Den kreativa klassens ständiga våndor

while-were-young-poster-1
WHILE WE’RE YOUNG (2014)

Regi: Noah Baumbach

Josh (Ben Stiller) och Cornelia (Naomi Watts) är ett barnlöst New York-par strax över 40, vars liv står och stampar så smått. Medan vännerna skaffar familj går Joshs karriär som dokumentärfilmare trögt, och förhållandet har svalnat betänkligt sedan ungdomens år.
Men när de blir vänner med det unga hipsterparet Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) vaknar någonting till liv. Ungdomarnas levnadsglädje smittar av sig, och eftersom också Jamie har ambitionen att regissera dokumentärfilm får Josh äntligen den protegé han alltid önskat sig.
Runt knuten står dock svartsjukan på lut, både på det kärleksmässiga och professionella planet.

Ben Stiller är bra som Josh, och Adam Driver är ännu bättre i rollen som Jamie. Också Watts och Seyfried sköter sig fint, men de får tyvärr alldeles för lite att göra. Till syvende och sist blir det här nämligen en film som mest handlar om grabbarnas relation till varandra och sin egen fåfänga. Damerna får som så ofta finna sig i att hamna i skuggan. Det är tråkigt, för egentligen känns både Cornelia och Darby minst lika intressanta som sina manliga partners.

while-were-youngSom vanligt när den urbana ”kreativa klassen” ska se sig själv i spegeln (och HERREGUD så den älskar att se sig i spegeln) blir det en del trovärdighetsproblem på vägen. Josh har till exempel inte lyckats få ur sig en dokumentärfilm på nästan tio år, men det verkar vara ett problem som mest drabbar egot. Några svårigheter med att betala för en flådig lägenhet på Manhattan verkar inte uppstå. Vi får väl anta att paret lever på Cornelias pengar – hon  är dotter till en känd dokumentärfilmare.
Ännu mer svårförklarat är det hur det unga hipsterparet betalar för sin vindsvåning full av retroprylar, då fast inkomst helt tycks saknas.

Det kan tyckas som jag anmärker på småsaker, men just sådana ”rikedom är norm”-anspelningar gör det komplicerat att relatera till karaktärerna i filmen. När allt som står på spel är Ben Stillers önskan att förverkliga sig själv blir det lite svårt att känna någon större engagemangets eld i magtrakten. Världen står i brand, polarisarna smälter, människor flyr i miljontal och här kommer ytterligare en film om hur jobbigt det är att vara konstnärligt begåvad, välbeställd medelklass i New Yorks finare delar.
Att upplösningen levererar en hejdlöst trött sensmoral gör inte irritationen mindre.

Jag raljerar lite, som ni märker, men i ärlighetens namn finns en del att uppskatta med While We’re Young också. Det blir några småroliga scener när 40-plussarna ska försöka hänga med i det hippa unga parets tempo, och Charles Grodin piggar upp i rollen som Cornelias  pappa. Trevligast är faktiskt rullen när den rätt ingående diskuterar dokumentärfilm och var gränsen går mellan fakta och fiktion – sådan nördighet uppskattas.

Det får räcka för att hala in ett ytterst knappt godkänt betyg från Filmtajm 2000. Men indie-darlingen Noah Baumbach (The Squid and the Whale, Frances Ha) kan mycket bättre än så här.

/Steffe

När man gillar sitt lag lite för mycket

BIG FAN (2009)220px-Big_Fan
Regi: Robert D. Siegel

Idrott kan göra den mest beskedliga människa lite galen. Det vittnar inte minst en av mina grannar om – när FBK:s matcher visas på tv ekar hans vrål och svordomar över hela kvarteret.
Lika långt som Paul (Patton Oswalt) i indiedramat Big Fan har han dock inte låtit idrottsintresset gå.

Paul är en bit över 30, men bor fortfarande hemma hos sin mamma. Han jobbar nätter som vakt i ett parkeringsgarage och verkar inte ha någon som helst ambition att hitta varken bättre jobb eller egen bostad. All vaken tid går nämligen åt till att fanatiskt följa favoritlaget i amerikansk fotboll – New York Giants. Livets korta höjdpunkter för Paul är när han får ringa in till ett lokalt radioprogram och rabbla ur sig spydigheter mot motståndarlag.

