som en ensamvarg, är inte heller själv i sin kamp mot ondskan. Till sin hjälp har han, förutom Colonel Trautman, de sköna lirarna Edward ”Turbo” Hayes – en racingförare som är en jäkel på motorer, samt Katrine Anne ”K.A.T.” Taylor – mästare på förklädnader. Tillsammans utför trion uppdrag, som inte sällan går ut på att Rambo måste rädda någon av sina medhjälpare, över hela världen. Det skjuts och sprängs rätt friskt, men eftersom det handlar om en tecknad tv-serie för barn är det ingen som får sätta livet till.

NECA-2015-Con-Exclusive-Rambo-Force-of-Freedom-001Jag ska vara ärlig och villigt erkänna att jag inte sett alla 65 avsnitten av den här serien. Det fick räcka med 3-4 stycken (alla finns på Youtube, för den som vill göra jobbet på riktigt). För sanningen är att efter att man skrattat åt hur långt ifrån Rambo från First Blood den tecknade versionen är blir det lite trist att kika på, inte minst om man passerat 12 års ålder. Det rör sig om en G.I. Joe-klon (Action Force hette det visst i Sverige) och serien är gjord för att kränga actionfigurer till kidsen. Det finns troligen sämre varianter av konceptet där ute, men också med all säkerhet bättre  (original-G.I. Joe, till exempel).

Visst, som ett nostalgiskt vykort från 80-talet roar Rambo: Force of Freedom en smula, och de ultrakonservativa värderingar som saluförs är rätt kul i backspegeln, men det blir gammalt snabbt.
Fast jag skulle inte banga att ha några av de där actionfigurerna i hyllan…
/Steffe

RAMBOVECKA: Rambo (2008)

Filmtajm 2000 fyller ett år! Det firar vi med att fokusera enbart på Rambo i en vecka.

Rambo2008RAMBO (2008)
Regi: Sylvester Stallone

20 år efter Rambo III fick Sylvester Stallone äntligen chansen att knyta ihop säcken för sin (näst?) kändaste rollfigur. En sista strid väntade Vietnamveteranen som vi först fick möta knatande längs med en landsväg 1982.
Men världen hade ju spunnit några varv sedan det kalla krigets 80-tal. Inget Sovjetunionen som kunde servera kanonmat fanns längre att tillgå.
Så vad göra? Stallone gjorde efterforskningar för att hitta en lämplig plats att släppa lös Rambo på 2000-talet, och blev informerad om att förtrycket av kristna i Burma var vår tids mest bortglömda folkmord. Läge för upprensning.

Rambo har uppenbarligen huserat i Thailand under se senaste två decennierna. Men han har inte legat och stekt på någon strand med paraplydrink i näven. Istället har han flyttat ut i en minimal djungelby där han tjänar sitt spartanska levebröd som tystlåten ormjägare.
Hans självvalda isolering bryts när en grupp amerikanska missionärer söker upp honom, och ber om hjälp för att ta sig in i Burma för att leverera förnödenheter till en kristen by.
Rambo är minst sagt skeptisk. Han har alltid varit butter, men med åren har han uppenbarligen tappat precis all tilltro till mänskligheten.
Fast det är ju en dam i sällskapet, Sarah (Julie Benz), och hon lyckas till slut få den gamle surpuppan på andra tankar.
Rambo går med på att eskortera sällskapet på sin båt. Det blir lite trubbel med pirater som måste tas av daga, men missionärerna når till slut sitt mål och Rambo återvänder hem.

