Sniglarna anfaller i slemmig b-skräckis

SLUGS (1988)
Regi: Juan Piquer Simón

1975 gjorde Hajen en hel värld vettskrämda för att bada. 1988 gjorde Slugs en betydligt mer begränsad skara människor rädda för att rulla sig nakna i högar med slemmiga mördarsniglar.
Ja, efter mer än tio år fanns inte så många djur kvar att ta till för den med ambitionen att göra en Jaws-kopia, så man fick vända sig till lite mer långsökta zoologiska lösningar när det vankades skräckfilm. Trädgårdssniglar är ju slibbiga och lite motbjudande, så varför inte låta dem sluka människor?
Sagt och gjort, den sköne spanske regissören Juan Piquer Simón (känd inte minst för Pieces (1982)) planterade sin häck i registolen och skred till verket. Resultatet blev en ofattbart korkad, men ack så underhållande, b-rulle.

Filmen inleds med att ett fyllo helt utan förvarning blir uppäten av sniglar – hemma i sin egen soffa! Myndigheterna står handfallna och förstår inte alls vad som är i görningen. Alla utom en kille, vill säga: Hälsoinspektör Mike Brady (Michael Garfield). Han är faktiskt imponerande snabbt lösningen på spåren och försöker varna omgivningen för att det nog kan vara muterade sniglar i farten (”Maybe, just maybe, we’re dealing with a kind of mutant slug here”). Men tror ni han får några ryggdunkningar och gratulationer för det? Ingalunda. Istället får han motta skopor med ovett, samt höra antydningar om att hans mentala hälsa inte är i topptrim. Men skrattar bäst som skrattar sist, och allteftersom omgivningen hamnar i sniglarnas magar visar det sig förstås att Mike haft rätt hela tiden.

Hur gör man för att få en snigelattack att bli otäck då? Regel nummer 1 för Juan Piquer Simón är att det inte finns några regler! Kasta alla krav på logik överbord, och vräk på med så mycket blod som det bara är möjligt! Det är därför som en gubbe som får en snigel i trädgårdshandsken måste hugga av sig handen med yxa, medan hjälten Mike blir biten i fingret och reagerar med ett ”Aj, den jäveln bet mig” och gå vidare med sin dag.
Det är därför som ett rum kan fyllas till bredden med sniglar medan ett ungt par idkar könsumgänge i sängen, varpå den nakna tjejen i stort sett smälter till en blodig massa när hon ramlar ur.
Det är också därför en kille som råkat få en bit av en snigel i sin sallad börjar blöda näsblod ett halvt dygn senare, innan huvudet i stort sett imploderar, också här med en väl tilltagen dos slafs i bild.
Någon brist på uppfinningsrikedom råder sannerligen inte, och effekterna är faktiskt rätt välgjorda.

Skådespelarprestationerna föranleder inte riktigt samma entusiasm. Det är i ärlighetens namn rätt bedrövligt ställt på den fronten, och skådisarna är inte heller hjälpta av den usla dialogen och bitvis halvkass dubbning.
Men vad spelar väl det för roll, när filmen innehåller så mycket härliga dumheter att gotta sig i? Slugs är en helkul rulle! Gör dig själv en tjänst av det mer tvivelaktiga slaget och spana in den i rödaste rappet!

/Steffe

Kartsumpande skogsmulle gör flickvännen en björntjänst

backcountry-movie-poster-bearBACKCOUNTRY (2014)
Regi: Adam McDonald

”Gör för skogen vad Jaws gjorde för havet”, basunerar ett recensionscitat ut på dvd-omslaget till Backcountry (2014), och det är inte utan att man tycker synd om alla regissörer som försöker sig på att göra en djurskräckis. Finnes en glupsk best med i handlingen ska filmen alltid mätas mot Hajen (1975). Och då är det inte lätt att bli en vinnare.
Nå, ska man nödvändigtvis jämföra björnvåfflan Backcountry med en hajfilm ligger dock Open Water (2003) betydligt närmare till hands än Spielbergs klassiker. Här, liksom i Open Water, handlar det nämligen om ett ensamt par som ställs mot naturens, och dess invånares, grymheter.

Vi får träffa Jenn (Missy Pelegrym) och Brad (Eric Balfour), ett ungt par som beslutat sig för att campa ute i den kanadensiska vildmarken. Brad är en riktig skogsentusiast, och han känner sig så säker på området de ämnar besöka att han tackar nej till en karta den lokale handlaren försöker pracka på honom. Ett idiotiskt sätt att försöka imponera på sin mer stadsorienterade, och lagom naturälskande, flickvän, ska det visa sig. För snart är de förstås vilse i skogarna, och dessutom har en glupsk svartbjörn fått korn på dem…

Björndepp...

