Nyårsbatalj mellan Arnold och djävulen

End of DaysEND OF DAYS (1999)
Regi: Peter Hyams

Det börjar bli så länge sen att man inte riktigt minns det längre, men visst låg det lite oro i luften inför millennieskiftet. Alla datorer skulle ju sluta fungera, fick vi veta, och om teknologin ändå klarade sig så hade Nostradamus hasplat ur sig nåt kryptiskt som inte bådade så gott.
90-talets film- och tv-utbud påverkades i viss mån av den ödesdigra nyårsnatten som väntade. Chris Carter gjorde en hel tv-serie på temat, Arkiv X-spin offen Millenium. På biograferna gjorde plötsligt katastroffilmerna comeback, och till skillnad från 70-talets brinnande skyskrapor och havererande flygplan var det ofta hela jorden som stod inför apokalypsen.

Klart Arnold ville vara med på kalaset, i den kanske osubtilaste av alla 2000-paranoiarullar. I End of Days (1999) spelar österrikaren Jericho Cane, en neddekad och deprimerad ex-snut som försörjer sig som livvakt. Under ett rutinuppdrag, då en Wall Street-typ ska skyddas, blir Jericho och hans partner attackerade. Förövaren visar sig vara något så ovanligt som en präst.
Vips så har Arnold hamnat mitt i en biblisk smet, där djävulen kommit till jorden i mänsklig gestalt för att sprida undergång. Av anledningar som är höjda i dunkel kan han bara göra det genom att ligga med sin tilltänkta brud mellan klockan 23 och 00 natten innan millennieskiftet. Den utvalda äkta hälften Christine, spelad Robin Tunney, är dock inte alls med på noterna. Gissa vem som träder in och skyddar henne? Japp, det blir Arnold som får piska upp allt från katolska extremister och satanister till självaste Hin Håle himself.

När End of Days kom vill jag minnas att jag verkligen hatade den. Vid en omtitt nästan 20 år senare har jag svårt att förstå varför. Den enda anledning jag kan komma på är att jag inför premiären gått runt och inbillat mig att filmen skulle vara bra på riktigt.
Och det är den inte. Inte alls. Det här är en riktigt, riktigt rådum soppa och det är inget mysterium att den floppade på biograferna.

4

Arnold och djävulen

Icke desto mindre är det väldigt svårt att ha tråkigt i sällskap med End of Days. Budgeten är chockerande hög för en film med så korkat manus, och det borgar för välgjorda actionsekvenser. Det snålas inte på spektakel, och dataeffekterna som bjuds är förvisso daterade, men mer på ett charmerande än irriterande sätt.
Tempot här högt, och knappt har man hunnit fnittra klart åt en idiotisk biblisk profetiska förrän man har får nästa nedkörd i halsen. Den billiga Seven-estetiken roar, liksom Omen-lånen.
Det är fascinerande att en film på det här temat gjordes för en R-rating i USA vid den här tiden. Det innebär att det levereras svordomar, naket och våld på en nivå som en  blockbuster av den här magnituden aldrig skulle våga göra idag. Den mörka och seriösa tonen växelverkar med det ostiga manuset på ett sätt som höjer underhållningsvärdet till oanade nivåer.

Skådespelarmässigt imponerar Gabriel Byrne. Han verkar ha riktigt kul i sin tacksamma roll som djävulen själv i mänsklig form, och alla scener där han tar till orda hör till filmens höjdpunkter.
För Arnold går det sämre. Här har han begåvats med en karaktär som är på gränsen till självmordsbenägen, tyngd av sorg efter att familjen mördats. Det är en roll som inte passar Schwarzenegger alls, och det är plågsamt/helsfestligt att se honom försöka ge tyngd åt emotionella scener.
Nästa gång någon hävdar att Arnold är underskattad som skådespelare, och kanske drar upp färska zombiedramat Maggie som exempel, är End of Days en film som fungerar utmärkt som moteld. Han är faktiskt bitvis usel här.

Frånvaron av formtopp för The Governator är dock ingenting som stör helhetsbilden. Tvärtom faktiskt. Det hade varit synd om karln levererat en prestation i toppklass i det här haveriet – nu ger istället överspelet ytterligare en dimension att gotta sig åt i tv-soffan.
Så är du sugen på att nyårsnoja som om det vore 1999, eller bara allmänt känner för en fluffig, övernaturlig actionmacka – ge End of Days en chans till. Det gjorde jag, och jag ångrar det ingalunda.

/Steffe

Vämjelig vedergällning i Saulniers genombrottsfilm

Blue_Ruin_film_posterBLUE RUIN (2013)
Regi: Jeremy Saulnier

Att påstå att Jeremy Saulniers debutfilm Murder Party (2007) slog ner som en bomb vore sannerligen en överdrift. Utanför kretsen av inbitna skräck-entusiaster var det få som över huvud taget tog notis om att megalågbudgetrullen ens fanns.
Jag vågar sätta en rätt redig slant att INGEN i hela världen kunde förutse att Saulnier nästa film skulle skicka upp  honom som ett av amerikansk independentfilms stora framtidsnamn. Men så blev det, och inte oförtjänt heller, ty Blue Ruin (2013) är en riktig höjdare!

