Sniglarna anfaller i slemmig b-skräckis

SLUGS (1988)
Regi: Juan Piquer Simón

1975 gjorde Hajen en hel värld vettskrämda för att bada. 1988 gjorde Slugs en betydligt mer begränsad skara människor rädda för att rulla sig nakna i högar med slemmiga mördarsniglar.
Ja, efter mer än tio år fanns inte så många djur kvar att ta till för den med ambitionen att göra en Jaws-kopia, så man fick vända sig till lite mer långsökta zoologiska lösningar när det vankades skräckfilm. Trädgårdssniglar är ju slibbiga och lite motbjudande, så varför inte låta dem sluka människor?
Sagt och gjort, den sköne spanske regissören Juan Piquer Simón (känd inte minst för Pieces (1982)) planterade sin häck i registolen och skred till verket. Resultatet blev en ofattbart korkad, men ack så underhållande, b-rulle.

Filmen inleds med att ett fyllo helt utan förvarning blir uppäten av sniglar – hemma i sin egen soffa! Myndigheterna står handfallna och förstår inte alls vad som är i görningen. Alla utom en kille, vill säga: Hälsoinspektör Mike Brady (Michael Garfield). Han är faktiskt imponerande snabbt lösningen på spåren och försöker varna omgivningen för att det nog kan vara muterade sniglar i farten (”Maybe, just maybe, we’re dealing with a kind of mutant slug here”). Men tror ni han får några ryggdunkningar och gratulationer för det? Ingalunda. Istället får han motta skopor med ovett, samt höra antydningar om att hans mentala hälsa inte är i topptrim. Men skrattar bäst som skrattar sist, och allteftersom omgivningen hamnar i sniglarnas magar visar det sig förstås att Mike haft rätt hela tiden.

Hur gör man för att få en snigelattack att bli otäck då? Regel nummer 1 för Juan Piquer Simón är att det inte finns några regler! Kasta alla krav på logik överbord, och vräk på med så mycket blod som det bara är möjligt! Det är därför som en gubbe som får en snigel i trädgårdshandsken måste hugga av sig handen med yxa, medan hjälten Mike blir biten i fingret och reagerar med ett ”Aj, den jäveln bet mig” och gå vidare med sin dag.
Det är därför som ett rum kan fyllas till bredden med sniglar medan ett ungt par idkar könsumgänge i sängen, varpå den nakna tjejen i stort sett smälter till en blodig massa när hon ramlar ur.
Det är också därför en kille som råkat få en bit av en snigel i sin sallad börjar blöda näsblod ett halvt dygn senare, innan huvudet i stort sett imploderar, också här med en väl tilltagen dos slafs i bild.
Någon brist på uppfinningsrikedom råder sannerligen inte, och effekterna är faktiskt rätt välgjorda.

Skådespelarprestationerna föranleder inte riktigt samma entusiasm. Det är i ärlighetens namn rätt bedrövligt ställt på den fronten, och skådisarna är inte heller hjälpta av den usla dialogen och bitvis halvkass dubbning.
Men vad spelar väl det för roll, när filmen innehåller så mycket härliga dumheter att gotta sig i? Slugs är en helkul rulle! Gör dig själv en tjänst av det mer tvivelaktiga slaget och spana in den i rödaste rappet!

/Steffe

Skakig jordbävningsfilm vinner på effekterna

EARTHQUAKE (1974)
Regi: Mark Robson

1974 var året då Skyskrapan Brinner släpptes, och därmed brukar kulmen för den första vågen av katastroffilmer anses nådd. Men det kom en annan påkostad undergångsmacka också, som det inte talas lika mycket om – Earthquake! Det är en film som dras med en hel del brister, men som sannerligen är värd en koll för den som gillar att frossa i gammaldags effekter.

Charlton Heston frontar det väl tilltagna persongalleriet i rollen som Los Angeles-ingenjören Graff. Det är en karl med både positiva och negativa sidor.
• På pluskontot: Han är kraftig motståndare till fuskbyggen som inte klarar av att stå emot naturkatastrofer som typ…jordbävningar.
• På minuskontot: Han är en gubbsjuk, otrogen skitstövel som bedrar sin fru (Ava Gardner) med väldigt mycket yngre kvinna (Genevieve Bujold).
Inte för att filmen nu nödvändigtvis vill porträttera punkt nummer två som en karaktärsbrist – istället visas Hestons hustru som ett neurotiskt vrak som mer eller mindre driver sin man i armarna på ungsnärtan. För en modern publik är det dock en smula besvärande att hjälten känns som ett praktarsel. Men det finns ju förstås gott om andra karaktärer att fästa uppmärksamhet på.

George Kennedy spelar en rättskaffens polisman vid namn Slade, som inte låter ”regler” och ”bestämmelser” komma i vägen när det är dags att fånga in buset. Polisledningen håller inte med och Slade stängs av från sin tjänst efter en biljakt som gått överstyr.
Slade känns som en redig karl som det hade varit lätt att ta till sig, om nu inte regissör Mark Robson envisats med att trycka in en scen tidigt i filmen där han sitter och dreglar över ett par unga kvinnobröst. Ytterligare en gubbsjuk 50-plusare, alltså.

