Hundskall och rundsparkar mot nynazister

TOP DOG (1995)
Regi: Aaron Norris

TopdogposterMånga släktingar till kändisar  väljer att byta efternamn när de söker lyckan i Hollywood. De vill lyckas på egna meriter, och inte kunna anklagas för att ha åkt snålskjuts på någon annans framgång.
Denna hedervärda aversion mot nepotism delas ingalunda av Aaron Norris. Av de nio filmer han regisserat har nämligen brorsan Chuck huvudrollen i sju (de andra två är en independentfilm ingen i hela världen har sett samt en actionmacka med Michael Dudikoff). Det är svårt att tro att Aaron hade haft en karriär över huvud taget med ett annat efternamn, och gudarna ska veta att Top Dog (1995) inte gör särskilt mycket för att tysta tvivlarna.

Här har det sena 80-talets kortlivade trend med ”en polis och hans hund”-filmer som Turner and Hooch (1989) och En snut på Hugget (också 1989) fått stå modell, när Chuck Norris, i rollen som detektiv Jake Wilder, av oklar anledning paras ihop med en fyrbent partner för att lösa mordet på en kollega. Det visar sig snart att det är en vit makt-grupp som ligger bakom, och nynazisterna måste nedkämpas med hjälp av karatesparkar och hundskall.

Top Dog är tänkt att vara en lättsam rulle, huvudsakligen riktad till en yngre publik. Det är faktiskt inte utan underhållningsvärde att se Chuck Norris försöka visa en lite roligare sida av sig själv. Karln besitter ju förvisso komisk tajming som ett utmätningsbesked från Kronofogden, men det är lite rörande att han ändå försöker. Lägg till lite (usel) slapstickhumor och det här hade kunnat vara en dålig, men harmlös och lite fartfylld barnfilm.
Den ambitionen rimmar dock rätt illa med att bad guysen består av en grupp fanatiska rasister som håller långa, hatfyllda tal om etnisk rensning på judar och svarta. De bekämpas också med ett våld som rätt få föräldrar skulle vilja att deras barn tvingades bevittna för när en rulle om en gullig vovve trycks i spelaren.
Aaron Norris har helt enkelt ingen aning om vad det är för en film han utan framgång försöker göra.

kinopoisk.ru

Manuset, som känns minst sagt skissartat, bjuder ändå på en hel del dumheter att hångarva åt. Som att Jakes mamma måste påminna honom om att Hitlers födelsedag är i antågande för att polletten ska trilla ner och bovarnas plan plötsligt avslöjas för honom. Eller att Chuck Norris plötsligt, och utan förvarning, vräker i sig en banan.

Jycken då, hur rolig är den att titta på? Tja, som hundar är mest: lurvig och söt – men den som håller andan efter spektakulära hundtrix kommer snart svimma av syrebrist. Visst, det puttas nån grej här och hoppas över nån grej där, men inga konster som får ögonbrynen att ens antyda en höjning levereras.
Tur du att Chuck Norris sparkar loss rätt friskt i filmen. Både en dubbel- och en trippelrundpallare hinns med innan eftertexterna rullar.
Mycket roligare än så blir det inte.
/Steffe

Norris mot ninjor – tråkigare än man tror

The-Octagon-PosterTHE OCTAGON (1980)
Regi: Eric Karson

En ung Chuck Norris som tar sig an en massa ninjakrigare i en film producerad precis när 70-tal blir 80-tal, det kan väl orimligen vara annat än helfestligt?
Jo, tyvärr. Det är med ett tungt hjärta jag tvingas konstatera att The Octagon (1980) faktiskt är snudd på ett sömnpiller.

Norris, som för dagen är iklädd en frodig mustasch, spelar kampsportmästaren Scott James, som också varit engagerad i anti-terroristverksamhet under åren. När det kommer till hans kännedom att hans adpotivbror skapat en ninjaskola för all världens terrorister tvekar han läääääänge om vad han ska göra. Större delen av filmens speltid faktiskt. Till slut inser han att det bara är rundsparkar som kan lösa situationen.