Det vill sig ju dock inte bättre än att byn som fått amerikanske besökare attackeras av regimens soldater. En blodig massaker följer, och missionärerna tas till fånga.
För att hitta och frita dem skickas ett gäng legosoldater in, och Rambo packar ner pilbågen och hänger med. Och då bryter förstås hela helvetet lös.

ramboDen fjärde filmen om Rambo är utan tvekan den brutalaste. Stallone (som skötte regin själv) skyggar inte tillbaka när han ska visa de burmesiska soldaternas ondska. Det är barnamord, våldtäkter och stympningar – allt i bild. Anledningen är förstås att man ska bli riktigt förbannad och hoppas att Rambo och hans vänner ska ge igen med besked.
Det gör de.
Här handlar det inte om vanliga, hederliga blodsquibs när fienderna faller, utan folk klyvs rakt itu av Rambos kulspruteeld. Och har Rambo för tillfället inte tillgång till skjutvapen har han inget emot att slita struphuvudet av folk med sina bara händer, alternativt hugga av huvuden med sin hemmabyggda bamsekniv. Så kan man också utnyttja moderna dataeffekter…
Någon med på tok för mycket fritid har räknat ut att filmen snittar på 2,59 dödsoffer i minuten. I särklass våldsammast i en filmserie som är känd just för sitt våld, alltså.
Men även om det bitvis känns spekulativt och överdrivet är det svårt att komma ifrån att actionsekvenserna är väldigt välgjorda. Att kalla dem realistiska vore att ta i, men det är ändå en klart mer verklig känsla i eldstriderna än i del två och tre.

Att det den här gången är ett team och inte en one man-army ger också lite mer nerv. Man inser ju att Rambo själv inte kommer stryka med av en förlupen kula, men hur det ska gå för hans kamrater känns mer oklart. Ett litet spänningsmoment att ta fasta på mitt i allt slaktande.

Blir det något bokslut för karaktären då? Ja, jag tycker nog faktiskt det. På något märkligt sätt tycks mötet med missionären Sarah väckt en liten strimma av hopp om mänskligheten hos Rambo, som i filmens inledning ser sig själv som enbart en mördarmaskin som måste hållas i schack. Ett sista krig verkar skänka någon slags självacceptans, enligt klassisk Stallone-logik.
I epilogen får vi åter se honom vandra längs en amerikansk landsbygdsväg, den här gången på väg tillbaka till sitt barndomshem. Närmare full cirkel än så kunde man nog inte förvänta sig att den här ojämna och brokiga filmserien skulle komma.

/Steffe

rambohemma

 

 

RAMBOVECKA: Rambo III (1988)

Filmtajm 2000 fyller ett år! Det firar vi med att fokusera enbart på Rambo i en vecka.

RAMBO III (1988)
Regi: Peter MacDonald

rambo_3Efter massakerkalasandet i Rambo: First Blood II återvänder den gamle krigsveteranen till djungeln. Han varvar sin tid mellan att hjälpa buddhistmunkar att underhålla sitt tempel – och att slåss för pengar i Bangkoks hamn. När gamle polaren överste Trautman kommer och ber honom om hjälp i Afghanistan – där Sovjet vid tillfället som bäst höll på att utrota befolkningen, samtidigt som USA försedde dem med vapen men inte så mycket mer hjälp – säger han nej. ”The war is over for me”, muttrar han i avklippt tischa. Men översten är inte en sämre kamrat än att han försöker övertala honom ändå. Krigstraumatiserad eller ej – Rambo är en soldat och ska inte ägna sig åt något slags själasökande i djungeln. Han ska slåss.

Rambos nej står dock fast. Tills översten tillfångatas (gissningsvis eftersom Rambo inte följde med honom på uppdraget) av en tokig ryss, komplett med Lenins porträtt på grottväggen där han håller sina krigsfångar i celler mellan tortyrsessionerna. USA har vänt honom ryggen. Ingen tänker komma till hans undsättning. Men Rambo inser att det inte finns någon återvändo. Så han sticker till Afghanistan.
Själv.
Såklart.

rambo-iii-1988-04-g

Som Steffe redan konstaterat är den krigsskadade och trovärdigt nedbrutna soldaten från First Blood borta redan i första uppföljaren. Här är han om möjligt ännu längre bort. Visserligen anas Rambos inre brottningsmatch mellan frid och våld i filmens inledning, därav den skarpa kontrasten mellan buddhistmunkarna och den skitiga ringen i storstadshamnen, men det är ju i ärlighetens namn ingen som riktigt tror på den. Precis lika lite som jag glatt följer med Steven Seagal i hans ständiga kast mellan lotusposition och nackknäckande. Rambo är, precis som hans överste förklarat, en soldat ut i fingerspetsarna. Om man med soldat menar en fullständigt vansinnigt trimmad dödsmaskin som dessutom kan spela ett slags fårjaktspel till häst på första försöket (det är så han blir polare med byborna i Afghanistan).