Tur då att Richard Roundtree återfinns i rollistan, som stunt-mc-föraren Miles. Iklädd ett helfestligt läderställ planerar han att genomföra ett riktigt spektakulärt åk som innefattar både loop och ett halsbrytande hopp över spetsiga pålar när marken plötsligt börjar skaka i Los Angeles…

Och det är då den här filmen blir kul. För om de för obligatoriska såpaintrigerna är en besvikelse (endast ett axplock presenteras här ovan) så levererar själva katastrofen med desto mer besked. Det blir ett riktigt kalas för den som uppskattar effekthantverk från förr när byggnader rasar, broar kollapsar och (spoiler) slutligen en damm ger vika, utan att en enda datamaskin varit inblandad. Här är det modeller, uppfinningsrikedom och härligt trickfilmande som står för magin. Det är måhända inte alltid helt övertygande, men hela tiden oerhört charmerande!

Filmbolaget krävde att Earthquake klipptes ned med en dryg halvtimme innan den släpptes, vilket för att speltiden stannar på ungefär två timmar blankt. Kanske hade de där extra 30 minuterna gett mer kött på benen och orkat skapa lite engagemang för filmens karaktärer, men i ärlighetens namn är jag ändå rätt tacksam för trimningen.  För till syvende och sist är det här en film man ser för förstörelsescenerna. Och där, om än ingen annanstans, levererar Earthquake med råge!

/Steffe

Triss i skräpkarate

Det finns mycket för oss människor att grubbla på här i livet. Vad är meningen med allt? Hur stort är universum?  Finns Gud? Vilken av Martial Law-filmerna är bäst?
Vi tänkte försöka besvara den sista av de där frågorna här på bloggen idag.

martial-law-1991De tre (eller två och en halv egentligen – vi kommer till det) Martial Law-rullarna skyfflades ut direkt på VHS i början av 90-talet och är egentligen mest värda att minnas av en anledning (och knappt det) – Cynthia Rothrock gjorde sin amerikanska filmdebut.
Den sjufaldigt svartbältade kampsportmästarinnan var redan en stjärna i Asien efter att ha sparkat röv i  en hel radda Hong Kong-rullar, men när hon återvände till staterna fick hon nöja sig med att vara sidekick.
Till vem då, frågar sig vän av ordning. Stallone? Willis? Van Damme?
Icke. Istället är det karismavacuumet Chad McQueen (mest känd som en medlem Cobra Kai i Karate Kid) som spelar huvudrollen som Sean Thompson i Martial Law (1990).

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Cynthia Rothrock – hon är ju bara bäst.

Sean Thompson är en snut som använder kampsport när han rensar upp bland stadens slödder. Tillsammans med sin partner, och flickvän, Bille Blake (Cynthia Rothrock) ser han till att Los Angeles bovar ständigt måste vara på sin vakt för att inte erhålla en rundspark rätt i plytet när de bryter mot lagen. Gott så.
Dessvärre har Sean Thompson en yngre bror, Michael (Andy McCutcheon) som valt en krokigare väg här i livet. Michaels fäbless för den småkriminella livsstilen leder honom rakt i armarna på storbossen Dalton Rhodes (David Carradine! David Carradine!!!!), en skoningslös gangsterledare med kunskap om uråldriga döds-slag som stoppar hjärtat på mottagaren. En snutbrorsa blir alltså underhuggare till stans ondaste skurk – det blir minst sagt rörigt för Sean och Bille. Endast väl tilltagna doser karate kan lösa situationen.

Möjligen uteblir chockeffekten när jag avslöjar att Martial Law inte är någon bra film. Det är riktig lågbudget-action enligt formulär 1A vi snackar om här, med få äss i rockärmen att spela ut. Visst piggnar man till i soffan när Rothrock väl får dänga lite bovar, och David Carradine är alltid kul, även när han – som här – går på autopilot. Problemet är att dessa båda ljusglimtar nyttjas på tok för lite, till förmån för Chad McQueen och hans tråkiga brorsa. Fightingscenerna är i ärlighetens namn inte speciellt spektakulära heller, hur mycket ljudmixarkillen än försöker övertyga oss om det, med varje smocka ljudsatt som en smärre explosion.
Lika bra att raskt rusa vidare till uppföljaren…

martial_law_ii_undercover_1991I Marital Law 2: Undercover (1991) får vi åter möta Sean och Bille. Den uppmärksamme lägger dock snabbt märke till att Chad McQueen fått respass ur filmserien, och att Jeff Wincott övertagit den tvivelaktiga äran att gestalta Sean Thompson. Wincott är klart roligare att titta på än McQueen, men man önskar ändå att regissör Kurt Andersson (också han ny) tagit tillfället i akt och släppt fram Cynthia Rothrock som stjärna. Tyvärr får hon återigen nöja sig med att spela andrafiolen – dessutom stylad som en socialdemokratisk kommunpolitiker. Trist!