Björndepp…

Väntar man sig björnattacker och allmänt raffel från bildruta ett kommer man att bli besviken när man ser Backcountry. Mer än halva filmen får man nöja sig med att följa Jenn och Brad när de ger sig längre och längre ut i skogen, och fokuset ligger på karaktärsetablerande och vackra naturvyer. Bra skådespeleri, främst från Pelegrym, gör att karaktärerna känns äkta och den inte helt oproblematiska relationen dem emellan ger filmen nerv redan innan historien övergår till överlevnadsthriller.
När obehagligheterna väl börjar gör de det dock med besked. Djurattackerna är skönt befriade från dataeffekter – regissör McDonald har fått förlita sig på en riktig björn och innovativt kameraarbete istället. På det stora hela funkar det fint, även om det stundtals kan kännas lite fladdrigt.

Jag får lov att erkänna att jag gillade Backcountry rätt skapt. Den långa uppbyggnaden bidrar till att filmens sista halva får en reell dramatisk tyngd man inte är direkt bortskämd med när det gäller djurattacksfilmer. Rapp klippning och schyssta miljöer gör att det aldrig riskerar att bli tråkigt. Man kan förstås ha en och annan invändning då det gäller rollfigurernas agerande, men det är sådant man får svälja i den här genren.

Någon film av Hajen-dignitet rör det sig förstås inte om. Men Open Water får sig en riktig match. Och ska vi jämföra med ungefär samtida björnfilm så får Into The Grizzly Maze (2015) se sig besegrad (även om den inte är så dum den heller).

/Steffe

 

 

 

CHOCKTOBER: Alligator (1980)

Oktober är månaden för halloween och allmänt höstrusk – en tid på året enkom uppfunnen för frossande i skräckfilm! Vi på Filmtajm 2000 är ju förtjusta i genren sedan tidigare, men under hela oktober blir det extra fokus på just rysare av alla de slag. Välkommen till Chocktober 2015!

alligatorALLIGATOR (1980)
Regi: Lewis Teague

Timmen är sen, du rumlar in genom dörren efter en kväll på stan. I ena näven har du en   väl tilltagen pizza, i släptåg en lätt förfriskad polare som av du lovat ska få sova på soffan.
Ni är lite för pigga för att gå och lägga er, men också för trötta för redig efterfest. Vad tusan ska ni hitta på medan skräpmaten glider ner, ölen går ur kroppen och sömnläget infinner sig?
Ni ska tittat på Alligator, är Filmtajm 2000:s bestämda åsikt.

Här snackar vi hederlig djurskräckis, kryddad med humor och festliga effekter som underhåller stabilt utan att kräva av sin publik att den klarar att blåsa grönt i ett alkotest för att palla att hänga med i handlingen.

I filmens prolog får vi se den gamla historien om en alligatorunge som köps som husdjur, bara för att spolas ner i toalettstolen när ägarna tröttnar. Ny hemort blir Chicagos kloaksystemet, och en blodtörstig reptil som kröp omkring där och slukade en och annan renhållningsrbetare vore måhända skrämmande nog. Just den här speciella gynnaren får dock smak för kött från djur som dumpats efter att märkliga experiment utförts på dem. Det vetenskapliga resultatet av den dieten behöver man knappast vara biolog för att räkna ut: alligatorn blir GIGANTISK. Och hungrig därefter.

In på scenen kliver detektiv David (Robert Forster) som börjar undersöka varför det ploppar upp kroppsdelar i staden vattenreservoarer i tid och otid. Med en ny partner hack i häl ger han sig ner i kloakerna för att ta sig en liten flukt, och hux flux så har hans kamrat hamnat i alligatorns mage.
Omgivningen är till en början skeptisk till Davids berättelse om en muterad jättebest med aptit på människor, men när också en  journalist blir uppäten, efter att först hinna ta några bilder på monstret, blir det annat ljud i skällan. Polisen visar sig dock inkompetent, och korrupt, när det kommer till alligatorjakt.
David tvingas förlita sig på reptilexperten Marisa (Robin Riker) för att få slut på glufsandet.

Stor i maten är han, den rackaren.

Stor i maten är han, den rackaren.