Det finns många coola scener till häst i den här rullen. Ett stort plus om ni frågar mig. Det finns även replikskiften som verkligen får det att mysrysa i kroppen, exempelvis när överstens plågoande på kraftig rysk brytning frågar sig vad den där Rambo är för en lirare egentligen.

Plågoanden: ”One man against trained commandos… Who do you think this man is? God?”
Trautman: ”No. God would have mercy.”

Pur actionmagi, I tell you. Lägg till bombastiska scener där Rambo stormar fram till häst med molotovcocktails som vapen mot stridsvagnar, helikopterjakt med pilbåge och en o-er-hört tuff sekvens där Rambo ska laga ett hål rakt genom kroppen med hjälp av krut och en brinnande pinne (vad annars) och saken är biff.

Rambo_III_Picture

Det här är en actionvåffla av gyllene snitt och innehåller egentligen bara en småtråkig stund – dumt nog den enda som är något sånär relevant för det verkliga livet och historien. Men orsakerna bakom konflikten mellan Sovjet och Afghanistan – samt USA:s inblandning i den – och konsekvenserna av den behandlas inte med mer än ett trött tal av en äldre afghansk man. Det är inte det som är meningen med den här filmen. Historisk korrekthet är lika oviktigt som trovärdigheten i antalet dödsoffer för Rambos hand. Eller pil. Eller bazooka. Det finns givetvis en problematik i det. På samma sätt som ryssarna helt i enlighet med amerikansk actionproduktions budord framställs som övermänskligt starka, iskalla robotar, blodtörstiga och mycket, mycket, mycket kommunistiska. Det är som det är.

Jag väljer att bortse från det. Och fokuserar på 87 minuters explosioner, granatkastning, vild galopp, grottklättring och blodspillan. När sista explosionen ebbat ut, Rambo har klarat livhanken ännu en gång, och en ylande cover på klassiska He ain’t heavy, he’s my brother drar igång eftertexterna… Ja, då har kvällen ändå varit helt okej.

Titta på detta bara:

Tack, Rambo. På återseende.

/Stina

 

RAMBOVECKA: Rambo: First Blood part 2 (1985)

Filmtajm 2000 fyller ett år! Det firar vi med att fokusera enbart på Rambo i en vecka.

RAMBO: FIRST BLOOD PART 2 (1985)RamboII
Regi: George P. Cosmatos

John Rambo må ha lurat döden i slutet av First Blood, men lagens långa arm kom han inte undan. I början av uppföljaren är det nämligen hårt, och uppenbarligen muskelbyggande, straffarbete som gäller för vår anti-hjälte.
Nå, det blir ingen längre tid bakom lås och bom, ty gamle överordnade/fadersgestalten Trautman (Richard Crenna) dyker omgående upp och erbjuder en fribiljett ur fångenskap om Rambo kan tänka sig att återvända till Vietnam för att leta efter kvarglömda krigsfångar. Det går Rambo med på, men först efter att ha frågat: ”Do we get to win this time?”.

Och här har vi filmens kärna. För om First Blood visade hur unga amerikanska män förstördes av kriget är First Blood part 2 en enda långa revanschdröm för USA:s nesliga uttåg ur Vietnam. Felet var inte att man gav sig in i kriget, utan att man inte såg till att vinna det. Det tänker Rambo på ensam hand ställa till rätta – i bar överkropp dessutom.

