Stora problem för Big Trouble in Little China

BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (1986)

Regi: John Carpenter

big-trouble-in-little-chinaI början av 80-talet utsattes John Carpenter för två av filmhistoriens största orättvisor. 1982 sågades The Thing jäms med fotknölarna när den släpptes, och floppade på biograferna. Numera är filmen förstås ansedd som en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts, men vad hjälpte väl det den unge Carpenter som stod med Hollywood för sina fötter. Han reparerade tillfälligt sitt rykte bland med Starman (1984) och 1986 var det dags att leverera vad filmbolaget Fox trodde skulle bli en hit i Indiana Jones anda – Big Trouble in Little China.

Carpenter placerade sin favoritskådis Kurt Russell i huvudrollen som truckern Jack Burton, en man med stor käft men klart mindre handlingskraft än han själv inser. Han kastas in i en härlig kakafoni av övernaturligheter i San Fransicos Chinatown och ställs mot uråldriga andar, elementarmagiker, allehanda monster och massor av karatesparkande gängmedlemmar. Problemet för Burton, och Fox, är att han i sin inkompetens mest agerar åskådare åt sin polare Wang (Dennis Dun) och hans kampsportpolare. Burton tror hela tiden att han är hjälten i filmen, men det är han inte.
Kurt Russell gör verkligen en helt underbar rolltolkning när han kanalisera någon slags dumdryg John Wayne och värker ur sig oneliners utan att kunna följa upp dem med handling.

Fox fattade ingenting när de väl fick se filmen. De ville ju ha en ny Indiana Jones, inte en parodi på machomän, som dessutom tar sig igenom en stor del av filmens klimax med läppstift kletat runt munnen. Filmen tokfloppade, och Carpenter drog sig tillbaka från storbudgetproduktionerna.big-trouble-in-little-china-jack-burton

Så småningom insåg ju förstås publiken vad det var för ett mästerverk de ignorerat på biograferna. Numera anses Big Trouble in Little China höra till 80-talets allra festligaste filmer. Ja, faktum är att den är så högt ansedd att det häromdagen meddelades att det är dags att göra en remake. I rollen som Jack Burton? Dwayne ”The Rock” Johnson.

Jag har inte tillgång till någon kristallkula och kan inte spå in i framtiden, men vågar ändå med 100% säkerhet fastslå att det är en film som inte kommer att komma i närheten av originalet. Som gammal fan är det lätt att surna till när Hollywood ska in och kladda på och vattna ur gamla kultklassiker.
Å andra sidan unnar man John Caprenter upprättelsen – och stålarna. Den gamle demonregissören ägnar numera all sin tid åt att kolla på basket och spela tv-spel samtidigt som royaltypengar för uppföljare och remakes på hans gamla filmer strömmar in. Han verkar själv oerhört nöjd med denna tingens ordning, och har man levererat så många kanonrullar som honom har man all rätt att bara slappa loss.

/Steffe

P.S. Behöver du påminna dig själv om varför Big Trouble in Little China är en så suveränt kul rulle, släng ett öga på den här samlingen av Jack Burtons noll koll-citat nedan. Har du ännu inte sett filmen kan det vara en bra idé att låta bli, dock.

Dålig Dolph men rikligt med laser

MASTERS OF THE UNIVERSE (1987)
Regi: Gary Goddard

Masters-of-the-Universe-DVD-coverKabel-tv kom ganska sent till vårat kvarter när jag var grabb. Medan klasskamrater kunde ägna rasterna åt att skryta om hur de kollat på Masters of the Universe och Transformers på Sky Channel fick jag nöja mig med repriser av Clownen Manne som skalade osynliga bananer och liknande torftiga barnprogram á la Sveriges Television på 80-talet.
Det innebar att jag aldrig riktigt förstod vad den där He-Man var för en typ. Visst hade jag sett plastfigurerna, tror till och med jag ägde någon, men riktigt vem som var ond och god och varför gick mig förbi. Och tillräckligt nördig för att tillskansa mig informationen i vuxen ålder har jag ännu inte blivit.

