Kartsumpande skogsmulle gör flickvännen en björntjänst

backcountry-movie-poster-bearBACKCOUNTRY (2014)
Regi: Adam McDonald

”Gör för skogen vad Jaws gjorde för havet”, basunerar ett recensionscitat ut på dvd-omslaget till Backcountry (2014), och det är inte utan att man tycker synd om alla regissörer som försöker sig på att göra en djurskräckis. Finnes en glupsk best med i handlingen ska filmen alltid mätas mot Hajen (1975). Och då är det inte lätt att bli en vinnare.
Nå, ska man nödvändigtvis jämföra björnvåfflan Backcountry med en hajfilm ligger dock Open Water (2003) betydligt närmare till hands än Spielbergs klassiker. Här, liksom i Open Water, handlar det nämligen om ett ensamt par som ställs mot naturens, och dess invånares, grymheter.

Vi får träffa Jenn (Missy Pelegrym) och Brad (Eric Balfour), ett ungt par som beslutat sig för att campa ute i den kanadensiska vildmarken. Brad är en riktig skogsentusiast, och han känner sig så säker på området de ämnar besöka att han tackar nej till en karta den lokale handlaren försöker pracka på honom. Ett idiotiskt sätt att försöka imponera på sin mer stadsorienterade, och lagom naturälskande, flickvän, ska det visa sig. För snart är de förstås vilse i skogarna, och dessutom har en glupsk svartbjörn fått korn på dem…

Björndepp...

Björndepp…

Väntar man sig björnattacker och allmänt raffel från bildruta ett kommer man att bli besviken när man ser Backcountry. Mer än halva filmen får man nöja sig med att följa Jenn och Brad när de ger sig längre och längre ut i skogen, och fokuset ligger på karaktärsetablerande och vackra naturvyer. Bra skådespeleri, främst från Pelegrym, gör att karaktärerna känns äkta och den inte helt oproblematiska relationen dem emellan ger filmen nerv redan innan historien övergår till överlevnadsthriller.
När obehagligheterna väl börjar gör de det dock med besked. Djurattackerna är skönt befriade från dataeffekter – regissör McDonald har fått förlita sig på en riktig björn och innovativt kameraarbete istället. På det stora hela funkar det fint, även om det stundtals kan kännas lite fladdrigt.

Jag får lov att erkänna att jag gillade Backcountry rätt skapt. Den långa uppbyggnaden bidrar till att filmens sista halva får en reell dramatisk tyngd man inte är direkt bortskämd med när det gäller djurattacksfilmer. Rapp klippning och schyssta miljöer gör att det aldrig riskerar att bli tråkigt. Man kan förstås ha en och annan invändning då det gäller rollfigurernas agerande, men det är sådant man får svälja i den här genren.

Någon film av Hajen-dignitet rör det sig förstås inte om. Men Open Water får sig en riktig match. Och ska vi jämföra med ungefär samtida björnfilm så får Into The Grizzly Maze (2015) se sig besegrad (även om den inte är så dum den heller).

/Steffe

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*