Skakig jordbävningsfilm vinner på effekterna

EARTHQUAKE (1974)
Regi: Mark Robson

1974 var året då Skyskrapan Brinner släpptes, och därmed brukar kulmen för den första vågen av katastroffilmer anses nådd. Men det kom en annan påkostad undergångsmacka också, som det inte talas lika mycket om – Earthquake! Det är en film som dras med en hel del brister, men som sannerligen är värd en koll för den som gillar att frossa i gammaldags effekter.

Charlton Heston frontar det väl tilltagna persongalleriet i rollen som Los Angeles-ingenjören Graff. Det är en karl med både positiva och negativa sidor.
• På pluskontot: Han är kraftig motståndare till fuskbyggen som inte klarar av att stå emot naturkatastrofer som typ…jordbävningar.
• På minuskontot: Han är en gubbsjuk, otrogen skitstövel som bedrar sin fru (Ava Gardner) med väldigt mycket yngre kvinna (Genevieve Bujold).
Inte för att filmen nu nödvändigtvis vill porträttera punkt nummer två som en karaktärsbrist – istället visas Hestons hustru som ett neurotiskt vrak som mer eller mindre driver sin man i armarna på ungsnärtan. För en modern publik är det dock en smula besvärande att hjälten känns som ett praktarsel. Men det finns ju förstås gott om andra karaktärer att fästa uppmärksamhet på.

George Kennedy spelar en rättskaffens polisman vid namn Slade, som inte låter ”regler” och ”bestämmelser” komma i vägen när det är dags att fånga in buset. Polisledningen håller inte med och Slade stängs av från sin tjänst efter en biljakt som gått överstyr.
Slade känns som en redig karl som det hade varit lätt att ta till sig, om nu inte regissör Mark Robson envisats med att trycka in en scen tidigt i filmen där han sitter och dreglar över ett par unga kvinnobröst. Ytterligare en gubbsjuk 50-plusare, alltså.

Tur då att Richard Roundtree återfinns i rollistan, som stunt-mc-föraren Miles. Iklädd ett helfestligt läderställ planerar han att genomföra ett riktigt spektakulärt åk som innefattar både loop och ett halsbrytande hopp över spetsiga pålar när marken plötsligt börjar skaka i Los Angeles…

Och det är då den här filmen blir kul. För om de för obligatoriska såpaintrigerna är en besvikelse (endast ett axplock presenteras här ovan) så levererar själva katastrofen med desto mer besked. Det blir ett riktigt kalas för den som uppskattar effekthantverk från förr när byggnader rasar, broar kollapsar och (spoiler) slutligen en damm ger vika, utan att en enda datamaskin varit inblandad. Här är det modeller, uppfinningsrikedom och härligt trickfilmande som står för magin. Det är måhända inte alltid helt övertygande, men hela tiden oerhört charmerande!

Filmbolaget krävde att Earthquake klipptes ned med en dryg halvtimme innan den släpptes, vilket för att speltiden stannar på ungefär två timmar blankt. Kanske hade de där extra 30 minuterna gett mer kött på benen och orkat skapa lite engagemang för filmens karaktärer, men i ärlighetens namn är jag ändå rätt tacksam för trimningen.  För till syvende och sist är det här en film man ser för förstörelsescenerna. Och där, om än ingen annanstans, levererar Earthquake med råge!

/Steffe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*