Alligator vet precis vad den är för typ av rulle, en skräpig creature feature för sena kvällar. Här finns inga andra ambitioner än att underhålla i 90 minuter – en uppgift som klaras av med bravur. Filmen är bitvis väldigt rolig, på frivillig basis, men blir aldrig någon parodi på sig själv. Monsterrafflet tas på allvar, samtidigt som en liten glimt i ögat ständigt är närvarande. Det är en balansgång som inte är helt lätt att klara av.

Robert Forster får ta åt sig mycket av äran för den lyckade tonträffen. Han levererar sin tolkning med stora skopor självdistans (inte minst genom ett löpande skämt om hans flyende hårfäste, som Forster själv hittade på), men utan att tramsa till det. Rollfiguren David behandlas seriöst, och förses med en inte helt okomplicerad bakgrundshistoria.
Det är förstås inte ett karaktärsporträtt med jättedjup som tecknas, men ändå såpass mångfacetterat att man faktiskt inte vill se David hamna i truten på krokofanten.

Och så har vi själva besten då. Här snackar vi animatronisk alligator, som knappast ser realistisk ut men ändå är skön att ha i bild. Regissör Lewis Teague var givetvis medveten om effekterna begränsningar, och han har därför få ta till uppfinningsrikedom så att vi hela tiden får se lagom mängd av besten. Inte så mycket att det blir störtlöjligt, men inte heller så lite att publiken känner sig blåst på konfekten. Det fungerar för det mesta alldeles utmärkt, i synnerhet om man är svag för gammaldags effekter.

Alligator är ett stycke riktigt solid b-underhållning. En välskriven, välspelad och välregisserad rulle om ett muterat monster som lever i storstadens kloaker. Såna växer dessvärre inte på träd.
/Steffe

 

 

Imse vimse spindel, din djävel. (Spoiler alert!)

Oktober är månaden för halloween och allmänt höstrusk – en tid på året enkom uppfunnen för frossande i skräckfilm! Vi på Filmtajm 2000 är ju förtjusta i genren sedan tidigare, men under hela oktober blir det extra fokus på just rysare av alla de slag. Välkommen till Chocktober 2015!

arachnophobia-700

Det är ju, som ni kan läsa här ovan, skräcktema på bloggen denna härliga Chocktober. Så jag tänkte offra mig och bli rädd. På riktigt. Livrädd.

Alla som någonsin sett mig i närheten av en spindel, verklig eller på bild eller framfantiserad efter att en ”rolig” ”vän” pekat mot mitt hår och sett rädd ut (ja, det räcker) vet att spindlar inte alls har en så lugnande effekt på mig som så många andra djur har. Som exempelvis kattungar. Jag reagerar väldigt annorlunda på spindlar jämfört med kattungar. Kattungar vill jag klappa, lyfta upp, ge all min ovillkorliga kärlek. Med spindlar är det faktiskt raka motsatsen. Jag vill gråtskrika, elda upp dom, fly landet.

Så jag tänker se Imse vimse spindel (1990), på originalspråk den mer vetenskapliga titeln Arachnophobia. Storyn är hyfsat simpel. Skitmånga skitgiftiga spindlar invaderar en stad efter att ha liftat dit – i en kista. Såklart, liksom. De kommer från typ Chile eller något, tror jag. Och är alltså oerhört jävla skitgiftiga. Mer än så behöver en egentligen inte veta innan det är dags att trycka på play och hoppas att få överleva att uppleva ännu en dag.

Jag har sett den förut. En gång, för länge sen. När jag var ung. Nog för att jag var svårt spindelrädd då också, men eftersom jag även var ung så var jag självklart lite dum i huvudet och hade helt enkelt inte vett nog att vara vettskrämd. Det är en värdelös egenskap hos många unga människor. Nu är jag medelålders och jävlar vad rädd jag är. Låt mig förklara hur rädd jag är: Jag har varit konstant illamående sedan jag pitchade idén till min gode bloggkollega och kamrat Steffe. Och det var dagar sedan. Jag är så rädd att jag i ren trots postat om att jag ska se filmen på mina sociala medier så jag inte ska kunna banga, för som vi alla vet: Står det på Facebook så måste det vara sant. Och är det CHOCKTOBER så är det. Så, without further adue, här följer – med bilder – Imse vimse spindel.