Den här gången är det en kollegas mystiska frånfälle som får de båda parhästarna (vars kärleksförhållande tycks vara ett minne blott) att rota runt i den undre världen. Det verkar vara en riktigt slemmig nattklubbsägare (Paul Johansson, rätt kul i sin roll) som ligger bakom – och till sin hjälp har han dessutom delar av den korrupta poliskåren. Återigen ordineras karatespakar som medicin mot buset.

Del 2 i den här undermåliga filmserien är faktiskt ett blygsamt steg i rätt riktning. Slagsmålen är roligare koreograferade, och inte minst Rothrock får chansen att glänsa lite mer. En scen när hon kickar skiten ur ett gäng skitstövlar på en parkering är filmens höjdpunkt.
Annars puttrar det på i ett skapligt tempo, och har man bara placerat förväntningsribban tillräckligt lågt är det svårt att bli riktigt uttråkad.

mission1Inför del 3 i den här filmserien blir det dock lite komplicerat. Cynthia Rothrock hade nämligen tröttnat och tackade nej till ytterligare en vända som Billie, medan Wincott stannade. Lösningen för filmmakarna blev att slopa titeln Martial Law 3 samt att byta namn på huvudkaraktärerna. I Mission of Justice (1992) är det således Kurt Harris (Wincott) och Lynn Steele (Karen Sheperd) vi får möta istället för Sean och Bille.
Rörigt? Skit samma, det är samma visa en gång till.

Den här gången hittar vi ingen mindre än Brigitte Nielsen i skurkrollen! Hon spelar borgmästarkandidaten Rachel Larkin som leder ett medborgargarde som kallar sig Peacekeepers. De patrullerar stadens gator och förhindrar brott, till allmänhetens belåtenhet och polisens missnöje. I bakgrunden finns förstås en ondskefull plan…
Kurt, som sagt upp sig från polisen i vredesmod över den allmänna slappheten, går med i organisationen för att utröna om en väns mystiska dödsfall kan ha något med fredsbevararna att göra. Sen blir det karate, må ni tro.

mission-of-justice-11I Mission of Justice har dumhetsreglagen skruvats upp några snäpp, och det gör underhållningsvärdet desto större. Det bjuds hjärntvättarmaskiner, ninjaritualer och Matthias Hues som jättelik underhuggare. Lajbans!
Frånvaron av Cynthia Rothrock får dock föras upp på minuskontot. Det är ironiskt att hon, som var behållningen i de första två filmerna, inte får vara med i seriens festligaste del.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Martial Law-rullarna blev bättre för varje kapitel – utan att för den skull någonsin vara i närheten av att bli bra.
Vettiga och sansade människor med ett rikt liv och en stimulerande fritid gör bäst i att inte kasta bort en enda sekund på de här filmerna.
Vi som är lite mer förtappade bör å andra sidan naturligtvis se allihopa. Helst i en sittning.

/Steffe

 

CHOCKTOBER – Sammanfattning inför finalen

Förra året la vi manken till här på Filmtajm 2000 och värkte ut recensioner av skräckfilmer under hela månaden (ch)oktober. Det hade vi nog tänkt gör i år också, men så visade det sig att tiden inte räckte till. Den undermåliga kvaliteten till trots – varenda inlägg på den här gamla bloggen kräver någon timmes arbete.
Nå, i ett desperat försök att erbjuda någon form av kompensation till er som trots allt tittar in här då och då kommer här en sammanfattning av vad jag (Steffe) sett hittills i oktober. Ännu återstår ju själva slutspurten av skräckmånaden, så kanske går det att hitta något tips inför finalhelgen.
Då kör vi:

ripperHANDS OF THE RIPPER (1971)
Regi: Peter Sasdy

En lite udda Hammer-rulle det här, där dottern till Jack the Ripper – Anna (Angharad Rees) – står i centrum. Det visar sig att farsgubben tycks fortsätta sina mordiska aktiviteter även bortom graven, genom att Anna blir besatt av honom. Är hon galen, eller är det något övernaturligt i görningen? Psykiatrikern John Pritchard  (Eric Porter) försöker gå till botten med fallet.
Snyggt foto och ett riktigt starkt slut är två av anledningarna att leta upp den här pärlan och ge den en flukt.

dressedtokillDRESSED TO KILL (1980)
Regi: Brian de Palma

De Palma kollade nog nästan lika mycket på Argento som husguden Hitchcock när han skapade sin klassiska halvslasher Dressed to Kill, där en kvinnlig (?) mördare tar offer av daga på de mest stilistiskt fulländade sätt. De ”erotiska inslagen” känns kanske inte superfräscha såhär 35 år senare, och psykologiseringarna har om möjligt åldrats ännu sämre, men OJ så snyggt det är bortemellanåt. Här finns några riktigt mästerligt iscensatta sekvenser!

the-visit-blu-rayTHE VISIT (2015)
Regi: M. Night Shyamalan

Sällan har väl en karriärskurva störtdykt som M. Night Shyamalans de senaste tio åren. The Visit markerar dock en viss formupphämtning, även om det fortfarande är en bit kvar till fornstora dag. I den här found footage-rysaren åker ett syskonpar för att hälsa på sina morföräldrar ute på landet för första gången. Gamlingarna visar sig dock bära på en och annan obehaglig hemlighet.
En rak, enkelt rysare med några riktigt läbbiga scener. Klart sevärd!

