Filmhaveri under lupp

LOST SOUL: THE DOOMED JOURNEY OF RICHARD STANLEYS THE ISLAND OF DR MOREAU (2014)
Regi: David Gregory

lost soulNågon gång i slutet av 90-talet kommer jag ihåg att jag fiskade upp The Island of Dr Moreau (1996) i videobutiken. Jag hade hört att den var kass, men häpnade ändå över hur filmen hade kunnat bli SÅ misslyckad. Hur hade det gått till?
Nu finns äntligen svaren (ty orsakerna är många) att få, i den hejdlöst underhållande dokumentären Lost soul: The Doomed Journey of Richard Stanleys The Island of Dr Moreau.

I mitten av 90-talet var regissören Richard Stanley, som imponerat med Hardware (1990), en stigande stjärna. Visst verkade han en smula excentrisk, med sitt långa hår och sin hatt, men det ökade bara hans attraktionskraft i en bransch som sett ett och annat original i registolen genom åren. Filmbolaget New Line beslutade sig för att ge grabben chansen att filmatisera The Island of Dr Moreau. Stanley hade haft H.G. Wells klassiska roman om en galen forskare som skapar en ras av människa/djur-hybrider på en avlägsen ö som favorit sedan barnsben och kastade sig handlöst in i projektet

Från början var det tänkt att filmen skulle bli en modest budgeterad skräckfilm, men det var en plan som snabbt gick om intet. Inte nog med att Stanleys vision var ambitiös och därmed kostsam, snart var både Marlon Brando och Val Kilmer (som då stod på karriärens absoluta topp) knutna till projektet, Nervösa bolagsnissar såg slantarna rinna in i rullen, och när inspelningen skulle börja i Australien var det många som anade vartåt det barkade. Men riktigt HUR illa det skulle gå var svårt att föreställa sig.

stanley

Richard Stanley

För det första visar det snabbt att Stanleys udda personlighet eventuellt gränsar till ren galenskap. Hans beteende blir allt märkligare, och det är svårt att få honom att lämna huset han hyr i närheten av inspelningsplatsen. Han isolerar sig allt mer, och i takt med det växer hans paranoia. Det är svårt för honom att lyckas få något filmat, och vissa dagar går han bara omkring på inspelningsplatsen utan att en sekund film blir producerad. Skådespelarna gillar hans entusiasm, men saknar regi. Många gånger är det svårt att ens hitta honom, och rykten säger att han en dag klättrat upp i ett träd och vägrat komma ner.

Sen är det Val Kilmer då. Känd för att vara en skitstövel av gigantiska mått överträffar han till och med sitt rykte när det gäller divighet. Han verkar fast besluten att sabotera en redan dödsdömd  film ännu mer. Han samarbetar inte med varken Stanley eller någon av de andra skådespelarna.

Stanley får sparken, och veteranen John Frankenheimer kallas in för att försöka rädda det som räddas kan. Ska han, med all sin erfarenhet, lyckas få fason på filmen?
Svaret på den frågan är nej. Ty strax anländer också Marlon Brando till inspelningen. Och om Val Kilmer är svår att ha att göra med är Brando sju resor värre. Legendaren har inte ens brytt sig om att läsa manus, men kräver ändå ständiga förändringar av detsamma. Bland annat föreslår han att Dr Moreau framåt slutet av filmen ska visa sig vara en muterad delfin. Dessutom ser han till att världens minsta man, som anlitats för att spela bakgrundsmonster, får en framträdande roll som Dr Moreaus sidekick.

brando

Marlon Brando!

Dagarna går, och den gigantiska ego-clashen mellan Kilmer och Brando som uppstår gör att det är svårt att få något filmat. Alla statister som anlitats för att spela djurmänniskor får snällt finna sig i att just ingenting blir gjort. De ägnar istället dagarna åt sprit, knark och sex. Och när Richard Stanley börjar smyga omkring setet i hundmänniskokostym, efter att ha gömt sig i djungeln flera veckor då han avskedades, inser man att detta är en av historiens allra mest urspårade filminspelningar.

David Gregory dokumentär om det här legendariska haveriet är egentligen inget speciellt rent hantverksmässigt. Det är mest talking heads, blandat med korta bakom kulisserna-sekvenser. Det hela hade kunnat passera som en schysst blu ray-bonus om det rört sig om en mer ”normal” film.
Men nu gör det ju inte det, och historierna från tillkomsten av The Island of Dr Moreau är så häpnadsväckande och underhållande att en rakt gjord, ankedotfylld bakgrundsdokumentär fungerar utmärkt. Visst hade man kanske önskat att till exempel Val Kilmer velat uttala sig, men det räcker gott att man får väl tilltagna sekvenser där Richard Stanley själv öppenhjärtligt berättar om upplevelsen. Det är svårt att inte gilla karln, men samtidigt lätt att ana sig till hur han kunde tappa greppet så totalt.