Här får vi möta lodisen Dwight (Macon Blair), som sover i baksätet på sin skrothög till bil och överlever genom att stjäla och panta burkar. Men så en dag får han ett besked som tänder en vredens låga i hans ögon – hans föräldrars mördare släpps ur fängelset. Fast besluten att ta hämnd beger sig Dwight ut på en road trip för att skipa rättvisa en gång för alla.

Handlingen låter onekligen som en revanschmacka enligt formulär 1A, men Blue Ruin skiljer sig markant från de flesta andra filmer på temat.
Först och främst är huvudpersonen Dwight långt ifrån den effektiva och beräknande hämndmaskin man oftast får följa i sådana här historier. Istället är han tafflig, osäker och ovan vid våld. Inte heller följer han någon stor masterplan, utan det blir mycket panikartade improvisationer som inte alltid slår särskilt väl ut. Det känns aldrig riktigt som Dwight har kontroll på situationen, och även när han tycks ha övertaget för en stund känner man sig aldrig säker på att han ska ta sig helskinnad ur situationen.

Blue Ruin är en brutal film där man får vara beredd på rejält blodiga scener, som dock aldrig känns som effektsökeri. Vedergällningen är inte förlösande utan äcklig och motbjudande. Saulnier undviker att ge oss detaljer om brottet som ligger till bakgrund för händelseförloppet, vilket gör att man inte delar Dwights hämndbegär fullt ut. Det ger våldet ytterligare en aura av meningslöshet.

Filmen är rakt och ekonomiskt berättad, med sparsam dialog och läckert foto. Mycket tillåts förbli outtalat, och som tittare är man betrodd med att fylla i en del luckor i historien själv. Det är skönt att bli behandlad som vuxen även när man tittar på genrefilm.
Den väl avvägda mixen av spänning, mänskligt drama och becksvart humor gör Blue Ruin till en tämligen unik upplevelse, den välanvända tematiken till trots. Den erhåller Filmtajm 2000:s förbehållslösa rekommendation.

/Steffe

Fotnot: Filmen finns att se på Netflix i detta nu.

Statham boxar bovar och pussar nunnor

hummingbirdHUMMINGBIRD (2013)
Regi: Steven Knight

En Jason Statham i hämnartagen som ger bovar på käften samtidigt som han fräser ur sig hårda oneliners. Känns det igen?
Jodå, den filmen har vi sett många gånger förr. Men låt inte den eventuella mättnad du känner när du tänker på Stat-smockor hindra dig från att spana in Hummingbird (också känd som Redemption), som faktiskt visar sig höra till actionstjärnans bättre rullar.

Statham spelar Joey, en krigsveteran som flytt armén efter en blodig incident i Afghanistan och nu lever som hemlös missbrukare på Londons gator. Efter att han och hans flickvän attackerats av knarkarbusar gömmer sig Joey i en övergiven lyxlägenhet. Ägaren, en känd fotograf, visar sig vara bortrest för sommaren, och Joey beslutar sig för att stanna till den rättmätige ägaren kommer hem. När han ändå har tak över huvudet känns det som läge att försöka rycka upp sig lite. Spriten ställs på hyllan, och efter att en lokal kinesisk gangsterboss bevittnat Stathams fighting-skills har får han också inkomsten säkrad – som torped.

Flickvännen från filmens inledning visar sig dock vara försvunnen, troligen mördad. Hämnd måste utkrävas, och Joey börjar söka efter den eller de som är ansvariga.
Men hur hårt kan man gå fram för att skipa rättvisa utan att bli lika ond som dem man bekämpar? Som moralisk kompass och kärleksintresse finns nunnan Cristina (Agata Buzek) vid Joeys sida. Hon ser med avsmak på gangsterlivet, men har ändå svårt att inte acceptera gåvor till det soppkök hon förestår trots att hon vet var slantarna kommer ifrån.

Det spretar rätt ordentligt om Hummingbird, och det märks att regissören och manusförattaren Steven Knight (tidigare känd för manus till bland annat Eastern Promises) vill ha mycket sagt. Väl mycket, i ärlighetens namn. Det är lite samhällskritik, lite moraliska dilemman, lite kärlek, lite revanschism – allt förpackat i ett format som kräver en och annan klassisk actionscen emellanåt. Ribban läggs högt, men Knight når faktiskt inte ända upp.

Det hindrar dock inte filmen från att vara intressant. Jag har alltid gillat Statham, och här ger han mig vatten på min kvarn. Att kalla hans prestation väsensskild från hans vanliga hårding-karaktärer vore att överdriva, men det är ändå en mer mångfacetterad rollfigur än Stat brukar ta sig an. Joey är en råbarkad jävel, men han är också fylld med tvivel, samvetskval och en icke obetydlig dos självförakt, och Statham har inga problem att gestalta nyanserna.

Bäst i filmen är dock Agata Buzek som den tvivlande nunnan Cristina. Det är relationen mellan henne och Joey som är historiens stora behållning. Japp, du läste rätt – en lågmäld liten kärlekshistoria är den främsta anledningen till att se en Jason Statham-macka!
Det, och scenen där han dänger upp en snubbe med hjälp av en sked…

/Steffe
Fotnot: Hummingbird finns att se på Netflix i detta nu.