rakknivenTHE STRANGE VICE OF MRS. WARDH (1971)
Regi: Sergio Martino

Känd som Mannen med Rakkniven i Sverige är det här en riktig giallo-favorit. Edwige Fenech spelar huvudrollen som Julie, en kvinna som gift om sig med en rik ambassadör för att komma undan sin ex-älskare, en våldsam och oberäknelig man. När folk omkring Julie börjar bli mördade faller förstås misstankarna snabbt på  exet – men är han skyldig?
En redigt våldsam och sleazig rulle i regi av genre-ässet Sergio Martino som ingen giallo-vän bör missa.

a-blade-in-the-dark-blu-rayA BLADE IN THE DARK (1983)
Regi: Lamberto Bava

Lill-Bavas andra film är ingen av hans festligare. I centrum hittar vi en kompositör (Andrea Occhipinti) som hyr en jättevilla för att i lugn och ro skriva musiken till en ny skräckfilm. Men tillvaron i kåken kompliceras av en mystisk kvinna som plötsligt dyker upp för att sedan försvinna lika fort. Blodspår låter antyda att en mördare är i farten.
Här finns några klart minnesvärda scener, men de är dessvärre inbäddade i väl tilltagna doser transportsträcka. Hade speltiden kapats en kvart (filmen klockar in på runt en timme och femtio minuter) och hela klabbet tajtats till lite hade A Blade in the Dark kunnat bli en liten pärla.

conjuring_2THE CONJURING 2 (2016)
Regi: James Wan

Den oundvikliga uppföljaren till megasuccén från 2013 bjussar på mer av detsamma, fast lite  urvattnat. Den här gången jagas det gastar i England när paren Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) tar sig an fallet med poltergeisten i Enfield.
James Wan har onekligen fingertoppskänsla när det gäller att bygga upp till hoppa-till-skrämselscener, men här blir det lite mycket av det goda. I sin iver att skrämmas kastar Wan in en hel uppsjö läskiga gestaltningar av övernaturlig ondska  i filmen, och åtminstone en av dem är dessvärre en helt misslyckad CGI-skapelse.  Ibland är faktiskt less more, alldeles oavsett vad Yngwie Malmsteen säger.
Inför del tre hoppas vi på lite mer återhållsamhet, för i grunden är ju The Conjuring rätt härliga filmer.

the_purge_-_anarchy_posterTHE PURGE: ANARCHY (2014)
Regi: James DeMonaco

Jag begick en oförlåtlig synd och hoppade helt över den första Purge-rullen och dök rakt på den andra, eftersom alla säger att den är bäst. Och om så är fallet gör jag nog rätt i att skippa de övriga två delarna, ty detta föll inte alls den här recensenten på läppen.
Konceptet med en natt där allt är tillåtet och mordorgier därmed blir ett folknöje är rätt skoj, men aj, aj, aj så ful och trist den här filmer var. Frank Grillo är förvisso sevärd i rollen som hårding som får hjälpa några mindre våldskompetenta stackare genom natten, men typ där slutar glädjeämnena. Actionscener som inte griper tag, tråkiga skurkar och försök till ”samhällssatir” som känns skrivna av en 12-åring gör det här till en besvikelse, i alla fall för undertecknad. Eller så missade jag något när jag dök in i mitt i serien…

the_red_queen_kills_seven_timesTHE RED QUEEN KILLS SEVEN TIMES (1972)
Regi: Emilio Miraglia

The Red Queen Kills Seven Times – har ni hört en så underbar titel? Den mystiske regissören Emilio Miraglia lyckas nästan leverera en film som lever upp till sitt makalösa namn.
Här är det en mix av giallo och mer gotisk skräck när legenden om en familjeförbannelse tycks besannas och folk börjar dö, till synes offer för en hädangången syster.
Intrigen är snårig och svår att hänga med i, men Barbara Bouchet är en fröjd i huvudrollen och foto och musik ser till att det levereras goda doser atmosfär att mysa loss med.

scalpsSCALPS (1981)
Regi: Fred Olen Ray

Det är svårt att beskriva Scalps, en film som sannerligen är usel på alla objektiva plan. Värdelösa skådisar, skrattretande effekter och låååånga scener där inget riktigt händer är tre av beståndsdelarna i den här megalågbudgetfilmen om ett gäng arkeologistudenter som får problem med odöda indianer.
Ändå går det inte att sluta kolla. Det ligger något hypnotiskt över hela klabbet, och jag är faktiskt inte karl nog att lyckas klä känslan i ord. Det är helt enkelt något kusligt med filmen, trots att den dryper av inkompetens. Den snudd på outhärdliga musiken bidrar till feelingen.

witchTHE WITCH (2015)
Regi: Robert Eggers

Mästerverk eller pretentiöst skräp utan skrämselfaktor? The Witch har delat skräckfilmsfansen i två läger. Själv planterar jag tveklöst min flagga i det förstnämnda.
Trots att mer än vecka passerat sedan jag såg filmen för första gången kommer jag på mig själv med att tänka på de flera gånger om dagen.
Berättelsen om den strängt religiösa 1600-talsfamiljen som tror sig hemsökas av en häxa är förvisso inte helt lättuggad. Det är inga muntra miner i de karga New England-skogarna, och den autentiska dialogen (regissör/manusförfattare Eggers har lyft stora delar av den från skrivna 1600-talskällor) är ovan att lyssna på, men herregud vilken atmosfär som byggs upp!
Filmen är onekligen tungrodd och mörk – inte alls den ”berg- och dalbanetur” många moderna skräckrullar marknadsför sig som – och därmed förstås inte för alla smaker.
Med den som hävdar att den inte är skrämmande har helt enkelt fel, bannemig. De sista fem-tio minuterna hör till det mest blodisande jag sett väldigt, väldigt länge.