För den filmintresserade är det inte mycket att fundera på, Lost Soul ska ses. Och även om jag återgett litegrann av vad som berättas i dokumentären i recensionen har jag egentligen bara skrapat på ytan.
Stark rekommendation!

/Steffe

Filmen finns att se på C More i detta nu.

CHOCKTOBER: The Nightmare (2015)

Oktober är månaden för halloween och allmänt höstrusk – en tid på året enkom uppfunnen för frossande i skräckfilm! Vi på Filmtajm 2000 är ju förtjusta i genren sedan tidigare, men under hela oktober blir det extra fokus på just rysare av alla de slag. Välkommen till Chocktober 2015!

nightmareTHE NIGHTMARE (2015)
Regi: Rodney Ascher

När någon öppnar en konversation med orden: ”jag drömde en så konstig grej inatt…” kan man känna sig rätt säker på att de följande minuterna kommer vara klart intressantare för den som talar än den som lyssnar. Det är svårt att leva sig in i andras drömmar, och om inte Jung och Freud hör till husgudarna och man gillar att tolka och hitta undermedveten symbolik känns det mest som någon berättar en osammanhängande historia helt utan poäng. Trots detta faktum är det svårt att hålla käften om de märkliga upplevelserna vi har nattetid. Jag är sannerligen inte bättre än någon annan – drömmer jag nåt festligt kommer en ointresserad omgivning torteras med refererat.

De åtta personerna vi får möta i Rodney Aschers (som tidigare gjort den mycket underhållande Room 237 – om folk som är besatta av Kubriks filmatisering av The Shining) dokumentär The Nightmare har dock inte vanliga drömmar att återberätta. De lider alla av sömnparalys – ett tillstånd mellan sömn och vakenhet där kroppen är förlamad och hjärnan upplever djupt skrämmande och ångestskapande scenarion. Allt som oftast handlar det om att sovrummet invaderas av skuggestalter omgivna av en ondskefull aura. Ibland tar de till orda (och det är sällan något upplyftande de har att säga) men oftast iakttar de bara sitt ”offer” – som inte sällan blir traumatiserad av sina upplevelser.
Det märkliga är att vitt skilda personer tycks uppleva samma sak, och se liknande figurer.

Personerna i The Nightmare har alla fått sina liv förändrade på grund av sin sömnparalys. Och alla, utom möjligen en, vägrar tro att de medicinska förklaringarna räcker till för att förklara vad de sett och känt. De har valt att tackla sina problem på olika sätt. Någon har hittat Jesus för att bli av med marorna medan en annan försökt att undersöka fenomenet närmare i drömvärlden – med förskräckande resultat.

"Pssst, sover du kompis?"

”Pssst, sover du kompis?”

Det ska sägas direkt att The Nightmare är direkt undermålig som dokumentärfilm. Ingen expertis tillfrågas över huvud taget, och den som är intresserad av sömnparalys som medicinskt fenomen kommer med rätta skaka på huvudet filmen igenom. Istället får de drabbade bre på bäst de vill om demoner, parallella universum och utomjordingar utan att någon försöker bryta in med rationella förklaringar. Det är trist, för det finns ingen anledning att betvivla att detta är upplevelser som gett djupa psykiska ärr. I vissa fall verkar det finnas bakgrundshistorier som säkert påverkat också – även det ett spår som ignoreras till förmån för mer fantastiska förklaringar.

Ascher är mer intresserad av att skrämmas än att förklara. Därför har han lagt krutet på att återskapa otäckheterna och låta tittarna får en glimt in den mardrömsvärld som väntar nattetid för dem han intervjuat.
Det lyckas han relativt bra med, ska det visa sig. The Nightmare innehåller några sekvenser som är direkt blodisande, trots att det är tydligt att de är gjorda med små medel.
Efter att ha sett The Nightmare känner man sig lyckligt lottad som inte lider av sömnparalys, men filmen antyder att det räcker att känna till fenomenet för att drabbas. Några intressanta nätter väntar framöver, med andra ord…

/Steffe
Fotnot: Filmen finns att se på Netflix i detta nu.