Och det finns ingen tid att förlora, knappt har man hunnit tugga ur den första munfullen popcorn innan Stallone oljat in sig, knutit pannbandet och gett sig ut i Vietnams (fast egentligen Mexikos) djungler. Uppdraget är att fotografera eventuella fångar och under inga som helst omständigheter ge sig in i strid, men det är en instruktion som Rambo tar väldigt lätt på. Kulorna viner i stort sett non stop efter att filmen passerat 20-minuterstrecket.

Ungefär samtidigt som krigandet inleds får den här filmserien sin första kvinnliga karaktär – den vietnamesiska medhjälparen Co-Bao (Julia Nickson). Tycke uppstår mellan Rambo och Co-Bao, men det blir sannerligen en kort romans. Bara sekunder efter första pussen får nämligen Rambo se sin nya flickvän bli ihjälskjuten. Och då blir han, som inte var jättemunter innan, HELIGT FÖRBANNAD! Och när Rambo är förbannad får vietnameser, ryssar och till och med en helt oskyldig höna sätta livet till. Det blir rena massakern, faktiskt.

sylvester-stallone-rambo-ii

First Blood och First Blood part 2 är två helt väsensskilda filmer. Där den första var en actionrulle med dramatisk resonansbotten och någonting att säga om vad krig gör med människor är del två en enda lång pang-pang-orgie. Sylvester Stallone (som skrev manus tillsammans med James Cameron) är betydligt mer intresserad av att visa upp sin vältränade torso än sina skådespelartalanger här. Faktum är att rollfiguren John Rambo känns förändrad i grunden, från psykiskt instabil veteran med post-trauma till en iskall mördarmaskin med ett hjärta som bultar stenhårt för the red, white and blue. Kritiken mot Vietnamkriget i den första filmen har förbytts till ett glorifierande av detsamma. Dumpatriotiskt så det räcker och blir över.

Men.
Det är ju en hejdlöst skoj film det här. Är man beredd på att det kommer serveras kraftiga lass med 80-talsost är det omöjligt att bli besviken!
Regissör George P. Cosmatos är knappast någon av filmmediets stora visionärer, men han vet hur man iscensätter en rejäl eldstrid eller två. Eller hundra. Det är ett hejdlöst skjutande och sprängande mest hela tiden, och i dessa tider av krigsfilmer som försöker vara realistiska är det riktigt uppfriskande att se Rambo skjuta ner dussintals fiender från höften, självklart utan att en kula så mycket som kröker ett hårstrå på hans huvud.
När väl fingret för en kort stund lättar från avtryckaren har Rambo oftast någonting helfestligt att säga, och replikerna levereras med beundransvärd seriositet från Sly. Och skulle han händelsevis råka tappa orden går det utmärkt att utstöta ett klassiskt Rambo-vrål, vi bjuds på några stycken under speltiden (tragiskt nog klipptes en trippelinzoomning på Stallones fejs när han brölar ”NOOOOOO” vid sin flickväns död bort, eftersom testpubliken skrattade läppen av sig).
Kort sagt, här finns egentligen inte tråkigt en sekund.

Filmen blev ett fenomen, och en monumental succé på biograferna. Drösvis med efterapningar pumpades ut, och var man vid liv på 80-talet minns man nog videobutikernas digra utbud av VHS-kassetter vars omslag pryddes av barbröstade muskelmän med maffiga maskingevär i nävarna.
Många av de där kopiorna är rätt lajbans, men det är Rambo: First Blood part 2 som är det oöverträffade originalet.  Det är måhända en tveksam ära, men en ära är det likafullt.

/Steffe

 

RAMBOVECKA: First Blood (1982)

Filmtajm 2000 fyller ett år! Det firar vi med att fokusera enbart på Rambo i en vecka.

first-blood-posterFIRST BLOOD (1982)
Regi: Ted Kotcheff

Man undrar hur 80-talets populärkultur hade sett ut om huvudrollen i First Blood (1982) gått till Chuck Norris. Tydligen ska han, liksom Terence Hill (!) och John Travolta (!!), ha varit påtänkt. Någonting säger mig att den här filmen då hade varit rätt bortglömd. Kanske hade Stallone varit detsamma – utöver Rockyfilmerna hade han inte en enda riktig hit under bältet vid inspelningen.
Och utan Rambo som symbol för Reagans USA känns det som att hela årtiondet fått ett lite annorlunda ansikte.