The Octagon är en rörig och rätt uselt berättad b-rulle. Intentionen är troligen att skildra någon slags undre värld av terrorister och legosoldater, samt dess motståndare. Att påstå att regissör Karson misslyckas vore en underdrift. Ofta är det svårt att över huvud taget hänga med i vad som händer, och inte orkar man riktigt bry sig heller, ty det är tråkigt som attan att titta på. Chuck Norris, detta mänskliga vortex av anti-karisma, är sitt vanliga nollställda jag och man längtar hela tiden efter att han ska börja slåss, om inte annat så för att slippa hans erbarmligt usla replikleveranser.

Som om inte detta vore nog tvingas vi lyssna på Scott James inre monologer, där Norris viskande röst med jämna mellanrum förkunnar vad som tänks. Det är ett idiotiskt grepp som lockar till skratt i början av filmen. 20 minuter in har man dock tröttnat, och en och en halv timme senare (japp, The Octagon är nästan en timme och 50 minuter lång) är Norris viskröst att likna vid tortyr i tv-soffan.

Nåväl, när mindre än en halvtimme återstår av filmen åker Norris till slut och ger ninjorna på käften, och The Octagon blir äntligen lite kul. Slutfajten får trots allt godkänt. Problemet är att den extrema transportsträckan dit inte gör det mödan värt.
Mitt råd blir således att välja något annat ur Norris digra katalog av tvivelaktig underhållning när man känner sig upplagd för rundsparksleverans.

/Steffe

Fotnot: Lee van Cleef återfinns i en biroll, och det piggar förstås upp. Men han är med alldeles för lite för att kunna lyfta hela anrättningen.

 

Snabba fakta om Invasion U.S.A. (1985)

Invasi_Filmens titel: Invasion U.S.A.
Produktionsår: 1985
Regi: Joseph Zito
Affischnamn: Chuck Norris
Studio: Cannon Films

Filmens handling, i korthet: En grupp kubanska och ryska terrorister försöker störta U.S.A. genom att utföra slumpmässiga terrorhandlingar mot civila. Den enda som kan stoppa dem är den subtilt namngivne ex-agenten Matt Hunter (Chuck Norris).
Filmens handling, i sin helhet: En grupp kubanska och ryska terrorister försöker störta U.S.A. genom att utföra slumpmässiga terrorhandlingar mot civila. Den enda som kan stoppa den är den subtilt namngivne ex-agenten Matt Hunter (Chuck Norris).
Antal storbovar som lider av posttraumatisk stressyndrom efter att ha fått en karatespark i ansiktet av Chuck Norris: 1
Koppling mellan storboven och Chuck Norris utöver ovan nämnda spark: Ej specificerad.
Antal alligatorer nedbrottade av Chuck Norris, med hjälp av indianvän: 1
Antal indianvänner till Chuck Norris som dödas av terroristerna: 1

Chuck Norris weapon of choice: Dubbla uzis, placerade i midjehöjd.
Chuck Norris träffprocent med dubbla uzis placerade i midjehöjd: 100%
Terroristernas träffprocent mot civila: 90-95%
Terroristernas träffprocent mot Chuck Norris: 0%
Terroristernas träffprocent mot fordon Chuck Norris framför, med automatvapen på några meter avstånd: 0-1% (En spricka kan skönjas i vindrutan, men den kan ha orsakats av stenskott).
Antal människor Chuck Norris skjuter i skrevet: 2
Antal större explosioner: 20 +
Antal sekunder mellan att Chuck Norris spränger storboven med raketgevär och att eftertexterna rullar: 3
Antal ansiktsuttryck levererade av Chuck Norris under den 107 minuter långa speltiden: 0,5 (antydan till ett leende när hans tama bältdjur välter ut en vattenskål tidigt i filmen)

Filmens kvalité: Låg.
Filmens underhållningsvärde: Skyhögt.

/Steffe