Argento tillbaka till de blodiga rötterna

tenebreTENEBRE (1982)
Regi: Dario Argento

Efter Suspiria (1977) och Inferno (1980) var det många som väntade sig att Dario Argento skulle leverera den avslutande delen i sin Moders-trilogi. Men tji fick de (ända till 2007 års Mother of Tears), ty den italienska skräckmästaren var trött på övernaturligheter efter det ljumma mottagandet av Inferno och beslutade sig för att återvända till sina rötter. Giallo-dags igen, alltså, och med Tenebre åstadkom gamle Dario en film som av många betraktas som regissörens sista verkliga mästerverk.

Vi får möta den amerikanske författaren Peter Neal (Anthony Franciosa) som besöker Rom för att promota sin nya bästsäljare – Tenebre. Boken har dock uppenbarligen redan fått ett väl entusiastiskt fan, ty strax innan Neals ankomst mördas en kvinna på ett sätt som är tydligt influerat av romanen. För att ingen ska missa poängen har mördaren dessutom tryckt ett antal sidor från boken i munnen på offret.
Polisen kontaktar genast Peter Neal, och när ett brev från den mordiska beundraren dyker upp på författarens hotellrum inser alla inblandade att fler dåd är att vänta. Nystandet kan börja…

Det är ett klassiskt giallo-mysterium som serveras, men precis som sig bör är det kanske inte främst soffdetektiver som får sitt lystmäte tillfredsställt. Upplösningen är försvisso nästan lite raffinerad, men innan dess får publiken snällt svälja väl tilltagna portioner ologik och svårsmälta sammanträffanden.
Men det är ju inte främst hunger på intrikat pusselläggande som får en att trycka en giallo i spelaren, utan stämning och visuell uppfinningsrikedom. Och där levererar Argento så det räcker och blir över.

knifeDet bjuds stilistiskt fulländade (och väldigt blodiga) mordsekvenser, fantastiska kameraåkningar och ett magiskt bra elektroniskt soundtrack från Goblin (här dock under namnet Simonetti-Morante-Pignatelli). Allt är som det ska, med andra ord.
Filmen utspelat sig, som sagt, i Rom, men Argento har undvikit de historiska delarna och förlägger istället största delen av handlingen i moderna (för 1982, åtminstone) kvarter och lyxiga rikemansvillor och lägenheter. Hela filmen har en metallisk, vit, steril och lite futuristisk (för 1982 i alla fall)  känsla. Det är en visuell stil som skiljer sig rätt ordentligt från till exempel Suspiria, men som ändå är fantastisk att beskåda.

Franciosa är bra i huvudrollen, och det är rätt tydligt att Argento i viss mån baserat Peter Neal på sig själv. Tidigt i filmen blir till exempel författaren grillad för sina påstått misogyna romaner – en anklagelse som inte var helt obekant för den gode Dario. Att (den kvinnliga och lesbiska) reportern som hivat ur sig ovettet får sätta livet till kort därefter kan man naturligtvis tolka som spydig ”hämnd” för dom beskyllningar Argentos filmer mötte, kritik som han själv aldrig förstått sig på.
Upplägget till historien kom dessutom efter att Argento upprepade gånget blivit uppringd av ett mindre psykiskt stabilt amerikanskt fan, vars samtal blev hotfullare för varje gång. Efter tillräckligt många påringningar blev Dario så nervös att han hoppade på planet hem till Italien…
Kort sagt så är det tydligt att Tenebre var en väldigt personlig film för den mytomspunne regissören, och det gör den naturligtvis inte mindre fascinerande.

Med fantastiskt foto, en både dubbel- och trippelbottnad historia och chockeffekter som står sig fint än idag är det inget snack om att Tenebre hör till den italienske skräckmästarens allra bästa filmer. För mig personligen placerar den sig precis utanför Argento-pallplats, men det beror mer på mördande konkurrens än några egentliga tillkortakommanden.

/Steffe

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*