/Steffe

 

Barndomens tv-hjälte gör bort sig i Vietnamdjungeln

wgWHITE GHOST (1988)
Regi: BJ Davies

Ojojoj, kidsen som gillar superhjältar skulle bara veta vilken tur de är som lever just i detta nu, när både biograferna och tv-tablåerna svämmar över med brottsbekämpare i spandex. Annat var det på det tidiga 80-talet – en klart hårdare tid att vara serietidningstokig unge. Förutom några gamla Stålmannen-rullar fanns just inget i filmväg att tillgå. Och på tv, ja där fick man tacka för det lilla man fick. Och det man fick, det var Titta, Han Flyger det. En mix mellan tidstypisk actionserie och komedi om en klantig kille som får tag i en utomjordisk superhjältedräkt.
Det var inte särskilt bra, men eftersom inget annat fanns att tillgå tittade man troget.
Den som behöver en liten minnesuppfräschare kan njuta av vinjetten här:

Varför drar jag upp den här gamla tv-serien, frågar sig vän av ordning. Jo, därför att jag drabbades av en nostalgiattack som nästan slungade mig ur soffan när jag tryckte Rambo-rip offen White Ghost (1988) i spelaren tidigare i dag. Vem hittades i huvudrollen om inte William Katt, mantelbärare i just Titta, Han Flyger.
Barndomsminnena sköljde över mig som ett vattenfall av förträngd, undermålig tv-underhållning och det tog nog bortåt en halvtimme innan jag orkade konstatera att – wow, William Katt är tamejfan helt värdelös. Hur han kunde få axla huvudrollen i en relativt populär tv-serie under FEM långa år (1981-1986 för att vara exakt) är svårt att förstå.
Hur han hamnade i en rulle av White Ghost-kaliber är desto mer lättbegripligt.

Katt spelar Steve Shepard, specialsoldat som rapporterats missing in action i Vietnams djungler 1972. Men istället för att vara död har han strukit omkring i vildmarken i 15 år, och samlat ihop ID-brickor från stupade kamrater. Dessutom har han skaffat sig en inhemsk flickvän (Rosalind Chao), som han dessutom gjort på smällen.
Nu är det alltså tillökning på gång, och Shepard känner att et kan vara dags att bege sig tillbaks till USA, innan de alltjämt ondskefulla vietnamesiska soldaterna får tag på honom och damen.
I staterna mottas nyheten om att Shepard lever och har hälsan med begränsad entusiasm, men efter lite käbbel beslutas att han ändå ska hämtas hem. Ett gäng legsoldater skickas för att genomföra uppdraget. Problemet? Gruppen leds av Shepards gamla ärkefiende, en skitstövel vid namn Walker (Wayne Crawford). Och han har inte en tanke på att ta hem sin nemesis levande. Nu blir det till för Shepard och fajtas med både vietnamesiska och amerikanska soldater.

Och ojojoj, vad det fajtas. Det skjuts något alldeles hejdlöst mycket i den här filmen. 142 personer får sätta livet till, har någon räknat ut. Dessutom är den där Shepard en jävel på att kasta granater, och när så behövs kan han också fladdra iväg en kniv eller leverera ett pungslag.
Underhållningsvärdet för den som törstar efter action av b-modell är onekligen hög. Det är skapligt kompetent filmat det hela, och budgeten har uppenbarligen räckt till en inte helt oansenlig mängd explosioner.

Men William Katt, alltså. Han är inte så värst lajbans att titta på. Han försöker tuffa till sig med skäggstubb och förvridna hårdinggrimaser, men det vill sig inte. Det blir pannkaka av allting, och det är inte utan en viss sorg i i magtrakten jag rapporterar att White Ghost troligen varit en ÄNNU festligare film med någon annan i huvudrollen. Typ Lorenzo Lamas.

/Steffe

Smålyxig ugglemördarmacka

stage-fright-deliriaSTAGEFRIGHT (1987)
Regi: Michele Soavi

1987 hade den slashermätta biopubliken sett det mesta i mördarväg. Efter att ha bevittnat Jason och Freddy bli ikoner och ett otal andra deformerade dödsmakiner massakrera tonåringar i nästan ett decennium fanns väl knappast något kvar som kunde överraska?
Entré Irving Wallace – blodtörstig ex-skådis som gillar att ta sina offer av daga iklädd smakfull ugglemask!
Argento-lärjungen Michele Soavis giallo/slasher-hybrid Stagefright (1987) är ett sista färgstarkt skrik från en döende genre som redan trampat vatten under några år.

