Barndomens tv-hjälte gör bort sig i Vietnamdjungeln

wgWHITE GHOST (1988)
Regi: BJ Davies

Ojojoj, kidsen som gillar superhjältar skulle bara veta vilken tur de är som lever just i detta nu, när både biograferna och tv-tablåerna svämmar över med brottsbekämpare i spandex. Annat var det på det tidiga 80-talet – en klart hårdare tid att vara serietidningstokig unge. Förutom några gamla Stålmannen-rullar fanns just inget i filmväg att tillgå. Och på tv, ja där fick man tacka för det lilla man fick. Och det man fick, det var Titta, Han Flyger det. En mix mellan tidstypisk actionserie och komedi om en klantig kille som får tag i en utomjordisk superhjältedräkt.
Det var inte särskilt bra, men eftersom inget annat fanns att tillgå tittade man troget.
Den som behöver en liten minnesuppfräschare kan njuta av vinjetten här:

Varför drar jag upp den här gamla tv-serien, frågar sig vän av ordning. Jo, därför att jag drabbades av en nostalgiattack som nästan slungade mig ur soffan när jag tryckte Rambo-rip offen White Ghost (1988) i spelaren tidigare i dag. Vem hittades i huvudrollen om inte William Katt, mantelbärare i just Titta, Han Flyger.
Barndomsminnena sköljde över mig som ett vattenfall av förträngd, undermålig tv-underhållning och det tog nog bortåt en halvtimme innan jag orkade konstatera att – wow, William Katt är tamejfan helt värdelös. Hur han kunde få axla huvudrollen i en relativt populär tv-serie under FEM långa år (1981-1986 för att vara exakt) är svårt att förstå.
Hur han hamnade i en rulle av White Ghost-kaliber är desto mer lättbegripligt.

Katt spelar Steve Shepard, specialsoldat som rapporterats missing in action i Vietnams djungler 1972. Men istället för att vara död har han strukit omkring i vildmarken i 15 år, och samlat ihop ID-brickor från stupade kamrater. Dessutom har han skaffat sig en inhemsk flickvän (Rosalind Chao), som han dessutom gjort på smällen.
Nu är det alltså tillökning på gång, och Shepard känner att et kan vara dags att bege sig tillbaks till USA, innan de alltjämt ondskefulla vietnamesiska soldaterna får tag på honom och damen.
I staterna mottas nyheten om att Shepard lever och har hälsan med begränsad entusiasm, men efter lite käbbel beslutas att han ändå ska hämtas hem. Ett gäng legsoldater skickas för att genomföra uppdraget. Problemet? Gruppen leds av Shepards gamla ärkefiende, en skitstövel vid namn Walker (Wayne Crawford). Och han har inte en tanke på att ta hem sin nemesis levande. Nu blir det till för Shepard och fajtas med både vietnamesiska och amerikanska soldater.

Och ojojoj, vad det fajtas. Det skjuts något alldeles hejdlöst mycket i den här filmen. 142 personer får sätta livet till, har någon räknat ut. Dessutom är den där Shepard en jävel på att kasta granater, och när så behövs kan han också fladdra iväg en kniv eller leverera ett pungslag.
Underhållningsvärdet för den som törstar efter action av b-modell är onekligen hög. Det är skapligt kompetent filmat det hela, och budgeten har uppenbarligen räckt till en inte helt oansenlig mängd explosioner.

Men William Katt, alltså. Han är inte så värst lajbans att titta på. Han försöker tuffa till sig med skäggstubb och förvridna hårdinggrimaser, men det vill sig inte. Det blir pannkaka av allting, och det är inte utan en viss sorg i i magtrakten jag rapporterar att White Ghost troligen varit en ÄNNU festligare film med någon annan i huvudrollen. Typ Lorenzo Lamas.

/Steffe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*