Det gör att jag kanske egentligen inte är rätt man att bedöma filmatiseringen Masters of the Universe från 1987. Den ilsknaste kritiken mot den här filmen brukar ju nämligen vara att den inte följer mytologin från den tecknade tv-serien. Och hur det ligger till med den saken har jag alltså inte en aning om. Så om He-Man är religion för dig och jag skriver något galet, ja då är det fritt fram att ge mig skit i kommentarerna.

Rullen börjar förvirrat. Vi befinner oss på Eternia, en annan planet får man anta, och ondingen Skeletor har tagit en översteprästinna eller liknanade till fånga i ett kraftfält. När solen går ner kommer han att få makt över hela kosmos, jag förstår inte riktigt varför. Nåt om ett öga som ska öppna sig.
He-Man (Dolphan!) och några kompisar till honom överfaller en grupp av Skeletors män och befriar någon slags litet troll, som lyssnar till namnet Gwildor. Trollet har en konstig interdimensionell, högteknologisk nyckel och efter lite laserskjutande mot onda trupper har He-Man och hans gäng teleporterats till  jorden år 1987. Den däringa nyckeln har de dock haft bort i förvirringen, och nu måste de hitta den så de kan ta sig tillbaka.
Det blir dock en ung Courtney Cox och hennes pojkvän som finner åbäket först, och jordingar som de är tror de den märkliga mojängen är en keyboard. När de fipplar runt med den ger de kooridanterna till Skeletor som kan skicka ett gäng legosoldater med olika festliga monstersminkningar till jorden. Och sen blir det mera laserstrid. Och mera. Och mera.

He-Man och hans stentrista polare.

He-Man och hans stentrista polare.

Ja, det är inte helt lätt att känna något större engagemang i den hattiga historien. Man får aldrig riktigt någon bakgrund till vad det är de bråkar om och vad den där planeten Eternia är för ställe. Att Skeletor är en ond jävel förstår man, men He-Man är så urbota trist att det är svårt att ändå inte hoppas lite, lite att bad guysen ska ha kol på honom. He-Mans polare är också supertråkiga och helt berövade personlighet. Trollet Gwildor ska fungera som komisk sidekick, men är förstås bara irriterande.

Dolph Lundgren har vid något tillfälle sagt att Masters of the Universe var lågpunkten i hans karriär, och det är svårt att inte hålla med honom. Han är faktiskt direkt usel här – i fullkomlig avsaknad av karisma. Dessutom envisas han med att ha munnen öppen på ett distraherande sätt när han slåss vilket ger ytterligare ett minus i protokollet.

Finns det då ingenting alls att glädjas åt? Jovars, det blir mycket laser för pengarna. B-filmsstudion Cannon pumpade in mycket stålar i det här projektet (i hopp om att profiten skulle låta dem göra en Spindelmannenfilm) och det märks. Det är ett redigt 80-talsspektakel som visas upp, där riktigt imponerande effekter får samsas med rena make up-haverier.
På pluskontot får vi också föra upp att Frank Langella verkar ha rätt kul under sin Skeletor-mask.

Men så värst mycket roligare än så blir det tyvärr inte. Filmen är inte riktigt dålig nog för att vara en kalkonfest, och inte heller tillräckligt bra för att vara ett missförstått guldkorn. Tur att Dolph fått chansen att lämna rikligt med bidrag till båda kategorierna senare i sin karriär.

/Steffe

Lucas legendariska ankhaveri

howard HOWARD THE DUCK (1986)
Regi: Willard Huyck

Att George Lucas har en övertro på specialeffekter är måhända ingen nyhet numera. Hela anledningen till att karln gjorde de där miserabla Star Wars-prequelsen var ju som bekant att han ansåg att ”tekniken hade kommit ikapp” hans vision. Resultatet känner vi alla till – livlösa, halvanimerade styggelser till filmer där allt utom (redan daterade) dataeffekter fick stå tillbaka.

Men Lucas hade varit ute och cyklat förr. Under det tidiga 80-talet planerades för en tecknad film om Howard the Duck, en obskyr Marvelseriefigur med smak för cigarrer och grova förolämpningar. I rollen som filmens producent lyckades dock George Lucas övertala Universal studios om att det vore en finfin idé att istället göra en vanlig spelfilm, där Howard med hjälp av de senaste effekterna skulle ges liv på bioduken. Universal högg på betet, och ett av historiens största filmhaverier var ett faktum.