Vi får möta en skådespelarensemble i full färd med att repetera en sex- och våldsfylld musikal. Vad verket som ska sättas upp handlar om är oklart, men i fokus står en mördare i ugglemask.
När en av aktriserna (Barbara Cupisti) skadar sig i fotleden gör hon som de flesta av oss skulle ha gjort i det läget, hon beger sig till närmsta psykanstalt för att få hjälp. Det visar sig vara ett beslut med både positiva och negativa konsekvenser eftersom:
1. Hon faktiskt får hjälp med sin skada, av en läkare som blir lite betuttad i henne. Bra!
2. En galen mördare rymmer från anstalten och börjar döda alla i sin väg. Dåligt!
Den förrymde psykopaten visar sig vara en ex-skådespelare som haft ihjäl ett dussin eller så kollegor vid ett tidigare tillfälle, och han sätter naturligtvis in siktet på musikalensemblen, som låst in sig i teatern. Snabbt lägger han labbarna på den där ugglemasken också, så det blir lite stil och klass på massakern.

stage-fright-12Intrigmässigt är det knappast en revolution för slashergenren som levereras. Det är lättklädda kvinns, blodiga mord och häpnadsväckande korkade manövrar från filmens karaktärer om vartannat. Som man kan förvänta sig, alltså.
Det som får Stagefright att stå ut från mängden är det stilistiska öga som Soavi begåvats med. Visuellt är det en mycket mer intressant film än de flesta andra slashers från den här tiden, och stundtals kan man känns Argentos ande sväva lite försiktigt över hela härligheten. Finalen är rent förbluffande snygg, faktiskt, och innan dess har publiken skämts bort med en rad nästan onödigt uppfinningsrika bildkompostioner.
En skoj skräpfilm i lyxförpackning, skulle man kunna sammanfatta det.
Och den där ugglemasken, den är ju bara för härlig.
/Steffe

 

Kartsumpande skogsmulle gör flickvännen en björntjänst

backcountry-movie-poster-bearBACKCOUNTRY (2014)
Regi: Adam McDonald

”Gör för skogen vad Jaws gjorde för havet”, basunerar ett recensionscitat ut på dvd-omslaget till Backcountry (2014), och det är inte utan att man tycker synd om alla regissörer som försöker sig på att göra en djurskräckis. Finnes en glupsk best med i handlingen ska filmen alltid mätas mot Hajen (1975). Och då är det inte lätt att bli en vinnare.
Nå, ska man nödvändigtvis jämföra björnvåfflan Backcountry med en hajfilm ligger dock Open Water (2003) betydligt närmare till hands än Spielbergs klassiker. Här, liksom i Open Water, handlar det nämligen om ett ensamt par som ställs mot naturens, och dess invånares, grymheter.

Vi får träffa Jenn (Missy Pelegrym) och Brad (Eric Balfour), ett ungt par som beslutat sig för att campa ute i den kanadensiska vildmarken. Brad är en riktig skogsentusiast, och han känner sig så säker på området de ämnar besöka att han tackar nej till en karta den lokale handlaren försöker pracka på honom. Ett idiotiskt sätt att försöka imponera på sin mer stadsorienterade, och lagom naturälskande, flickvän, ska det visa sig. För snart är de förstås vilse i skogarna, och dessutom har en glupsk svartbjörn fått korn på dem…

Björndepp...

Björndepp…

Väntar man sig björnattacker och allmänt raffel från bildruta ett kommer man att bli besviken när man ser Backcountry. Mer än halva filmen får man nöja sig med att följa Jenn och Brad när de ger sig längre och längre ut i skogen, och fokuset ligger på karaktärsetablerande och vackra naturvyer. Bra skådespeleri, främst från Pelegrym, gör att karaktärerna känns äkta och den inte helt oproblematiska relationen dem emellan ger filmen nerv redan innan historien övergår till överlevnadsthriller.
När obehagligheterna väl börjar gör de det dock med besked. Djurattackerna är skönt befriade från dataeffekter – regissör McDonald har fått förlita sig på en riktig björn och innovativt kameraarbete istället. På det stora hela funkar det fint, även om det stundtals kan kännas lite fladdrigt.

Jag får lov att erkänna att jag gillade Backcountry rätt skapt. Den långa uppbyggnaden bidrar till att filmens sista halva får en reell dramatisk tyngd man inte är direkt bortskämd med när det gäller djurattacksfilmer. Rapp klippning och schyssta miljöer gör att det aldrig riskerar att bli tråkigt. Man kan förstås ha en och annan invändning då det gäller rollfigurernas agerande, men det är sådant man får svälja i den här genren.

Någon film av Hajen-dignitet rör det sig förstås inte om. Men Open Water får sig en riktig match. Och ska vi jämföra med ungefär samtida björnfilm så får Into The Grizzly Maze (2015) se sig besegrad (även om den inte är så dum den heller).