Nå, man kan spekulera hur mycket man vill, faktum är att Stallone efter mycket om och men tackade ja till att spela John Rambo – en lika hatad som älskad ikon var därmed född. Och oavsett vad man tycker om amerikansk machokultur från kalla kriget – First Blood är en riktig höjdarfilm!

När vi först möter Rambo promenerar han utefter en landsväg med en väska över axeln, på väg för att träffa en av sina kamrater från Vietnamkriget. När han får beskedet att hans vän dött, i cancer som han fått av krigskemikalier, ger han sig planlöst in mot närmsta småstad.
Det uppskattas inte av luffarhatande sheriff Teasle, briljant porträtterad av Brian Dennehy, som kastar Rambo i arresten efter att ha misslyckats med att få honom att lämna stan.
På polisstationen väntar ännu mer trakasserier för den trasige krigsveteranen, men när poliserna ger sig på att försöka raka sin fånge brister det. Rakkniven orsakar flashbacks från tiden i fångenskap i Vietnam, och Rambo går bärsärk, nitar snutarna och flyr fältet. På en stulen motorcykel tar han sig sedan upp i skogarna runt staden, med polisen hack i häl.
Sheriff Teasle drar ihop ett välbeväpnat uppbåd för att fånga in rymlingen, men i vildmarken är det Vietnamveteranen som har övertaget…

Rambo-first-blood-forest-knifeJust miljöerna är en av den här filmens stora styrkor – den råa, blöta och kyliga skogen känns autentisk. Rambo kommer att fajtas loss både i djungeln och öknen i senare delar av filmserien, men känslan av direkt ogästvänlig natur infinner sig aldrig på samma sätt som i First Blood. När Stallone halkar omkring på fuktiga klippavsatser känns det som att han faktiskt skulle kunna ramla och bryta nacken, och när han huttrar ser det ut som att han fryser på riktigt. Det ger extra nerv åt en redan spännande film.

Berättartempot är tajt och actionscenerna håller finfint än idag. Rambo är länge obeväpnad (förutom sin klassiska kniv då) och får förlita sig på fällor och sin kunnighet i överlevnad för att reducera antalet motståndare. Det är konstant intressant att titta på.
När Rambo väl lägger labbarna på en M-60 gör han det med dock med besked, och sista kvarten pangas det loss å det grövsta.

Stallones gestaltning av John Rambo i First Blood skiljer sig en hel del från den enmansarmé han förvandlades till i uppföljarna. Här är det en bruten, ensam och bortkommen man vi får följa, psykiskt svårt sargad av kriget. Alla hans vänner är döda och samhället har gett honom kalla handen – han har ingenting kvar att förlora.
Och trots att han utan tvekan är en oerhört skicklig soldat är det än människa vi pratar om här. Han blöder, han är rädd för råttor, ja, han till och med tar till lipen framåt slutet.
Sly gör en av sina absolut bästa insatser någonsin, och det är väldigt lätt att sympatisera med Rambo filmen igenom.

Finalen är stark, men hade naturligtvis fått ännu mer tyngd om filmen följt boken (skriven av David Morrell 1972) och Rambo hade fått sätta livet till, dödad av sin ”skapare” Colonel Trautman (Richard Crenna). Så blev ju, som vi alla vet, inte fallet.
Det kan man förstås tycka mycket om. Hade First Blood blivit den enda filmen om John Rambo är jag rätt övertygad om att den hade haft ännu kraftigare klassikerstämpel idag. Det hade den varit förtjänt av, för det här är inget mindre än ett actionmästerverk!
Å andra sidan hade Rambos frånfälle inneburit att vi inte fått uppföljarna, och de har ju sina kvaliteter de också. Dem ska vi återkomma till här på bloggen…
/Steffe

 

