CHOCKTOBER – Sammanfattning inför finalen

Förra året la vi manken till här på Filmtajm 2000 och värkte ut recensioner av skräckfilmer under hela månaden (ch)oktober. Det hade vi nog tänkt gör i år också, men så visade det sig att tiden inte räckte till. Den undermåliga kvaliteten till trots – varenda inlägg på den här gamla bloggen kräver någon timmes arbete.
Nå, i ett desperat försök att erbjuda någon form av kompensation till er som trots allt tittar in här då och då kommer här en sammanfattning av vad jag (Steffe) sett hittills i oktober. Ännu återstår ju själva slutspurten av skräckmånaden, så kanske går det att hitta något tips inför finalhelgen.
Då kör vi:

ripperHANDS OF THE RIPPER (1971)
Regi: Peter Sasdy

En lite udda Hammer-rulle det här, där dottern till Jack the Ripper – Anna (Angharad Rees) – står i centrum. Det visar sig att farsgubben tycks fortsätta sina mordiska aktiviteter även bortom graven, genom att Anna blir besatt av honom. Är hon galen, eller är det något övernaturligt i görningen? Psykiatrikern John Pritchard  (Eric Porter) försöker gå till botten med fallet.
Snyggt foto och ett riktigt starkt slut är två av anledningarna att leta upp den här pärlan och ge den en flukt.

dressedtokillDRESSED TO KILL (1980)
Regi: Brian de Palma

De Palma kollade nog nästan lika mycket på Argento som husguden Hitchcock när han skapade sin klassiska halvslasher Dressed to Kill, där en kvinnlig (?) mördare tar offer av daga på de mest stilistiskt fulländade sätt. De ”erotiska inslagen” känns kanske inte superfräscha såhär 35 år senare, och psykologiseringarna har om möjligt åldrats ännu sämre, men OJ så snyggt det är bortemellanåt. Här finns några riktigt mästerligt iscensatta sekvenser!

the-visit-blu-rayTHE VISIT (2015)
Regi: M. Night Shyamalan

Sällan har väl en karriärskurva störtdykt som M. Night Shyamalans de senaste tio åren. The Visit markerar dock en viss formupphämtning, även om det fortfarande är en bit kvar till fornstora dag. I den här found footage-rysaren åker ett syskonpar för att hälsa på sina morföräldrar ute på landet för första gången. Gamlingarna visar sig dock bära på en och annan obehaglig hemlighet.
En rak, enkelt rysare med några riktigt läbbiga scener. Klart sevärd!

rakknivenTHE STRANGE VICE OF MRS. WARDH (1971)
Regi: Sergio Martino

Känd som Mannen med Rakkniven i Sverige är det här en riktig giallo-favorit. Edwige Fenech spelar huvudrollen som Julie, en kvinna som gift om sig med en rik ambassadör för att komma undan sin ex-älskare, en våldsam och oberäknelig man. När folk omkring Julie börjar bli mördade faller förstås misstankarna snabbt på  exet – men är han skyldig?
En redigt våldsam och sleazig rulle i regi av genre-ässet Sergio Martino som ingen giallo-vän bör missa.

a-blade-in-the-dark-blu-rayA BLADE IN THE DARK (1983)
Regi: Lamberto Bava

Lill-Bavas andra film är ingen av hans festligare. I centrum hittar vi en kompositör (Andrea Occhipinti) som hyr en jättevilla för att i lugn och ro skriva musiken till en ny skräckfilm. Men tillvaron i kåken kompliceras av en mystisk kvinna som plötsligt dyker upp för att sedan försvinna lika fort. Blodspår låter antyda att en mördare är i farten.
Här finns några klart minnesvärda scener, men de är dessvärre inbäddade i väl tilltagna doser transportsträcka. Hade speltiden kapats en kvart (filmen klockar in på runt en timme och femtio minuter) och hela klabbet tajtats till lite hade A Blade in the Dark kunnat bli en liten pärla.