/Steffe

 

 

 

Argento tillbaka till de blodiga rötterna

tenebreTENEBRE (1982)
Regi: Dario Argento

Efter Suspiria (1977) och Inferno (1980) var det många som väntade sig att Dario Argento skulle leverera den avslutande delen i sin Moders-trilogi. Men tji fick de (ända till 2007 års Mother of Tears), ty den italienska skräckmästaren var trött på övernaturligheter efter det ljumma mottagandet av Inferno och beslutade sig för att återvända till sina rötter. Giallo-dags igen, alltså, och med Tenebre åstadkom gamle Dario en film som av många betraktas som regissörens sista verkliga mästerverk.

Vi får möta den amerikanske författaren Peter Neal (Anthony Franciosa) som besöker Rom för att promota sin nya bästsäljare – Tenebre. Boken har dock uppenbarligen redan fått ett väl entusiastiskt fan, ty strax innan Neals ankomst mördas en kvinna på ett sätt som är tydligt influerat av romanen. För att ingen ska missa poängen har mördaren dessutom tryckt ett antal sidor från boken i munnen på offret.
Polisen kontaktar genast Peter Neal, och när ett brev från den mordiska beundraren dyker upp på författarens hotellrum inser alla inblandade att fler dåd är att vänta. Nystandet kan börja…

Det är ett klassiskt giallo-mysterium som serveras, men precis som sig bör är det kanske inte främst soffdetektiver som får sitt lystmäte tillfredsställt. Upplösningen är försvisso nästan lite raffinerad, men innan dess får publiken snällt svälja väl tilltagna portioner ologik och svårsmälta sammanträffanden.
Men det är ju inte främst hunger på intrikat pusselläggande som får en att trycka en giallo i spelaren, utan stämning och visuell uppfinningsrikedom. Och där levererar Argento så det räcker och blir över.

knifeDet bjuds stilistiskt fulländade (och väldigt blodiga) mordsekvenser, fantastiska kameraåkningar och ett magiskt bra elektroniskt soundtrack från Goblin (här dock under namnet Simonetti-Morante-Pignatelli). Allt är som det ska, med andra ord.
Filmen utspelat sig, som sagt, i Rom, men Argento har undvikit de historiska delarna och förlägger istället största delen av handlingen i moderna (för 1982, åtminstone) kvarter och lyxiga rikemansvillor och lägenheter. Hela filmen har en metallisk, vit, steril och lite futuristisk (för 1982 i alla fall)  känsla. Det är en visuell stil som skiljer sig rätt ordentligt från till exempel Suspiria, men som ändå är fantastisk att beskåda.

Franciosa är bra i huvudrollen, och det är rätt tydligt att Argento i viss mån baserat Peter Neal på sig själv. Tidigt i filmen blir till exempel författaren grillad för sina påstått misogyna romaner – en anklagelse som inte var helt obekant för den gode Dario. Att (den kvinnliga och lesbiska) reportern som hivat ur sig ovettet får sätta livet till kort därefter kan man naturligtvis tolka som spydig ”hämnd” för dom beskyllningar Argentos filmer mötte, kritik som han själv aldrig förstått sig på.
Upplägget till historien kom dessutom efter att Argento upprepade gånget blivit uppringd av ett mindre psykiskt stabilt amerikanskt fan, vars samtal blev hotfullare för varje gång. Efter tillräckligt många påringningar blev Dario så nervös att han hoppade på planet hem till Italien…
Kort sagt så är det tydligt att Tenebre var en väldigt personlig film för den mytomspunne regissören, och det gör den naturligtvis inte mindre fascinerande.

Med fantastiskt foto, en både dubbel- och trippelbottnad historia och chockeffekter som står sig fint än idag är det inget snack om att Tenebre hör till den italienske skräckmästarens allra bästa filmer. För mig personligen placerar den sig precis utanför Argento-pallplats, men det beror mer på mördande konkurrens än några egentliga tillkortakommanden.

/Steffe

 

 

 

Vilda vägvampyrer i post-grungeskrud

vampires_of_the_desert_nyreleaseVAMPIRES OF THE DESERT (2001)
Regi: J.S. Cardone

Precis efter millinnieskiftet stod skräckfilmsgenren i USA och vacklade lite. 90-talsslashern var död (Scream 3 satte spiken i kistan 2000) och de nya extremt blodiga, så kallade ”tortyrporr”-rullarna som kom i kölvattnet av USA:s krig i Irak och Afghanistan hade av naturliga skäl ännu inte sett dagens ljus. Remakevågen av asiatiska spökrullar hade inte heller börjat.
I detta trendvakuum skapades en del minnesvärda filmer som kanske fallit lite väl i glömska. Jeepers Creepers (2001) är en. Vampires of the Desert (2001) en annan.

Fast först får vi reda ut det där med titeln. I USA hette filmen nämligen The Forsaken och ingenting annat. Tydligen var den titeln för komplicerad för svenska biobesökare, ty någon beslutade att namnet måste ändras. Varför Vampires of the Desert var en bättre idé till översättning än Öknens Vampyrer är oklart, men så fick det bli.
Det är svårt att argumentera med den svenska titeln (förutom ”översättningen” då), ty den fastslår rätt takt på sak vad det handlar om här. Vampyrer. I öknen.