Handlingen är utflippad, för att uttrycka sig försiktigt: Howard  lever på planeten Duckworld – en värld som verkar påminna extremt mycket av vår men befolkas av humanoida ankor. Plötsligt, och helt utan förvarning, sugs han ut ur sin bekväma fåtölj och slungas genom någon slags rymdvortex till jorden. Där blir han kompis med rockartisten Beverly (Lea Thompson, i en roll som nästan ödelade hennes karriär) och de börjar klura på ett sätt att skicka tillbaka Howard till sin hemplanet. Det visar sig att Beverlys nördiga kompis Phil (Tim Robbins) varit inblandad i experiment som kanske kan vara både förklaring till och lösning på problemet. Dessvärre har också en ond livsform från en annan dimension tagit sig till jorden – och han vill ha dit sina monsterkompisar.

Howard-the-DuckProblemen med den här filmen är, som ni anar, många. Vi kan väl börja med Howard själv, som inte för en enda sekund känns som något annat än en människa i ankdräkt. Det blir lite småproblematiskt när filmens protagonist inte kan leverera ett trovärdigt ansiktsuttryck, än mindre förmedla en känsla. När han dessutom förväntas vara rolig mest hela tiden blir det pannkaka av alltihopa. Howard är ingen Alf, om man får jämföra med en annan av 80-talets man in suit-rymdbesökare.
Sen har vi ju manuset, som trots att grundidéerna så tydligt hör hemma i en barnfilm spetsats med taskiga sexskämt. Filmen har helt enkelt ingen aning om vem den riktar sig till – med resultatet att ingen gillade den. I alla fall inte när filmen kom ut.

För sanningen är att med några decenniers distans är Howard the Duck en rätt kul nostalgitripp. Nyckeln är att se den här rullen för vad det är – en urspårad vanisnnesidé som minst ett dubbelt dussin instanser borde dragit i nödbromsen och omedelbart stoppat. En mångmiljonproduktion om en anka (nämnde jag att han är mästare på quack fu?) som kämpar mot interdimensionella monster och försöker få ligga med Lea Thompson i våfflat hår.  Denna film borde helt enkelt inte finnas till.
Men det gör den. På något sätt gör det världen till en lite roligare plats.

Så tack, trots allt, George Lucas.

/Steffe

Fotnot: Värt att notera är att Howard the Duck fick göra kort comeback under eftertexterna till James Gunns Guardians of the Galaxy. Nu dock i datanimerad form.

 

Tim Curry i mitt hjärta (och i Legenden – Mörkrets härskare)

legendr jag var tös var jag kär i Johnny Depp (och Axl Rose och Kurt Cobain) som vilken välartad, av Okej-tidningar fostrad, tjej som helst.

Gissningsvis var det på grund av dessa Okej-tidningar som jag i späd ålder såg Legend (1985). Jag menar, Tom Cruise var ju med, och han var ju alldeles fantastisk på den tiden, innan Oprah-soffan och tandställningar. Och här var han en ung hjälte, övernaturligt blid, som ska bekämpa ondskan och försöka rädda en ung kvinna.
What’s not to like? Inget, skulle det visa sig.

Kolla bara in den här trailern och förstå hur oerhört skirt och sagolikt allting är.

Men häpp, vad var det som hände där? Vem kikade fram i slutet? Just det, en av filmhistoriens tio coolaste män: Tim Curry. Och här har vi filmens stora behållning, kamrater. Nog för att det fullkomligen kryllar av vättar, enhörningar, softat filter till galenskap – men det är Curry som gör den här rullen till en gammal barndomsfavorit hos undertecknad. Hans djävulsflabb, hans onödigt plastiga hals, hans hovar, you name it.

curry1

Att det var Ridley Scott som stod bakom kameran var ingenting jag visste då, eller gissningsvis ens skulle bry mig om. Men i vuxen ålder är det inte svårt att förstå varför en fastnat. Filmen är ursnygg, ärligt talat (Oscarsnominerades för makeupen, men fick se sig slagen av Flugan, vilket är svårt att argumentera emot), och för er som älskar både Willow och The Neverending Story (vilket ni såklart gör) är den i stort sett ett måste.

/Stina