Hammer goes sleaze

vampireloversVAMPIRE LOVERS (1970)
Regi: Roy Ward Baker

Hammer Horror var den stora skräckfilmsdominanten under det sena 50-talet och 60-talet. Men när 70-talet nalkades började publiken tycka att den brittiska filmstudions gotiska rysare kändes lite mossiga. Upplättade censurregler och en ny våg av mer moderna skräckisar från andra sidan Atlanten gjorde också att vinden började susa oroväckande snålt kring det anrika filmbolaget.
Det fanns bara en sak att göra – bli sleazigare!

Hammers filmer hade förvisso alltid försökt vara lite sensuella och småsexiga, men med The Vampire Lovers (1970) togs steget över till ren explotationfilm. Och man hade hittat det perfekta ansiktet utåt för sin nya, naknare giv – Polenfödda skådespelerskan Ingrid Pitt. Med sin exotiska brytning, sin undersköna look och, kanske framför allt, sin obryddhet inför att släppa kläderna framför kameran blev hon en omedelbar skräckikon.

Filmen är baserad på 1800-talsromanen Carmilla, en vampyrberättelse som skrevs 26 år innan Bram Stokers Dracula. Manusförfattarna valde att ta fasta på romanens lesbiska undertoner, i ett (lyckat) försök att locka en sexsugen publik till biograferna.
Pitt spelar huvudrollen, en mystisk kvinna som tillsammans med sin mor dyker upp vid General von Spiseldorfs (Peter Cushing, som kämpar på bra i en torftig roll) gods i filmens inledning. När modern får ett påstått dödsbud måste hon hasta iväg och lämna Marcilla, som Pitt kallar sig, kvar på obestämd tid.
Det visar sig att Marcilla har en närmast förhäxande inverkan på generalens unga dotter Laura (Pippa Steel), och de båda unga (nåja, Pitt var 32 år gammal vid inspelningen) flickorna isolerar sig allt mer. Samtidigt blir Laura sjuk, och hon hemsöks av hemska mardrömmar.
Innan generalen vet ordet av har hon dött i sin säng, och ett klassiskt vampyrbitmärke låter antyda att allt inte gått naturligt till.

Ingrid Pitt, till vänster, i full färd med sina förförarkonster.

Ingrid Pitt, till vänster, i full färd med sina förförarkonster.

Men Pitt är inte färdig där. Strax efter Lauras död dyker hon upp vid ett nytt gods, där ytterligare en vacker dotter väntar. Kommer hon hinna förföra och slutligen döda henne också innan någon inser hennes rätta natur? Svaret låter sig dröja, och medan publiken väntar passar regissör Roy Ward Baker på att visa väl tilltagna doser naken hud.

Vampire Lovers är inte någon av Hammers allra bästa filmer. Tempot är bitvis lite väl långsamt, och det är alltid tråkigt att se Peter Cushing underutnyttjas. Sexscenerna var säkert spännande för en dåtida publik, men känns idag mest stela och gubbsjuka.
Men Ingrid Pitt är suverän! Hennes skådespelarregister är måhända inte rekordomfattande, men den här historien bär hon alldeles utmärkt med sin suggestiva karisma. Hon är den stora anledningen till att se filmen.
Ja, och dess historiska värde då. Vampire Lovers var det första steget in i klassiska Hammers sista fas, och ur den skulle det komma del godbitar innan ridån gick ner för gott 1976.

/Steffe

 

 

Gravåtervändare av gammalt snitt

plagueofthezombies1THE PLAGUE OF THE ZOMBIES (1966)
Regi: John Gilling

Den klassiska brittiska filmstudion Hammer Films associeras starkast med sina tolkningar av Dracula, Frankenstein och The Mummy, oftast med Christopher Lee och/eller Peter Cushing i de bärande rollerna. Men den som nöjer sig med att se Hammers kändaste rullar gör sig själv en kraftig otjänst. Det finns nämligen gott om härliga guldkorn bland de lite mindre omtalade titlarna i katalogen – The Plague of the Zombies (1966) är ett lysande exempel på det.

Hammers enda film om zombies hör onekligen till filmbolagets b-lag, och spelades in samtidigt som The Reptile (1966) och visades från början som förfilm till Dracula: Prince of Darkness (1966) (där Christopher Lee för andra gången spelade de blodtörstige greven). En kväll på biografen med den filmdubbeln hade man onekligen inte haft något emot att uppleva!

Filmen utspelar sig 1860, och vi får möta den prominente läkaren James Forbes (André Morell) och han dotter Sylvia (Diane Clare). James har semester och ser fram emot att få ägna sig åt fiske, då ett brev från gamle vännen doktor Tompson (Brook Williams) dyker upp. Tompson har bosatt sig i en liten by i Cornwall, och nu har en mystisk epidemi börjat ta byinvånarna av daga.  Motvilligt beger sig James tillsammans med sin dotter till landsbygden för att assistera.
Det är dock inte alla i det gamla gruvsamhället som ser på deras ankomst med glädje. Särskilt inte bygdens starke man och makthavare, den gåtfulle Clive Hamilton (John Carson).

plague-of-the-zombies-11966 var det fortfarande några år kvar tills George Romero skulle göra Night of the Living Dead och för alltid förändra zombiemytologin (och skräckgenren i stort). I Hammers tappning är de levande döda inte horder av ruttna lik med smak för människokött,  utan viljelösa vålnader som skapas och kontrolleras med hjälp av voodoo. Mer svart magi och mindre apokalypsraffel än den moderna publiken är van vid, alltså.
Det hindrar dock inte att det går utmärkt att, likt i Romeros rullar och många av hans efterapare, läsa in lite småstyltig samhällskritik i anrättningen. Här är det kapitalet som bokstavligt talat tar kontroll över allmogen och nyttjar den för sina profithungriga syften…

Nå, det är sannerligen inget krav att man försöker analysera Plague of the Zombies för att man ska ha trevligt i filmens närhet. Det handlar nämligen om ett utmärkt rysarhantverk, men läckert foto och stabilt skådespeleri – inte minst från Morell som gör en fin gestaltning av en klassisk brittisk gentlemanna-protagonist.
Och det finns ett antal scener som verkligen som sticker ut – inte minst en suggestiv (mar)drömsekvens där de levande döda kravlar upp ur sina gravar etsar sig fast i minnet.

Risken att man blir sömnlös efter att ha sett Plague of the Zombies är nog inte överhängande, i alla fall inte för dagens publik. Men som en stunds trivsamt rysruggande i soffan är det en film som levererar med råge.
Tråkigare kan man sannerligen ha, även i sällskap med många av dagens zombie-rullar…
/Steffe