I filmens inledning får vi träffa Sean (tvålfagre Kerr Smith, mest känd för sin vända i Dawsons Creek), en ung filmklippare soma har lite skralt med stålar. För att kunna ta sig från Kalifornien till sin systers bröllop i Miami åtar han sig att leverera en bil, som alltså ska köras tvärs över kontinenten.
Men roadtripen blir bökig redan från början. Klanten Sean tappar nämligen bort sin plånbok, och för att kunna betala för soppan plockar han upp liftaren Nick (Brendan Fehr). Nick framstår som en megaslacker utan andra mål i livet än att luffa runt, men skenet bedrar… Det visar sig nämligen att den ovårdade ynglingen är vampyrjägare, och snart är de båda, plus en nyligen vampyrbiten ung dam (Izabella Miko), i full fejd med ett nomadiserat, Lost Boys-inspirerar gäng blodsugare som gör Arizonas vägar osäkra.

Salt vampyrgäng.

Salt vampyrgäng.

Det blir en rätt så underhållande batalj att följa, faktiskt. Tempot är högt, och de ödsliga ökenmiljöerna är tacksamma som skådeplats. För att ytterligare krydda anrättningen sparar regissör J.S. Sardone (som bland annat gjort kultslashern The Slayer (1982)) varken på blod eller naket.
Synd att han också har dille på att försöka göra filmen fräck för kidsen. De bitvis taffliga försöken till ball klippning var säkerligen irriterande redan 2001, men det usla soundtracket, nedlusat med post-grunge och nu-metal, har med all säkerhet bara blivit än mer outhärdligt med åren.
Som tidsmarkör fungerar det dock utmärkt, det är ingen risk att man kommer på sig själv med att inbilla sig att det är något annat än en film från 90-talets slut eller 2000-talets början man ser.

Vampires of the Desert är med andra ord inte någon glömd klassiker som alla rysarvänner omedelbart måste rota fram och omvärdera. Nä, snarare rör det sig om ett stycke lagom ostig vampyrunderhållning från en skräck-era som sällan får så mycket kärlek.
En fartfylld bagatell som håller alldeles utmärkt för en omtitt.

/Steffe

 

 

Ruggigt, roligt, retro: Stranger Things

Hallå, ska vi inte ta och hålla varandra sällskap i den här hypen?

När jag först läste om Stranger Things, Netflixserien som nyligen haft premiär, och såg trailern blev jag genast oerhört pepp, precis som resten av världen. Det är farligt. Det är väldigt riskabelt att peppa igång på något för mycket, jag har fortfarande inte hämtat mig från Independence Day 2 (inlägg kommer framöver). Men samtidigt så går det inte att låta bli. Trailern lovar så gott.

Jag, och alla andra, älskar The Goonies och Stand by me, jag älskar Super 8 och mysterier överlag. Den här trailern gjorde att det vattnades i munnen på mig.

Stranger Things handlar om ett tätt sammansvetsat kompisgäng i okänd junior high-ålder. De är töntiga rollspelsnördar och härligt castade. Räck upp en hand alla ni som vrider er av skamskölj när barn är med i film eller serier? Det går nittionio 7th Heaven-ungar på hundra barnskådisar. Sen kommer helt plötsligt en produktion med ungar som faller rakt in i hjärtat på en. Ovanstående exempel, såklart. Little Miss Sunshine ett fjärde. Och nu, Stranger Things. Fyra polare som är lite av skolans driftkuckus. Så händer något, och allt blir kaos.stranger-things-on-netflix

Will försvinner när han ska cykla hem från en rollspelssession (såklart). Hans kompisar bestämmer sig för att trotsa allas råd och tillsägelser och ger sig ut på jakt efter honom, men hittar i stället någon annan. Och sen är hela karusellen igång.

Jag är tre avsnitt in. Så det är egentligen för tidigt att hjula runt i lägenheten av lycka. Mycket kan hända som förstör upplevelsen för mig, det krävs inte stora händelser för att Stranger Things ska tipppa över den här perfekt balanserande kanten de trippar på nu, med humor och värme, med skräck och förvirring, med mysterier och oförklarliga händelser. Det är svårt att hålla sig kvar på den där kanten, så det inte blir för mycket av något. Helt plötsligt förklaras allt i detalj och mystiken försvinner, eller så förklaras ingenting så jag känner mig dum och bortkollrad. Jag vet inte alls hur det kommer bli.

stranger-thingsMen jag är tre avsnitt in, och jag älskar det! Det är så skönt retro (här finns så mycket Star Wars-samlarsaker att till och med min sambo myser), det är så härligt åttiotal (enorma walkie talkies, frisyrerna, kläderna), jag diggar ungarna, jag gillar alla karaktärer. Mest kanske jag gillar Winona Ryder, som spelar mamman till Will och vars rollprestation är briljant! Hon är en suveränt psykiskt krossad orolig morsa som inte fattar vad som händer men som är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka sitt barn.

Så gör mig sällskap i hypen, är ni snälla. Kolla in Stranger Things på Netflix. Jag tänker dra igång fjärde avsnittet så fort popcornen poppat klart.

/Stina

stranger-things-banner