Första chocken kommer redan under förtexterna. Jeff Daniels? John Goodman? Jag minns ingenting av dessa fantastiska män, men de är uppenbarligen med, och självfallet de bästa karaktärerna i filmen. Daniels för att hans karaktär är livrädd för spindlar och Goodman för att hans karaktär är .. så goodmansk.

imse5imse2

Nåväl. Jeff Daniels spelar läkaren Ross Jennings som tillsammans med fru och barn lämnar storstadens stress för lantlivets lugn. Trodde dom, ja. Tvärt emot planeringen börjar Jennings nyligen undersökta patienter dö ifrån honom, och den enda gemensamma nämnaren – förutom Jennings – är spindlar. När sanningen börjar gå upp för alla kallas experter in och tillsammans bildar de ett starkt gäng om fem-sex personer som försöker hindra att hela stadens befolkning faller offer för extremt blodtörstiga spindlar. Som beter sig väldigt ospindelaktigt. Så hur kunde det bli så här? Som jag nämnde tidigare följer en skitgiftig spindel med en kista från Venezuela (jag skrev Chile, men det var ju innan jag såg filmen). Och sen skaffar han sig en partner. Och vi får se det första mötet. Japp, i Imse vimse spindel får vi se en öm, romantisk scen mellan spindlar.

imse8

Inte så läskigt. Faktum är att ingenting är särskilt läskigt inledningsvis. Jag börjar tro att jag varit räddare som ung och idiot än vad jag är nu. Främsta anledningen till det är att jag inte är lika rädd för dom där dretstora spindlarna som liksom mer ser ut som riktigt störda gosedjur än spindlar. Dessutom är det oftast när gigantorspindlarna är med på bild som uppenbara fejkspindlar används. Inte så läskigt, helt enkelt.

Det går en timme innan jag skriker högt, faktiskt. Jag tror att det är en medveten plan. Att jag ska invaggas i någon slags falsk trygghet, att jag på riktigt ska tro att jag klarar av att se den här filmen. Sen kommer tre fullkomligt vidriga scener efter varandra. Pow-pow-pow, bara. Först ut är När Daniels inte kan sova och ser en stor spindel på sovrumsväggen. Den bara sitter där i månskenet och han rullar långsamt ihop en tidning och närmar sig lååååångsamt. Livrädd. Men vet att det enda rimliga är att whacka till den jäveln.

imse4

Jag skriker som en mycket rädd människa, rakt ut, jag skojar inte. För jag vet hur det där känns. Det där när det inte finns någon som kan hjälpa en, när jag varit själv med ett monster och jag vet att jag aldrig kommer kunna sova igen – alternativt bli uppäten om jag väl somnar – om jag inte ensam tar hand om odjuret. Det är en fruktansvärd känsla. (Det var också en väggkrok han såg, men kom igen, det kunde varit en spindel.)

Pang-pang, direkt på det så följer en riktigt vidrig scen när de ska leta efter spindlar i en död människas hus (den döda människan var en rar tant som hette Margaret och lagade jättegod mat och hade fixat en fest åt doktorn och verkade på alla sätt vara supersöt). Det är Daniels, en polis, en rättsläkare och en spindelexpert. Polisen sätter sig genast och börjar äta flingor i stället. Det skulle han ju inte gjort.

imse10

imse11

Här slängde jag ifrån mig katten, som förvisso blev mycket förnärmad, men i ärlighetens namn tyckte att jag varit lite irriterande att vara i närheten av på sistone ändå. Men jag kämpar vidare. Jag kör på. Då. Då kommer duschscenen – antagligen den enda scenen jag minns från förra tittningen, och jag skriker åt tv:n ”Nej, du din djävel, inte än, inte än!” men den djäveln kör på.

imse6

imse3

Det är en så sjukt, oerhört, fruktansvärt hemsk scen. Jag aggropausar och ringer min syster för konsultation. Jag går på toaletten och skräckpissar. Jag lyfter upp båda mina katter och försöker tvångskramas. De fräser åt mig. Jag slänger av mig täcket för att inga spindlar ska kunna krypa omkring och mysa vid mina fötter. Jag poppar popcorn. Sen sätter jag på play.

Filmens upplösning är nära. De hittar boet. Samtidigt börjar spindlarna ”svärma” och invaderar hela huset. De tvingas fly ut på taket. Det är scener som ur Dantes Inferno. Det är bland det värsta jag kan föreställa mig.

imse1

Det som är absolut äckligast med de här jävla krypen är att de inte är fejk. Nope. Alla de där scenerna med spindelbastarderna är obehagligt riktiga. Det är så jävla plågsamt att se. Jag kan inte föreställa mig våndan under filminspelningen.

imse7

Jag är så svettig. Jag pausar och andas i fyrkant ett tag.