Turkisk nedstigning till helvetet

BaskinposterBASKIN (2015)
Regi: Can Evrenol

Som storkonsument av skräckfilm trubbar man ofrivilligt av sig själv. Det blir allt mer sällsynt att en film verkligen skrämmer. Visst, man hoppar till ibland i soffan när regissören förlitar sig på billiga ”skvätta till”-scener, men det är ju de där kalla kårarna man vill åt. Känslan som påminner om att någon häller iskallt vatten längs med ryggraden, nackhåren reser sig och man känner sig…ja, rädd.
Ännu ovanligare är det att se rysare som lever kvar inom en efter filmens slut, och som sedan poppar upp i hjärnan precis när nattlampan ska släckas. Jag minns faktiskt inte riktigt när det hände mig senast, och trodde kanske jag varit med om det för sista gången.
Men tji fick jag, ty efter att jag sett turkiska Baskin vaknade jag mitt i natten, kallsvettig efter att ha haft en mardröm direkt relaterad till filmen. Hoppet lever alltså även för en luttrad skräckslukare!

Baskin har kammat hem en hel del beröm på genrefestivaler världen över, och bland annat kallats en turkisk Hellraiser. Jämförelsen är svår att komma ifrån (även om Hellraiser 2: Hellbound möjligen ligger ännu närmre till hands) eftersom det i båda fallen handlar om människor som kommer i direktkontakt med helvetet och dess invånare.

Vi får följa fem polismän som tycks ha en relativt slapp kväll på jobbet. I filmens inledning hänger de på ett ödsligt café där de diskuterar fotboll och sexeskapader. Trots de muntra tongångarna ligger en illavarslande atmosfär över aftonen. En av polismännen har en malande huvudvärk, som övergår i hysteri. En annan tappar humöret och misshandlar en av caféets anställda.
Och aftonen blir snabbt än värre när patrullen kallas till ett område av stan som omgärdas av mörka legender. Det visar sig nämligen att det finns fog för ryktena, och en nedstigning i en förvriden värld av blodiga ritualer och motbjudande perversioner tar sin början.

baskin_523x2751Det ska sägas på en gång att Baskin är en film med surrealistiskt narrativ, där det hela tiden är oklart vad som är verkligt (om något) och vad som är febriga drömmar. Debutregissören Can Evrenol är onekligen ambitiös i sin iver att bombardera publiken med symbolism och infernaliska scenarion. Om någon skulle hävda att han var mer intresserad av att visa upp sina  föreställningar om helvetet än att berätta en redigt sammanhållen historia skulle det vara svårt att argumentera emot. Det är onekligen lite style over substance-känsla över hela klabbet, och tidvis anar man också att resurserna som funnits till förfogande inte riktigt räckt till för att fullt ut realisera idéerna.

Icke desto mindre – det här är en jävligt obehaglig rulle. Den sista halvan, där blodet och kladdet eskalerar till oväntade nivåer, är motbjudande så det räcker och blir över, men det är faktiskt inledning som sätter djupast spår – i alla fall i mig. Den drypande känslan av förestående undergång tar tag direkt och släpper inte taget. Evrenols förmåga att få till exempel en cafékonversation eller en munter allsång i piketbussen att kännas olycksbådande imponerar – mer än effektsökeriet senare i filmen.

Baskin är sannerligen inte en film för alla smaker, och det finns som synes en del brister att peka på. Men den här recensenten lyckades den i alla fall krypa in under skinnet på, så till den grad att den gjorde ett nattligt återbesök i hjärnan.
Det tackar vi för, och håller tummarna för att vi får se mer från Can Evrenol framöver!
/Steffe

Jurassic Park, jag älskar dig, din dumme fan.

Jurassic_parklogo

Jag har blivit med blu-rayspelare. Eller. Min sambo köpte ett Play Station 4 och blåstrålen kom på köpet. Detta gör såklart många väldigt glada, det är ändå 2016 och jag är måhända sen på bollen. Den som blir extra glad är såklart bloggkumpan Steffe. Jag tänker inte underdriva antalet påpekanden som gjorts angående avsaknaden av blu-rayspelare i hushållet. Nu har jag i alla fall en. Och har givetvis därför nyligen sett om en av världshistoriens bästa filmer ALLA kategorier, med krispig bild och fräscht ljud.