Men en dag förändras allt. Paul och hans lika asociale kompis Sal (Kevin Corrigan) får av en slump syn på sin store Giants-idol Quantrell Bishop (Jonathan Hamm) som sökt sig ut till förorten av oklar anledning. De kan inte låta bli att följa efter stjärnans bil, och hamnar slutligen på strippklubb. Quantrell uppskattar dock inte uppmärksamheten, och det hela slutar med en grov misshandel.

När Paul vaknar på sjukhuset blir hans snart varse att han med stor säkerhet skulle kunna få ett miljonskadestånd, och i samma veva för alltid förinta Quantrells karriär.
Det kan tyckas som ett självklart steg att ta för de flesta som blivit slagna så de fått blödningar i hjärnan, men för Paul innebär hela saken ett plågsamt dilemma. Miljonerna han skulle kunna tjäna skulle ju vara på bekostnad av New York Giants säsong.

Patton Oswalt är briljant i huvudrollen. Han lyckas med konststycket att porträttera en tragisk och i osympatisk figur på ett sätt som gör att man ändå känner med honom. Kanske hjälper det att Pauls omgivning bitvis är snudd på karikatyrer – den lyckade juristbrorsan hade till exempel vunnit på att inte överdrivas så mycket.

Det är både fascinerande och frustrerande att se Paul kämpa med sitt samvete och sina känslor kring misshandeln. Med relativt små medel tecknar Oswalt bilden av en man vars lilla, lilla värld är nära att rämna och som villrådigt och med grumlad logik försöker överväga sina alternativ. Psykologiskt är det högintressant.
Problemet är bara att regissör och manusförfattare Siegel (som tidigare skrivit The Wrestler) känner sig tvungen att bjuda på ett thrilleraktigt klimax som känns onödigt i en i övrigt så lågmäld historia. Filmens sista kvart är välgjord och välspelad, men helt malplacerad. En pliktskyldig urladdning vi hade klarat oss utan.

Men trots att avslutningen är lite av en besvikelse är Big Fan en film som ligger kvar och lurar inombords länge efter att den är slut. Fascineras man ens litegrann av idrottskultur bör en titt grundligen övervägas.

/Steffe

 

Sockrad svärta när Murray briljerar

ST. VINCENT (2014)
Regi: Theodore Melfi

vincentSur enstöring med väl dolt hjärta av guld blir vän med ung pojke som har problem hemma och i skolan – visst känns historien igen? St. Vincent (2014) skiter dock i att vi sett ungefär samma berättelse förr och levererar en stabil, men kliniskt överraskningsbefriad, dramakomedi.

I rollen som nedsupet gubbvrak med spelskulder och ett ledigt förhållningssätt till personlig hygien ser vi Bill Murray – som ju givetvis är som klippt och skuren för rollen. Han spelar den deprimerade och cyniske Vincent till fulländning och är, som så ofta då han återfinns i rollistan, själva anledningen att ens överväga en titt på filmen.
Melissa McCarthy spelar nyseparerade mamman Maggie, som har oturen att bli  granne med Vincent när hon försöker skapa ett nytt liv för sig och sin son Oliver (Jaeden Lieberher, som gör en imponerande prestation).
Det dröjer förstås inte länge förrän tjurkarten Vincent tvingats ta hand om Oliver, och en kamratskap växer så långsamt fram. Grabbhalvan för lära sig att slåss, spela på hästar samt umgås med Vincents prostituerade halvflickvän Daka (Naomi Watts, också hon bra i en för henne ovanlig roll) medans surgubben själv förstås sakteligen mjuknar och återfår nån slags tro på mänskligheten. Typ.

Ja, ni fattar. St. Vincent är en helt ordinär mix av allvar och humor, som i början lockar med lite ovanlig svärta, men som framåt slutet inte kan hålla sig från att ösa på med sockerkaret så att locket trillar av och anrättningen blir extremt sliskig.
Är man på rätt humör gör dock inte förutsägbarheten och den sentimentala upplösningen sådär jättemycket – för filmen vinner mycket på att den skildrar sina trasiga karaktärer med genuin värme. Och det är svårt att inte beundra skådisarna, som levererar på toppnivå trots det klyschiga manuset.
Rekommenderas för en söndagseftermiddag efter ett lagom omfattande krogbesök, då man är lite extra blödig och inte sådär knivskapt kritisk där hemma i tv-soffan.

/Steffe