Triss i skräpkarate

Det finns mycket för oss människor att grubbla på här i livet. Vad är meningen med allt? Hur stort är universum?  Finns Gud? Vilken av Martial Law-filmerna är bäst?
Vi tänkte försöka besvara den sista av de där frågorna här på bloggen idag.

martial-law-1991De tre (eller två och en halv egentligen – vi kommer till det) Martial Law-rullarna skyfflades ut direkt på VHS i början av 90-talet och är egentligen mest värda att minnas av en anledning (och knappt det) – Cynthia Rothrock gjorde sin amerikanska filmdebut.
Den sjufaldigt svartbältade kampsportmästarinnan var redan en stjärna i Asien efter att ha sparkat röv i  en hel radda Hong Kong-rullar, men när hon återvände till staterna fick hon nöja sig med att vara sidekick.
Till vem då, frågar sig vän av ordning. Stallone? Willis? Van Damme?
Icke. Istället är det karismavacuumet Chad McQueen (mest känd som en medlem Cobra Kai i Karate Kid) som spelar huvudrollen som Sean Thompson i Martial Law (1990).

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Sean Thompson är en snut som använder kampsport när han rensar upp bland stadens slödder. Tillsammans med sin partner, och flickvän, Bille Blake (Cynthia Rothrock) ser han till att Los Angeles bovar ständigt måste vara på sin vakt för att inte erhålla en rundspark rätt i plytet när de bryter mot lagen. Gott så.
Dessvärre har Sean Thompson en yngre bror, Michael (Andy McCutcheon) som valt en krokigare väg här i livet. Michaels fäbless för den småkriminella livsstilen leder honom rakt i armarna på storbossen Dalton Rhodes (David Carradine! David Carradine!!!!), en skoningslös gangsterledare med kunskap om uråldriga döds-slag som stoppar hjärtat på mottagaren. En snutbrorsa blir alltså underhuggare till stans ondaste skurk – det blir minst sagt rörigt för Sean och Bille. Endast väl tilltagna doser karate kan lösa situationen.

Möjligen uteblir chockeffekten när jag avslöjar att Martial Law inte är någon bra film. Det är riktig lågbudget-action enligt formulär 1A vi snackar om här, med få äss i rockärmen att spela ut. Visst piggnar man till i soffan när Rothrock väl får dänga lite bovar, och David Carradine är alltid kul, även när han – som här – går på autopilot. Problemet är att dessa båda ljusglimtar nyttjas på tok för lite, till förmån för Chad McQueen och hans tråkiga brorsa. Fightingscenerna är i ärlighetens namn inte speciellt spektakulära heller, hur mycket ljudmixarkillen än försöker övertyga oss om det, med varje smocka ljudsatt som en smärre explosion.
Lika bra att raskt rusa vidare till uppföljaren…

martial_law_ii_undercover_1991I Marital Law 2: Undercover (1991) får vi åter möta Sean och Bille. Den uppmärksamme lägger dock snabbt märke till att Chad McQueen fått respass ur filmserien, och att Jeff Wincott övertagit den tvivelaktiga äran att gestalta Sean Thompson. Wincott är klart roligare att titta på än McQueen, men man önskar ändå att regissör Kurt Andersson (också han ny) tagit tillfället i akt och släppt fram Cynthia Rothrock som stjärna. Tyvärr får hon återigen nöja sig med att spela andrafiolen – dessutom stylad som en socialdemokratisk kommunpolitiker. Trist!

Den här gången är det en kollegas mystiska frånfälle som får de båda parhästarna (vars kärleksförhållande tycks vara ett minne blott) att rota runt i den undre världen. Det verkar vara en riktigt slemmig nattklubbsägare (Paul Johansson, rätt kul i sin roll) som ligger bakom – och till sin hjälp har han dessutom delar av den korrupta poliskåren. Återigen ordineras karatespakar som medicin mot buset.

Del 2 i den här undermåliga filmserien är faktiskt ett blygsamt steg i rätt riktning. Slagsmålen är roligare koreograferade, och inte minst Rothrock får chansen att glänsa lite mer. En scen när hon kickar skiten ur ett gäng skitstövlar på en parkering är filmens höjdpunkt.
Annars puttrar det på i ett skapligt tempo, och har man bara placerat förväntningsribban tillräckligt lågt är det svårt att bli riktigt uttråkad.

mission1Inför del 3 i den här filmserien blir det dock lite komplicerat. Cynthia Rothrock hade nämligen tröttnat och tackade nej till ytterligare en vända som Billie, medan Wincott stannade. Lösningen för filmmakarna blev att slopa titeln Martial Law 3 samt att byta namn på huvudkaraktärerna. I Mission of Justice (1992) är det således Kurt Harris (Wincott) och Lynn Steele (Karen Sheperd) vi får möta istället för Sean och Bille.
Rörigt? Skit samma, det är samma visa en gång till.

Den här gången hittar vi ingen mindre än Brigitte Nielsen i skurkrollen! Hon spelar borgmästarkandidaten Rachel Larkin som leder ett medborgargarde som kallar sig Peacekeepers. De patrullerar stadens gator och förhindrar brott, till allmänhetens belåtenhet och polisens missnöje. I bakgrunden finns förstås en ondskefull plan…
Kurt, som sagt upp sig från polisen i vredesmod över den allmänna slappheten, går med i organisationen för att utröna om en väns mystiska dödsfall kan ha något med fredsbevararna att göra. Sen blir det karate, må ni tro.

mission-of-justice-11I Mission of Justice har dumhetsreglagen skruvats upp några snäpp, och det gör underhållningsvärdet desto större. Det bjuds hjärntvättarmaskiner, ninjaritualer och Matthias Hues som jättelik underhuggare. Lajbans!
Frånvaron av Cynthia Rothrock får dock föras upp på minuskontot. Det är ironiskt att hon, som var behållningen i de första två filmerna, inte får vara med i seriens festligaste del.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Martial Law-rullarna blev bättre för varje kapitel – utan att för den skull någonsin vara i närheten av att bli bra.
Vettiga och sansade människor med ett rikt liv och en stimulerande fritid gör bäst i att inte kasta bort en enda sekund på de här filmerna.
Vi som är lite mer förtappade bör å andra sidan naturligtvis se allihopa. Helst i en sittning.

/Steffe

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*