Jurassic Park.

Har du inte sett Jurassic Park skulle jag bara vilja säga ett par saker först.
1: Skärp dig.
2: Läs inte vidare förrän du gjort det.

För jag älskar denna filmen så oerhört mycket att jag nästan är lite trött på det. I stället tänkte jag prata om det som kanske inte är helt briljant med den här rullen. Som att the bloodsucking lawyer har röntgensyn.

En. Två. Två är antalet dörrar som stängs bakom Genarro när han panikartat flyr för sitt liv efter första anblicken på T-Rexen. Ändå ser han tydligt vad som sker när dinosen kommer rännandes mot den stängda dörren, bakom vilken han sitter. (1.49)

Nåväl. Vi ska kanske inte vara för hårda mot såna här småsaker. Det är ju faktiskt en ännu märkligare grej som sker i den här sekvensen. Ni vet vad jag menar. The flare move.

I bilen bakom kidsen sitter Grant och Malcolm och ser skräckslaget hur den stora dinosaurien attackerar bilen och ungarna i den. De sitter så länge att rutan immar igen. Sen tar Grant upp en lysraket och ska leda bort besten, vars syn helt klart baseras på rörelse.

Vad som hade varit ännu vettigare vore ju att förklara sin plan för sin medpassagerare som suttit bredvid honom hela tiden. I stället för att Malcolm också ska spela allan, med katastrofalt resultat.

flare2

Vi vet ju alla vad det där ledde till.

Men, okej. De kanske helt enkelt inte var såpass avslappnade i varandras sällskap att de ville dela med sig av inre tankar och planer, även om jag kan tycka att de tidigare samtalen om barn och äktenskap borde ha mjukat upp relationerna en smula.

Det som egentligen är det absolut konstigaste med hela den här biten är ju vad som egentligen leder fram till den. Att Hammond, medveten om att en storm är på väg, att de har en jävla pajas som programmerare, att de har hundratals fel på systemen dagligen och att ingenting är i ordning alls i den där parken där de har enorma blodtörstiga monster, helt sonika skickar ut sina barnbarn på ”test-tur”, med hyfsat stor risk för liv och lem. Vad är grejen med det, Hammond? Va?
När han besviken konstaterar att två av deras dinosar inte behagat visa upp sig inledningsvis under turen (alltså, långt innan något riktigt jobbigt faktiskt inträffar) svarar mr Arnold:

Ja, a lot worse, John! Dina barnbarn kunde jagas av monster, få 10 000 volt i kroppen, chockskadas, tvingas gömma sig i skåp, bli nersnorade av stora kossdinosaurier och fan vet vad. Vad ÄR du för en morfar?

Och varför sker hela det här vansinnet då? Jo, på grund av Ned, såklart. Den girige jäveln, med paintskills utan motstycke. När han sabbat hela parkens säkerhetsstängsel så har han i alla fall den goda smaken att lägga in en liten gif på sin egna skärm, där han klistrat in sitt huvud på en tecknad kropp med Elvis-dräkt. The King står det på. Inte illa, Ned. Inte illa alls.

Men, å andra sidan verkar ju Hammond – helt tvärt emot vad han själv påstår – vara en värdelös människokännare. De där fräna forskarna han anlitat för att täcka upp hålen i dino-DNA-strängarna? Klåpare!
”Vi använder grod-DNA för att klistra ihop strängarna, mr Hammond!”
”Smart!”
”Vi använder grod-DNA fast det finns förvisso grodor som kan kirra kids på egen hand i en enkönad miljö!”
”…”

Life finds a way.