conjuring_2THE CONJURING 2 (2016)
Regi: James Wan

Den oundvikliga uppföljaren till megasuccén från 2013 bjussar på mer av detsamma, fast lite  urvattnat. Den här gången jagas det gastar i England när paren Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) tar sig an fallet med poltergeisten i Enfield.
James Wan har onekligen fingertoppskänsla när det gäller att bygga upp till hoppa-till-skrämselscener, men här blir det lite mycket av det goda. I sin iver att skrämmas kastar Wan in en hel uppsjö läskiga gestaltningar av övernaturlig ondska  i filmen, och åtminstone en av dem är dessvärre en helt misslyckad CGI-skapelse.  Ibland är faktiskt less more, alldeles oavsett vad Yngwie Malmsteen säger.
Inför del tre hoppas vi på lite mer återhållsamhet, för i grunden är ju The Conjuring rätt härliga filmer.

the_purge_-_anarchy_posterTHE PURGE: ANARCHY (2014)
Regi: James DeMonaco

Jag begick en oförlåtlig synd och hoppade helt över den första Purge-rullen och dök rakt på den andra, eftersom alla säger att den är bäst. Och om så är fallet gör jag nog rätt i att skippa de övriga två delarna, ty detta föll inte alls den här recensenten på läppen.
Konceptet med en natt där allt är tillåtet och mordorgier därmed blir ett folknöje är rätt skoj, men aj, aj, aj så ful och trist den här filmer var. Frank Grillo är förvisso sevärd i rollen som hårding som får hjälpa några mindre våldskompetenta stackare genom natten, men typ där slutar glädjeämnena. Actionscener som inte griper tag, tråkiga skurkar och försök till ”samhällssatir” som känns skrivna av en 12-åring gör det här till en besvikelse, i alla fall för undertecknad. Eller så missade jag något när jag dök in i mitt i serien…

the_red_queen_kills_seven_timesTHE RED QUEEN KILLS SEVEN TIMES (1972)
Regi: Emilio Miraglia

The Red Queen Kills Seven Times – har ni hört en så underbar titel? Den mystiske regissören Emilio Miraglia lyckas nästan leverera en film som lever upp till sitt makalösa namn.
Här är det en mix av giallo och mer gotisk skräck när legenden om en familjeförbannelse tycks besannas och folk börjar dö, till synes offer för en hädangången syster.
Intrigen är snårig och svår att hänga med i, men Barbara Bouchet är en fröjd i huvudrollen och foto och musik ser till att det levereras goda doser atmosfär att mysa loss med.

scalpsSCALPS (1981)
Regi: Fred Olen Ray

Det är svårt att beskriva Scalps, en film som sannerligen är usel på alla objektiva plan. Värdelösa skådisar, skrattretande effekter och låååånga scener där inget riktigt händer är tre av beståndsdelarna i den här megalågbudgetfilmen om ett gäng arkeologistudenter som får problem med odöda indianer.
Ändå går det inte att sluta kolla. Det ligger något hypnotiskt över hela klabbet, och jag är faktiskt inte karl nog att lyckas klä känslan i ord. Det är helt enkelt något kusligt med filmen, trots att den dryper av inkompetens. Den snudd på outhärdliga musiken bidrar till feelingen.

witchTHE WITCH (2015)
Regi: Robert Eggers

Mästerverk eller pretentiöst skräp utan skrämselfaktor? The Witch har delat skräckfilmsfansen i två läger. Själv planterar jag tveklöst min flagga i det förstnämnda.
Trots att mer än vecka passerat sedan jag såg filmen för första gången kommer jag på mig själv med att tänka på de flera gånger om dagen.
Berättelsen om den strängt religiösa 1600-talsfamiljen som tror sig hemsökas av en häxa är förvisso inte helt lättuggad. Det är inga muntra miner i de karga New England-skogarna, och den autentiska dialogen (regissör/manusförfattare Eggers har lyft stora delar av den från skrivna 1600-talskällor) är ovan att lyssna på, men herregud vilken atmosfär som byggs upp!
Filmen är onekligen tungrodd och mörk – inte alls den ”berg- och dalbanetur” många moderna skräckrullar marknadsför sig som – och därmed förstås inte för alla smaker.
Med den som hävdar att den inte är skrämmande har helt enkelt fel, bannemig. De sista fem-tio minuterna hör till det mest blodisande jag sett väldigt, väldigt länge.

/Steffe

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*