Tacksamt nog är slutscenen skrattretande och inte alls särskilt otäck. Då fajtas Daniels med spindelgeneralen, och det är en stor sate. Jag roas av flera inzoomningar på hans obehagliga ögon.

imse12

Den här går ju inte att lita på, det ser vem som helst.

Så. Har jag lärt mig något? Ja.

Imse vimse spindel är bara en skräckfilm om du är rädd för spindlar. Och kom igen, det är du. På någon nivå. Du reagerar inte på en spindel som på en kattunge. Eller en skitsöt liten sköldpadda.
Imse vimse spindel är egentligen bara en skräckfilm sista halvtimmen.
Jag pausade endast två gånger.
Det här är spindlarna de använde sig av under inspelningen. De är sjukt aggro men ”typ inte” farliga för människor.
Alla skådespelare är superhjältar. På riktigt. Jag förstår inte hur den där duschscenen någonsin kunde spelas in.
Så, är den sevärd då? Ja. Det skulle jag faktiskt vilja säga. Det är hyfsat trovärdiga skådisinsatser, även om karaktärerna till viss del är fåniga (därför det kallas för skräckkomedi antar jag, men tro mig, jag skrattade icke). Dessutom är, förutom slutscenen, väldigt mycket realistiskt – vilket såklart är asjobbigt. Det är riktiga spindlar och de är inte enorma, de är bara så himla många. Så. Himla. Många.

Just nu ser jag spindlar överallt. Jag förbannar mitt stökiga hem som erbjuder en uppsjö av potentiella spindelkrypin. Förhoppningsvis räcker det med att jag städar. Förhoppningsvis behöver jag inte bränna ner skiten.

/Stina

PS. Enligt Imdb är papabigass-spindeln i slutet ett resultat av Mythbusters Jamie Hyneman. Se där. Ännu en anledning till att se rullen.

PS2: Inga spindlar ska ha dött eller skadats under inspelningen. Faktiskt rätt imponerande.

Hajattack på köpcentret

BAIT
Regi: Kimble Rendall

bait_nordic-21174672-frntlDet är en vanlig dag i ett australiensiskt köpcenter: En polis är för plats för att hämta sin snattande dotter när två rånare slår till, en traumatiserad livräddare stöter på sin ex-flickvän vars bror han inte lyckats rädda från hajangrepp, den ondskefulle chefen sparkar en godhjärtad nörd som är ihop med den snattande tjejen och nere i parkeringsgaraget har en Paris Hilton-klon sex med sin genomkorkade pojkvän i baksätet på en bil.
Då händer det oväntade.
En tsunami översvämmar staden, och med den köpcentret. Vad värre är, ett par hungriga vithajar följde med jättevågen och simmar aggressivt runt bland butikernas hyllor i jakt på klyschiga karaktärer att mumsa i sig. Det finns några att välja bland, som synes.

Vi ska väl lägga korten på bordet här – australiensiska hajmackan Bait är inget mästerverk. Skådespelarna är bedrövligt usla, liksom dialogen de försöker leverera. Klippningen är bitvis amatörmässig. Hajarna ser för det mesta alldeles för taskigt dataanimerade ut. Manuset är, som ni kanske redan räknat ut, inte sådär hyperintelligent. Bait är kort sagt en rätt rejält dålig film.

dvd-bait-splsh

Så varför går det inte riktigt att ha tråkigt när man tittar på den? Varför sitter man kvar i tv-soffan ända till det larviga slutet? Alla de anteckningar jag rafsade ner under filmens lopp var av det negativa slaget, inga direkt förmildrande omständigheter hittades, så hur kommer det sig att jag ändå känner en liten, liten värme inombords när jag tänker tillbaka på rullen?
Förklaringen är väl helt enkelt att det är en hajfilm det handlar om, och hajfilm som inte är Hajen är väldigt sällan bra – det får man helt enkelt acceptera. Ibland behöver man ha sig en dos mördarfisk trots detta faktum, och då gör Bait trots allt jobbet bättre än många av sina ännu sämre genrekamrater.
Det behöver inte nödvändigtvis ses som en rekommendation.

/Steffe

Fotnot: Filmen är från början gjord i 3D, med allt vad det innebär av kroppsdelar som kastas ut mot skärmen och så vidare. Jag såg den i 2D, men betvivlar att det förtog särskilt mycket underhållningsvärde.