/Stina

Medioker människojakt i Friedkins flopp

the-hunted-movie-poster-2003-1020220909THE HUNTED (2003)
Regi: William Friedkin

William Friedkin är en märklig regissör. Efter att ha gett oss klassiker som French Connection (1971) och Exorcisten (1973) hamnade karln snett. Rullar som Djävulens Barnvakt (1990) och Jade (1995) lämnar ingen vink om att det är en mästare som suttit i registolen. Men så på ålderns höst hittade Friedkin tillbaka till storformen, med Bug (2005) och framför allt Killer Joe (2011).
Innan han åter skulle njuta av kritikernas gunst var det dock en sista storflopp som skulle levereras till biograferna, nämligen The Hunted från 2003.

Den här filmen kan kanske bäst beskrivas som en blandning mellan First Blood (1981) och Jagad (1995), men klart mycket sämre än båda sin föregångare. Benicio Del Toro spelar den traumatiserade soldaten Aaron som efter att ha sett hemska saker i Jugoslavien tappat förståndet fullkomligt. I filmens inledning mördar han några jägare i skogarna utanför Portland, och vips så är superspåraren L.T. Bonham (Tommy Lee Jones) inkopplad på fallet. Bonham är den man som en gång tränade Aaron till att bli en mördarmaskin, men han har på senare år lämnat sin adept åt sitt öde. Nu väntar en sista kamp mellan de båda överlevnadsexperterna.

Det låter som ett simpelt (och välanvänt) koncept för en rak, enkel och spännande actionthriller, men Friedkin lyckas fumla bort nästan all potential.
Det största problemet är kanske att man inte får tillräckligt med kött på benen när det gäller de båda centrala karaktärerna.
Vad hände som fick Aaron att bli mördare med djurrättsmotiv? Inget svar. Varför vände L.T. Bonham ryggen åt sin tidigare elev? Inget svar. Filmen antyder att det råder någon slags far-son-relation mellan de båda, men gör ingenting för att visa varför så skulle vara fallet. Inte heller får vi lära känna någon av männen mer än på ytan, inga ledtrådar ges om varför de hamnat där det hamnat. Det gör att man faktiskt inte bryr nämnvärt om hur det ska gå.

Yvig friss, även i det militära-

Yvig friss, även i det militära.

The Hunted är också fullkomligt nedlusad med pinsamma logiska missar. Tommy Lee Jones överlevnadsexpert snubblar och snavar omkring som en kontorsnisse så fort underlaget är ett annat än asfalt, till exempel. Han känns långt från den ”ett med naturen-kille” han ska föreställa.
Benicio Del Toro hade uppenbarligen ingen lust att snagga sig för att spela elitsoldat, och det ser löjligt ut när han i flashbacksen från soldatträningen springer omkring med sitt yviga hårsvall bland de andra rekryterna med rakade skallar.

Nå, allt sånt där kan man ju svälja om katt och råtta-scenerna är raffinerade och välgjorda. Men inte heller här har Friedkin fått till det. Bonhams spårningsteknik går mest ut på att han tittar sig omkring och ser ett jättelikt fotavtryck någonstans (Aaron lämnar, sin träning till trots, snömannenstora spår efter sig var han än går) varpå han genast förstår var hans antagonist tagit vägen. Det är fånigt som fasen och vid ett par tillfällen är det faktiskt så man vräker ur sig ett direkt hånflabb i tv-skärmens riktning.

Det är ingen bra film det här, som ni kanske förstått. Men det finns trots allt ett par förmildrande omständigheter. Några av actionscenerna är välgjorda – inte minst en jaktsekvens inne i Portland är läckert fotad
Tommy Lee Jones får godkänt för sin rollprestation också (även om han knappast gör sig förtjänt av de 20 miljoner dollar han ska ha fått för rollen), i alla fall när han inte snubblar omkring i skogen.  Benicio Del Toro? Nä, detta är ingen av hans bättre roller.
Allra bäst är dock The Hunted när Johnny Cashs ljuva stämma ljuder över eftertexterna.
Det är inget vidare helhetsbetyg det.

/Steffe

Fotnot: The Hunted finns att se på Netflix i detta nu